You are currently browsing the tag archive for the ‘The Haunting’ tag.
alt. titel: Gravplundraren, Robert Louis Stevenson’s The Body Snatcher
Dr. Wolfe MacFarlane må vara en av världens främsta läkare i ett av 1831 års medicinska centrum: Edinburgh. Det innebär ändå inte att han har lättare än någon av sina kollegor att komma runt de lagliga restriktionerna som gäller för dissektionsmaterial. Endast avrättade mördare anses värda det grymma ödet att karvas upp på anatomistens bord och vid det här laget finns det utan tvekan fler hugade läkare än mördare i Storbritannien.
Eller gör det det? Dr. MacFarlane är en pragmatisk man som ser till att tillhandahålla sina studenter med det de behöver för sin utbildning. Om det innebär att han därmed måste ha kontakt med den skrupelfrie kusken John Gray får han lov att leva med det. På samma sätt som Grays penningahunger gör att han inte har några större problem med att vända sig till…alternativa metoder när det blivit allt för riskabelt att bege sig till stadens kyrkogårdar med skyffeln i hand.
Den ende i denna soppa som har vissa moraliska invändningar till MacFarlane och Grays affärer är MacFarlanes assistent Donald Fettes. Men till och med han verkar kunna acceptera olagligheterna om det bara innebär att den lilla Georgina Marsh kan få den operation som hon behöver för att kunna gå igen.
The Body Snatcher är från början en rysarnovell som skrevs 1884 av Robert Louis Stevenson och ska alltså inte förväxlas med Jack Finneys The Body Snatchers från 1955. Här är som synes mänsklighetens fiende inte utomjordingar. Däremot skulle man kanske med lite god vilja kunna se paralleller i det känslolösa resultatet eftersom det ganska snart står klart att Henry Daniells läkare är en riktigt kallhamrad typ. Inte bara har han ersatt ”the poetry of medicine” med ”the mathematics of anatomy”, han meddelar också lilla Georginas ömma moder (spelad av Rita Corday) frankt att han inte har den minsta möjlighet att avsätta tid för att operera flickan. Inte om det innebär att han inte hinner med att utbilda nya läkare för mänsklighetens fromma. Han har alltså inga som helst problem att sätta ”the greater good” före en enskild persons lidanden.
En som inte har lika lätt för det är förstås den gode Donald Fettes, porträtterad av Russell Wade. Sedan kan möjligen Rita Cordays kyskt sköna uppenbarelse också ha något att göra med saken. Men Fettes är inte godare än att han är beredd att acceptera en kärv verklighet som mer eller mindre kräver att han och MacFarlane förlitar sig på John Gray för att få tag på dissektionsmaterial. På det hela taget är The Body Snatcher inte så mycket en skräckfilm eller en rysare som ett psykologiskt drama mellan de tre männen när de brottas med både sin egen och de andra tvås moral. Eller brist därpå.
John Gray spelas alldeles utmärkt av en Boris Karloff som var beredd att göra nästan vad som helst för att komma bort från Frankensteins monster med allt vad det innebar av elaborerad makeup och bultar i halsen. Här är han minst lika kallhamrad som Henry Daniell men på ett lismande och krypande sätt, samtidigt som han mer än en gång hävdar att den enda glädje han har i livet är hunsa Dr. MacFarlane, i kraft av de affärer de har ihop. Det påpekas flera gånger och på olika sätt hur John Gray och MacFarlane egentligen är en och samma person. De håller bägge hårt på att ändamålen helgar medlen, skillnaden är bara att MacFarlane försöker inbilla sig själv att han gör det för ”the greater good”. Men får han bara den minsta lilla sup innanför rocken är han inte sen med att börja orera om ”Man’s idiotic laws” som han givetvis kan sätta sig över.
The Body Snatchers affisch pushar även upp Béla Lugosis namn, strax under Karloffs. Hans roll som Dr. MacFarlanes tjuvlyssnande underhuggare gör däremot ingen större skillnad för vare sig plot eller etiska dilemman. Hans största bidrag torde vara att ge Karloff anledning att bränna av ett av sina karakteristiska rovgrin när han pratar om att de tillsammans ska ”burke” intet ont anande offer.
För det är förstås ingen slump att historien utspelas just 1831 i just Edinburgh. William Burke och William Hare mördade 1828 sexton pers och sålde kropparna till den framstående läkaren Robert Knox som verkade i staden. Därför förekommer det mångahanda hänvisningar till både Burke, Hare och Knox i filmen och Dr. MacFarlane har till och med den tveksamma äran av att ha varit den vanhedrade läkarens assistent.
