You are currently browsing the tag archive for the ‘Paul Verhoeven’ tag.

Så har vi då kommit fram till hela anledningen till att jag först ansåg mig tvungen (woe is me…) att se om originalet och sedan den första uppföljaren – remaken RoboCop från 2014 med allas vår Joel Kinnaman i huvudrollen.

Dear original, how do I miss thee? Let me count the ways:

  • Jag saknar din råbarkade smutsighet (vilken sannolikt hade sin grund i en budget som var en tiondel av din nya och skinande kompanjons – 13 miljoner vs 100 miljoner).
  • Jag saknar din dystopiska stämning som fick mig att frukta för Detroit och USA:s framtid (istället för tusen övertydliga hänvisningar till ”the safety of the american people”).
  • Jag saknar dina absurda humoristiska element (en modern Robocop är tydligen inget man får dra på mun åt).
  • Jag saknar din enkelhet – en polis mot det onda företaget som skapade honom.

Nå, nu var ju denna remake inte en total flopp, det ska villigt erkännas. Det blev nog bara lite överraskande för min del att inse hur stor skillnad det gjorde för själva känslan i historien att ersätta Paul Verhoeven med brasilianaren José Padilha.

Vad var det då som funkade i RoboCop? Jag tyckte upptakten – där OCP riktat in sig på fredsbevarande maskiner för bruk på en betryggande bortaplan – var smart och tankeväckande. Särskilt deras nya och uppgraderade humanoida robotar var ruggigt snygga i sin kombination av Venom och en X-Men-Sentinel.

Och eftersom det är en hyfsat ny film med en effektsbudget därefter är förstås rörelsemönstret hos Kinnamans cyborg ett helt annat än Peter Wellers närmast stelopererade framstolpande. I och med att Gary Oldmans läkare också får en betydligt större roll, tänker jag att det blir mer fokus på det medicinska runt Robocop än tidigare. Det levereras en nickning till det faktum att robotpolisen behöver hyfsat maffiga doser av olika preparat och medikamenter för att hålla igång. Men på samma sätt som jag undrade över original-Robos matsmältningssystem, undrar jag varför man bekymrat sig om att bevara den nye Alex Murphys lungor.

Sett till omständigheterna runtomkring Murphy känns RoboCop som något av en blandning mellan originalet och RoboCop 2. Hustrun Clara får spela en betydligt större roll, på bekostnad av Nancy Allens polispartner Lewis som nu istället porträtteras av en Michael Williams. För att ha två halvstora kvinnoroller i en actionfilm – hur skulle det se ut?! Men hustruns närvaro ger förstås klart större möjligheter till tårfylld ruelse och identitetskrisande. En del av historien som jag emellertid upplever att filmen i princip släpper taget om när det blir viktigare att driva händelseutvecklingen framåt. Allt snack om en själ (”something beyond physics and chemistry”), vikten av huruvida Robocop kan uppleva känslor eller inte och om en robot kan arrestera människor har egentligen ingen större bäring för slutresultatet.

Skurkarna också blivit mer månghövdade. Nu är det inte längre bara Michael Keatons kallhamrade företagsledare vi måste hålla ögonen på, utan så väl hala politiker och principfasta militärer som korrumperade poliser och opportunistiska TV-personligheter. Plus en ”vanlig” skurk som man nästan helt glömmer bort i sammanhanget – något som aldrig skulle ha varit möjligt med Kurtwood Smiths Clarence Boddicker. Alla konspirerar de mot…tja, lite oklart vem egentligen. Förutom Alex Murphy själv är det inte supertydligt vilka offren egentligen ska vara. Gissningsvis handlar det snarare om att historien vill höja ett varningens finger mot vad som skulle kunna hända om amoralen och girigheten får härja fritt.

RoboCop var helt ok, både som actionrökare och remake. Den led bara av att inte ha en chans mot sin föregångare. Nytt är inte alltid bättre.

På streamingsajten C More finns både original och remake att avnjuta. Med en hel gratismånad till godo finns gott om tid att se bägge två.

