Tack vare 2019 års Halloween-tema (brittisk skräck) blev regissörerna Christopher Smith och Neil Marshall mer eller mindre parhästar i min hjärna. Bägge omnämndes som fanbärare för den nya brittiska skräckvågen på 00-talet – Marshall med den egenhändigt skrivna långfilmsdebuten Dog Soldiers 2002 och Smith med diton Creep 2004. I allmänhetens ögon kom nog Marshall att springa ifrån Smith ganska så rejält med dunderhiten The Descent från 2005 men Smith har knogat på och fick ändå en del uppmärksamhet med sin Triangle från 2009.
Etikett: The Wicker Man
Golly, is that the time?!
Japp, det är dags att avsluta årets brittiska Halloween-tema. It was jolly fun while it lasted, but all good things must come to an end och allt det där. Bloggen tar lite ledigt imorgon, så tusen tack till alla tappra läsare som än en gång hängt med på mina exkursioner in i skräckfilmsterritoriet. På återseende onsdagen den 6 november med sedvanlig inläggsfrekvens samt vilda genreblandning.
The Blood on Satan’s Claw (1971)
alt. titel: Satans skinn, Satan’s Skin
Engelskt 1600-tal. I en av de leriga plogfårorna avtecknar sig ett märkligt skelett – mänskligt, men ändå inte. Delar täcks av päls och i det avätna kraniet blänker ett bevarat öga. Domaren (det närmaste byn kommer en styresman) förhåller sig skeptisk och tycks få vatten på den kvarnen då blott en ryggrad finns kvar när han kommer för att inspektera fyndet tillsammans med den upphetsade såningsmannen.
Village of the Damned (1960)
alt. titel: De fördömdas by
Dags för en av de mer kända brittiska skräckfilmerna, tillsammans med The Innocents, Hammer-Draculafilmer och The Wicker Man? Och innan megakulthittar som The Descent, Shaun of the Dead och 28 Days Later?
What’s all this then?! #2
Fortsättningen på morgonens inlägg. Det blev så hiskeligt långt…
***
Men när vi börjar närma oss mitten av 50-talet händer något och i det här perspektivet går det inte att runda Hammer Film Productions. Bolaget hade återupptagit sin produktion mot slutet av 40-talet och började i liten skala genom att först köpa upp radio-manus. Därefter avancerade man till adaptioner av TV-serier, där första succén kom i form av professor Bernard Quatermass och The Quatermass Xperiment från 1955.
Midsommar (2019)
Det finns säkert många olika anledningar till att vilja besöka Sverige. Allemansrättsvandringar i en förhållandevis oförstörd natur. Drömmen om den svenska synden. Lite avkoppling från en allt för tung vardag. Eller också antropologistudentens obönhörliga nyfikenheten på ett märkligt midsommarfirande i det mittersta av landet.
The Dunwich Horror (1970)
Efter att ha sett den oheligt usla The Dunwich Horror från 2009 och då noterat att det fanns en tidigare upplaga dröjde det naturligtvis inte länge innan suget efter att se även den satte in. Inte minst eftersom den lät betydligt roligare än den produkt vi nyss pinat oss igenom.
The Witches (1966)
Den lilla byskolan har anställt en ny rektor och alla tycks nästan anstränga sig lite för mycket för att välkomna Gwen Mayfield till Heddaby. Detta gäller särskilt hennes arbetsgivare, syskonparet Bax. Lite märkligt är det förstås att Alan bara låtsas vara präst, men det vägs med råge upp av den förnuftiga och kraftfulla Stephanie.
En annan märklig sak är bybornas ogina inställning till den unga flickan Linda Rigg, hennes relation till Ronnie Dowsett och hennes farmor, ”granny Rigg”. Granny Rigg sägs ha bra hand med örter och det är detta faktum som gör henne huvudmisstänkt när mrs. Dowsett efter ett meningsutbyte med den gamla kvinnan blev sjuk förra året.
ALIMo: 1972-1974
So, here we are. Again. Vi dyker väl rakt in i filmerna, ingen poäng att gå som katten kring het fyrtioårsgröt.
***
1972
Egentligen kanske jag inte skulle börja detta år, född i september har jag ju missat mer än halva filmåret. Nå, det var knappast aktuellt att kasta sig in på biograferna i brådrasket i alla fall. Men när jag börjar leta inser jag att det tycks vara få filmer från 1972 som jag faktiskt sett. Fortsätt läsa ”ALIMo: 1972-1974”
Rörliga bilder och tryckta ord 