The Body Snatcher är regisserad av veteranen Robert Wise som sedan gick vidare till mer kända produktioner som The Day The Earth Stood Still, West Side Story och The Haunting. Filmen är (förstås) snygg och känns hyfsat påkostad i sina interiörer. Däremot ligger kvaliteten snarare i hur Wise berättar sin historia, vilka scener han valt, än i någon större visuell innovation (även om kameran med fördel vinklas så att Karloff ser så djävulsk ut som möjligt). På det hela taget levererar The Body Snatcher en riktigt trevlig filmupplevelse och rent storymässigt vete tusan om jag inte föredrar den framför producent Val Lewtons mer kända alster, som I Walked With a Zombie. Utgående från dessa två exempel är jag dock benägen att dra slutsatsen att Lewton i alla fall visste hur man skulle avsluta en film. Något många av dagens filmskapare skulle kunna lära sig av.
Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!
Men med enklare tillgång via främst streaming har det ändå slutat i ett par serieomgångar. Och jag är förstås inte så gemen att jag undanhåller mina oerhört intressanta åsikter från mina läsare om det jag ändå har sett. Så här kommer, i korthet, några slags sammanfattningar. Däremot inga betyg, det blir för svårt. De enda serier jag hittills satt betyg på är miniserien Dune, de två första säsongerna av Twin Peaks, första säsongen av True Detective och Stranger Things samt Neil Gaimans Neverwhere. Kalla det för olycksfall i arbetet.
Jag har enbart tagit med serier som jag känner att jag så att säga har ”sett klart” och som är hyfsat nya. Ungdomens avsnitt av MacGyver, Alf, V eller Fame har alltså inte fått plats här. Inte heller lättsammare evighetskreationer som The Simpsons, Rick & Morty, Friends, The Big Bang Theory, Family Guy eller South Park. Sådant man sätter på för att låta rulla lite på halvfart i bakgrunden.
Orsakerna till varför jag sett just de här serierna varierar, men eftersom jag ser så pass få är de oftast medvetet valda utifrån generellt fin kritik. Plus tillgång, förstås.
The Haunting of Bly Manor (2020, 1 säsong och 9 avsnitt)
Dags för uppföljaren till Mike Flanagans Netflix-monster-hit från 2018, The Haunting of Hill House. En helt annan spökhistoria men vissa av skådisarna känner vi igen, kanske särskilt Victoria Pedretti i rollen som au pairen Dani. Hon anländer till Bly Manor anno 1987 för att ta hand om de föräldralösa syskonen Miles och Flora, men det är något märkligt som sker på det stora godset. Kanske till och med flera märkliga saker?
Jag tyckte att Hill House var riktigt bra, särskilt seriens första halva. Både som historia i sig självt och som adaption av Shirley Jacksons förlaga. Relationerna mellan syskonen Crain var överraskande engagerande, både i seriens nutid och dåtid. Här blir det lite mer problematiskt.
Till viss del kan det säkert hänga ihop med att jag aldrig varit något större fan av Henry James förlaga, The Turn of the Screw. Ska vi snacka filmadaptioner tycker jag också betydligt bättre om The Haunting än The Innocents.
Men jag tycker inte heller att Bly Manor lyckas skapa samma känsla för relationerna mellan sina olika rollfigurer och klippen mellan nutid och dåtid, mellan minnen, dröm och verklighet, är inte lika eleganta och organiska som i föregångaren. Efter ett tag börjar jag störa mig på den övertydliga musiken som i någon mening ersätter övertydliga hoppa till-effekter. Jag tycker också att serien definitivt överanvänder (särskilt de kvinnliga skådisarnas) skakigt flämtande in- och utandningar.
Men två problem är mer grundläggande än så. Dels har manusförfattarna inte lyckats utveckla grundhistorien lika väl som i Hill House, istället faller serien i princip sönder i två olika delar (plus en ramberättelse som dessutom för med sig en berättarröst). Dels sägs det rent ut vad jag så ofta får svårt med när det gäller spökhistorier: ”It’s not a ghost story. It’s a love story”. Vilket allt för ofta tyvärr blir liktydigt med ”trist”, så också i fallet Bly Manor.
Serien är i mina ögon funktionsduglig, inte minst när det gäller rent hantverk samt en del av berättandet och skådespeleriet (är det bara för att jag vet att Henry Thomas inte är britt som han känns styltig?). Men på det hela taget vet jag faktiskt inte om den var värd att lägga nästan 9 timmar på.
The Alienist (2018, 1 säsong och 10 avsnitt)
Knåda ihop Sherlock Holmes med Sigmund Freud och du har Dr. Laszlo Kreizler. Han verkar som psykiatriker – alienist – i 1890-talets New York men bestämmer sig för att ställa sina förmågor till polisens förfogande när staden hemsöks av en räcka mord på prostituerade barn.
Jag hade tillräckligt goda minnen av militärhistorikern Caleb Carrs historiska profilingthriller från 1994 för att bli nyfiken när jag såg att det blivit en TV-serie av den. Mycken möda har lagts ned på att skapa ett realistiskt old timey-New York och på det hela taget tycker jag att historien funkar. Kanske inte så konstigt när folk som Cary Joji Fukunaga och John Sayles står bakom delar av produktion och manus.