Annonser

På’t igen! Vad är väl bättre än att följa upp en klassisk actionrulle med en…uppföljare? Irv Kirschner har tagit över regissörsstolen. Bakom manuset gömmer sig ingen mindre än George Miller (mittåt, Frank Miller ska det förstås vara!).

Och Miller har inte låtit saker och ting bli särskilt mycket ljusare i Detroit. Tack vare de inledande nyhetsinslagen får vi raskt veta att de ED-209:or som man trots allt försökt få ut i staden inte funkar särskilt bra. Polisen tycker fortfarande att de får en raw deal från OCP (rimligt, med tanke på att företaget verkar vägra att betala ut några pensioner) och har beslutat sig för att strejka. Samtidigt flödas stadens gator av en ny drog, Nuke.

Detta är dock ett rätt avancerat drogupplägg eftersom Nuke frontas av kultledaren Cain, vars anhängare exempelvis kan uppmuntras att bomba drogrehabiliteringskliniker. Han är också så skrupulös att han inte tvekar det minsta inför att korrumpera den yngre generationen i form av grabben Hob. Vilken i sin tur strular till Robocops prime directives eftersom en sådan hedersknyffel inte kan tänka sig att skjuta ett barn.

Sådana detaljer är något som psykologen Juliette Faxx vill komma till rätta med. Hon försöker utveckla en slags Robocop 2.0 men har problem med att alla försökskaninerna ofelbart tar livet av sig (i filmens klart roligaste scener). Hon kommer fram till att nyckeln till framgången med original-Robocop (bortsett från en viss Paul Verhoeven då förstås) var Alex Murphys starka pliktkänsla och moral.

Juliette Faxx är kanske en briljant psykolog, men jag skulle på allvar vilja ifrågasätta hennes logik. Efter att ha dragit den slutsatsen beslutar hon sig nämligen för att söka efter nya försöksobjekt bland landets värsta skurkar. Som väl i och för sig kan sägas inneha någon form av moral, sannolikt bara inte en som delas av det övriga samhället?

Mja, jag vet inte jag… Som så många uppföljare både före och efter försöker RoboCop 2 återupprepa i princip samma koncept som originalet, bara lite simplare, lite enklare, lite fulare.

Dystopistämningen känns påklistrad (varför har exempelvis OCP:s logga plötsligt antagit klara nazistvibbar?) samtidigt som effektbudgeten framförallt gått åt till squibs och robotminiatyrer. Av Verhoevens överdrivna våldsamheter som ändå väckte en viss fascination finns ingenting kvar. Medan miniatyrerna fortfarande kan andas lite av en charmig Harryhausen-känsla har det animerade ansiktet hos Robocop 2.0 åldrats med samma värdighet som kromklot-över-shackrutigt-golv.

Den makabra humorn har ersatts med å ena sidan en halvdan pajjighet, å andra sidan Tom Noonan som skurk istället för Kurtwood Smith. Noonan kan inte alls utstråla samma underbart psykotiska galenskap, skurken Cain bär istället på en slags patosfyllt upphöjd sorgsenhet som förvisso gör honom annorlunda men varken skrämmande eller intressant. Vilket filmen i princip själv understryker genom att i slutänden visa att Cain inte är något mer än en ”vanlig” missbrukare som inte kan kontrollera sina begär.

I RoboCop 2 blir det tyvärr också uppenbart att Peter Weller inte är någon särskilt bra skådespelare. Historien ger honom ytterligare möjligheter till identitetskrisande jämfört med originalet och trovärdigheten i hans existentiella ångest känns väl sådär om jag ska vara helt ärlig.

Nej, nog för att man kan bli sugen på att återbesöka RoboCop-världen, men då ser jag faktiskt hellre om originalet en gång till.

Världen vacklar på gränsen till sammanbrott. Nationer hotar varandra med kärnvapen till höger och vänster, i och med det amerikanska Star Wars-programmet har krigföringen tagit steget ut i rymden och i Detroit håller Omni Consumer Products (OCP) på att lägga ned poliskåren till förmån för sina robotkrigare ED-209.