Däremot ska man inte lura sig att detta exempelvis skulle vara en ny True Detective. Det lilla brottlösargänget med Kreizler påminner om ganska många andra föregångare, må de sedan ha förekommit inom polisleden eller annorstädes. Skådismässigt dras The Alienist tyvärr med en enorm black om foten i Luke Evans som återigen bevisar att han är något av det träigaste som går i ett par skor, om än välputsade sådana. Då får vi lite mer från Daniel Brühl som Kreizler och Dakota Fanning som Sara Howard, den första kvinnan som någonsin anställts inom New Yorks polisstyrka (baserad på den riktiga, kvinnliga polisen Isabella Goodwin).
Men som sagt, historien är tillräcklig spännande och gruvlig för det ska vara värt att lägga tid på att se de tio avsnitten. Dess största styrka är förstås att den transporterar en välbekant seriemördartyp och -jakt till en historisk period. Men den bjuder dessutom på en hel del konspirationer bakom kulisserna inom New Yorks poliskår och stadens välbärgade elit. Det har också hunnit komma en sprillans ny säsong i juli i år, The Angel of Darkness.
Danny Torrence har gjort tappra försök att undkomma både tvillingar och räliga vattenlik, vilka härbärgerades i Colorado-hotellet Overlook. Men inga mentala askar i världen kan hjälpa honom att hantera arvet efter sin far. Därför har Danny förvandlats till en man som super, drogar, mer än gärna hamnar i barslagsmål och går hem med halvdana barragg.
Japp, det är dags att avsluta årets brittiska Halloween-tema. It was jolly fun while it lasted, but all good things must come to an end och allt det där. Bloggen tar lite ledigt imorgon, så tusen tack till alla tappra läsare som än en gång hängt med på mina exkursioner in i skräckfilmsterritoriet. På återseende onsdagen den 6 november med sedvanlig inläggsfrekvens samt vilda genreblandning.
Texten publicerades för första gången på bloggen i oktober 2015.
Om nu andar faktiskt försöker vara lite hyggliga och varna sina kvarvarande nära och kära skulle man kanske kunna tycka att det vore smart av dem att framföra sina budskap i något mindre fasansfulla uppenbarelser. Samt uttrycka dem något mindre kryptiskt.
När musikalkollegan Filmitch gästade Snacka om film-poddens musikalavsnitt blev det mycket snack om West Side Story. Därmed var årets första och gemensamma film given. Någon gång har jag säkert sett den klassiska filmen men det var så länge sedan att det var dags för en ordentlig sittning.
alt. titel: De oskyldiga
Det finns ett gammalt djungelordspråk: när man har läst en klassisk bok får man se en klassisk adaption. En slags två-för-en-deal, alltså.
Den här gången var alltså turen äntligen kommen till Henry James The Turn of the Screw och den nästan lika berömda filmatiseringen från 1961, The Innocents. Förövrigt en av de sista brittiska skräckfilmerna som filmades i svart-vitt.
Ett kortare avbrott i vampyrtemat för att servera oktober månads filmspanarfilm. Men det blir inte ett så brutalt avbrott som man skulle kunna tro eftersom Guillermo del Toro åtminstone levererar rejäla mängder blod i sin senaste film Crimson Peak. Och ser inte Jessica Chastain lite ut som en fladdermus i sin voluminösa morgonrockskappa när hon hastar ned för den imposanta trappan i sitt Allerdale Hall?
Dr. Peter Thompson har inte lyckats särskilt bra i sitt jobb som den lilla Cornwallbyns läkare. Sedan han anlände för ungefär ett år sedan har så många människor dött att det börjat mumlas om ”pest” men Dr. Thompson har ingen aning om varför dödsfallen inträffat. Nu är han i ett läge när han inte ens kan dränka sina sorger på den lokala puben utan att bli anklagad av uppretade bybor. Att hinna notera att hans unga fru Alice inte bara beter sig en smula underligt, utan också tycks otillbörligt imponerad av byns rättskipare Clive Hamilton, går definitivt utöver den unge läkarens förmåga.
Två år har gått sedan kapten James T. Kirk övergav bryggan på U.S.S. Enterprise, men ett enormt energimoln som hotar jorden ger honom chans att kasta sig upp i sadeln igen. Den degraderade kaptenen Willard Decker (“Seeeeventh heaven…”) får som tröstpris sköta två heltidsjobb: andrekapten och science officer.
Men Kirk känner sig inte hel utan hela sin gamla besättning på plats. Uhura, Scotty, Sulu och Chekov har aldrig lämnat stjärnflottans trygga famn, Bones måste däremot övertalas en smula innan han sedvanligt muttrande (syster Chapel är doktor Chapel nu för tiden, vartärvärldenpåväg?!) tar sig an sina plikter. I sista sekunden ansluter förstås också Spock vars närvaro degraderar stackars Decker igen eftersom det är otänkbart med en annan science officer på Enterprise än Spock.
Nu är man nästan redo att ta sig an energimolnet, först måste bara Kirk och Decker ha en liten pisstävling. Kirk har erfarenheten men är obekant med Entreprises nya funktioner, vilket Decker inte kan låta bli att påpeka.
That’s what HE said!