Men även näringslivet innehåller sina skärmytslingar och när ED-209 ”misslyckas” vid en viktig presentation ser unge och hungrige mellanchefen Bob Morton sin chans. Innan ED:s offer (en före detta styrelseledamot som nu ligger draperad över modellen av nybyggnationen Delta City) hunnit kallna har Bob säkrat ett OK för sitt eget projekt från ”the old man”.

Samtidigt finns det fortfarande poliser som försöker göra sitt jobb, trots de usla förutsättningar som OCP tillhandahåller. Att vara polis har blivit nästan lika riskabelt som att vara hundvakt åt ett gäng hungriga rottweilers iförd en köttkostym men Alex Murphy ser ändå med tillförsikt fram emot förflyttningen till det råbarkade West City. Inte ens de nya kollegornas sardoniska ”Welcome to hell” får honom nedslagen.

Vad som däremot sänker denna första arbetsdag en smula för Murphy är att han blir mer eller mindre sönderskjuten av den galne skurken Clarence Boddicker och hans gäng. Det gör å andra sidan att Alex visar sig vara en perfekt kandidat till Bob Mortons lilla projekt. Inom ett halvår har han förvandlats till…Robocop.

Det är sannolikt bara nostalgin som talar, men det går inte att komma ifrån ett litet glädjekviller i magen när filmtiteln dyker upp första gången i sitt fyrkantigt klumpiga 80-tals-typsnitt. Och även om RoboCops ultravåld inte har riktigt samma påverkan som första gången jag såg filmen, slås jag av hur mycket det fortfarande finns att gilla med den.

Paul Verhoevens dystopistämning är oslagbar, särskilt som den ackompanjeras av Basil Pouledoris karakteristiska tema. Än en gång påminns jag hur Verhoeven älskar att använda små reklamsnuttar. Både för att tillsätta en välbehövlig nypa makaber humor och understryka hur hans värld är funtad — hur det privata näringslivet tar över allt fler viktiga institutioner. Kanske är det just den här blandningen av ett kallsinnigt företag, ultravåld och rätt lyckade komiska inslag som gör att RoboCop fortfarande är en riktigt bra film?

Man måste nog säga att budskapet är ganska cyniskt – de enda som tycks ha någon som helst heder i kroppen är de ”vanliga” poliserna, alltså Murphy och hans kollegor på polisstationen. Det SWAT-team som tidigare försökt förhandla med en galen gisslantagare genom att erbjuda ett flådigt ljudsystem till flyktbilen (”Let the mayor go and we’ll throw in a Blaupunkt”) har däremot inga större problem att vända sig mot vår stackars hjälte när de får order om det från högre ort.

Förutom dystopistämningen inser jag också hur jag saknat dessa 80-talistiska crazy ass-skurkar. De är alltid klädda som statister i The Road Warrior, har vansinniga frisyrer, skrattar hysteriskt och är på det hela taget rätt ineffektiva brottslingar. Som våldtäktsmännen vilka inte hunnit få av sitt offer en enda klädtrasa innan Robocop dyker upp och serverar lite poetisk underlivsrättvisa.

På det hela taget ska man inte fundera allt för mycket på funktionalitet och logik i den här historien. I förbifarten nämns att Robocops matsmältningssystem anpassats för att smälta någon slags näringspuré – jag tänker att det sannolikt är något som man inte bara fixar på en kaffekvart. Alex Murphys gamla hus ligger ute till försäljning men mäklaren har inte brytt sig om att göra kåken mer säljbar än att hen lämnat kvar såväl vissna blommor som trasiga muggar.

Min personliga favorit är dock alla de märkliga ljud som ED-209 får utstöta. Exakt varför ryter han som ett lejon när han pepprar oskyldiga eller skriker som en griskulting när han ramlat omkull? Samtidigt är den lilla dödsryckningen i robottån (när Robocop gjort processen kort med ett granatgevär) ett av mina favoritmoment (i hård konkurrens med den smältande skurken – you know who I mean!).

Till min glädje upptäckte jag att RoboCop-originalet fortfarande höll en förvånansvärt hög klass och jag tror att det i mångt och mycket är Paul Verhoevens förtjänst.

Visst blev du sugen på lite ultravåld 80’s style?! RoboCop finns lätt tillgänglig på streamingsajten C More som dessutom bjuder på en gratismånad. Så du hinner se RoboCop mååååånga gånger om.

Nej, i det avseendet är titeln välfunnen – Joaquin Phoenix Joe känns inte riktigt närvarande i verkligheten. You Were Never Really Here var min första Lynne Ramsey-film och därför visste jag inte egentligen vad jag skulle förvänta mig.

På ytan är You Were… en ganska enkel historia, det är bara det att Ramsey valt att berätta den på ett ovanligt, och ibland onödigt, invecklat sätt. Först är det nog meningen att vi ska tro att Joe är en lönnmördare, där han står och torkar av sin blodiga hammare på ett anonymt hotell- eller motellrum. När han ringer till en telefonsvarare och bara meddelar ”It’s done”.

Men Joe är av annat virke och tycks ha specialiserat sig på att rädda unga flickor från påtvingad prostitution. Unga flickor med familjer som är beredda att betala för Joes tjänster vill säga, han driver ju knappast någon välgörenhetsinrättning. När han inte jobbar bor han med sin åldriga och eventuellt dementa mamma, men hon tycks inte vara värre däran än att Joe kan vara hemifrån både ofta och länge.

Men när Joe tar på sig att plocka upp en förrymd senatorsdotter är det ett uppdrag som ska komma att bita honom i svansen.

Av någon anledning tycks det mig som om jag på sista tiden suttit framför många filmer där jag frågar mig: vad VILL egentligen Michael Haneke/Paul Verhoeven (Elle)/Yorgos Lanthimos/Lynne Ramsey med det här? Men det är nog först i och med titten på You Were… som jag inser varför jag överhuvudtaget ställer mig den frågan. För det är ju knappast så att jag sitter och vrider mina händer över dylika enigman under filmer som Infinity War eller A Quiet Place.

Sett till ren händelseutveckling skulle nämligen You Were… kunna ha varit en vanlig, jäkla thriller. Släng in lite hämndmotiv och det skulle kunna vara något från Park Chan-wook. Mer eller mindre våldsam och blodig. Joe hade kunnat göras mer eller mindre sympatisk, bland annat beroende på hur mycket plats hans relation till modern hade tillåtits ta.

Men nu är filmen ingen vanlig, jäkla thriller. Dels förekommer ett antal oförklarade och okommenterade flashbacks som med lite god vilja skulle kunna tolkas som att Joe tidigare arbetat som soldat, inom rättsväsendet eller möjligen både och. Kommit i kontakt med trafficking-offer, vapen och brutalitet tidigare.

Förutom de här glimtarna har Ramsey valt att stoppa in ännu mer obskyra referenser till en möjlig barndom med en möjlig våldsam fader som möjligen lett till att Joe verkar ha ett behov av att kväva sig själv på olika sätt.

Filmen innehåller alltså ett antal element, som inte har något som helst att göra med handlingen men möjligen allt att göra med Joes psyke. De kombineras med det faktum att Ramsey inte bemödat sig det minsta med att logiskt försöka förklara hur det kommer sig att filmens skurk exempelvis tycks ha total kontroll över exempelvis polisen. Sammantaget gör detta att jag känner mig manad att än en gång ställa frågan: vad vill Lynne Ramesy med You Were…?

Berätta om Joe? För det får vi veta alldeles för lite. Vara upprörd över vit slavhandel? För det är den alldeles för renons på känslor. Äckla oss tittare? Där skulle möjligen kunna finnas något med tanke på rakknivar, kulhammare och en egenhändig tandutdragning.

Jag står som synes kvar med mer frågor än svar när det gäller You Were… Det jag inte heller kan svara på är varför jag av någon anledning har bättre tålamod med Ramseys speciella bildval jämfört med Yorgos Lanthimos The Killing of a Sacred Deer trots att de bägge helt klart skulle kunna anklagas för att vara konstruerade och (that ugly word!) pretto.

Detta, tillsammans med en på ytan mer rätlinjig historia och en föredömligt kort speltid, gör att You Were… inte blev den filmskräckupplevelse som jag fruktade. Jag ska väl inte påstå att jag är sugen på att se om spektaklet i brådrasket men man kan inte få allt här i världen.

Året 1987 innehåller både minnesvärda filmer och händelser. Gorbatjov och Reagan undertecknar ett nedrustningsavtal och tar världen ett steg längre bort från tredje världskriget. På den svenska företagssidan dyker både Frementa och Bofors på nosen medan tysken Mattias Rust höll (flygplans)nosen högt tillräckligt länge för att kunna landa på Röda torget. Sighsten Herrgård träder fram och ger AIDS ett ansikte, komplett med rätt underhållande ”reklam”filmer som sänds på Anslagstavlan. Svensk TV gör rum för såpan Varuhuset och på årets sista dag börjar TV3 invadera TV-enigheten.

Läs hela inlägget här »

Som vanligt med 90-talsfilmerna är det oerhört svårt att välja. Bubblare eller nedre delen av listan är närmast egalt. Värt att notera i år torde vara den starka komiska övervikten, fyra av tio filmer. Nummer 10, 9 och 6 skulle näääästan kunna räknas till den genren också.

10. Scream 2
Något så ovanligt som en uppföljare som nästan når upp till originalets briljans. Är stackars Sidney Prescott USA:s mest otursförföljda kvinna? Läs hela inlägget här »

Då tar vi oss an filmen nästan 20 år senare. Spänningen är olidlig — har den blivit bättre?!

***

Puppet mastersNär Robert A. Heinlein dog 1988 ansågs han av det stora flertalet som en odiskutabel sci-fi-mästare. Därför är det lite underligt att det faktiskt bara tycks vara två av det dryga trettiotalet böcker han klämde ur sig (icke att förglömma cirka 60 noveller dessutom*) som blivit filmatiserade. Starship Troopers fick en rätt hygglig behandling av Paul Verhoeven och fokuserar på invaderande människor. The Puppet Masters, som istället handlar om invaderade människor, kom inte lika smärtfritt undan.

Läs hela inlägget här »

Listdags igen! Detta var ett starkt år, jag har haft svårt både med att sortera ut mina tio listkandidater och att ge dem en rättvis bedömning sinsemellan. Särskilt topp tre är egentligen likvärdiga för min del.

10. Zwartboek
Paul Verhoven överraskar (mig i alla fall) med en rätt nedtonad andra världskrigs-historia som dessutom är förvånansvärt fri från blood ‘n guts. ”They’re working off a list. Of Jews with money. They murder them.”

Zwartboek pic

Läs hela inlägget här »

”Come on you apes, you wanna live forever?!”

Starship TroopersNä, Johnnie Rico och hans infanterikompisar räknar verkligen inte med att leva ens bortom det senaste skärmytslingen med sin fiende. Jorden ligger i krig med ”bugs” och de fruktade arachnidkrigarna är bara början på de problem som möter soldaterna när de släpps ned på en planet på andra sidan galaxen. Fienden har dock visat att man inte tvekar inför att attackera civila jordinvånare. Och med en hel familj utplånad är attityden ”A good bug is a dead bug!” kanske inte så sympatisk, däremot lättbegriplig.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Monster

Jag kan inte låta bli att känna en viss sympati för regissören Barbara Peeters. Här hade hon kämpat sig upp genom filmvärlden den hårda vägen, som kostymör, art director och andreregissör. Hon hade äran att vara den första kvinnliga regissör som gjorde en bikerfilm (Bury Me An Angel) men blev sjuk i slutet av 70-talet.

1980 skulle hennes comeback bli Humanoids From the Deep (erbjudandet kom henne till del när Joe Dante tackade nej) men hon hade uppenbarligen inte räknat med klåfingrigheten hos filmens producent, Roger Corman. I slutänden bad både hon och modellaktrisen Ann Turkel att inte behöva förknippas med filmen, till ingen nytta.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Ransom Riggs, Library of Souls
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Kristina Ohlsson, Sjuka själar

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser