You are currently browsing the tag archive for the ‘The Haunting’ tag.

Doctor SleepDanny Torrence har gjort tappra försök att undkomma både tvillingar och räliga vattenlik, vilka härbärgerades i Colorado-hotellet Overlook. Men inga mentala askar i världen kan hjälpa honom att hantera arvet efter sin far. Därför har Danny förvandlats till en man som super, drogar, mer än gärna hamnar i barslagsmål och går hem med halvdana barragg.

Men till och med en man som Danny når till slut botten och för hans del innebär det att han sätter sig på en buss och hoppar av i den lilla staden Frazier, New Hampshire. Här börjar han så sakteliga att bygga ett nytt liv för sig själv med jobb på ett hospice och täta AA-möten.

Men trots sina traumatiserande barndomsupplevelser kan Danny inte helt stänga av sina övernaturliga krafter och kommer på så sätt i kontakt med Abra Stone, en flicka med samma förmågor. Hon hotas dock av en vampyrliknande grupp kallad True Knot som livnär sig på barn som Abra. Nu måste hon och Danny hjälpas åt för att oskadliggöra barnaätarna och deras ledare, Rose the Hat.

Med filmer som Ouija och serier som The Haunting är Mike Flanagan knappast någon duvunge när det kommer till spökfilmer. Här har han alltså plockat upp facklan från både Stephen King och Stanley Kubrick. Jag har inget minne av att King lyckades särskilt bra i försöken att återknyta kontakten med sin egen berättelse i uppföljaren Doctor Sleep. Flanagan har i sin tur det kanske lite bättre förspänt eftersom han kan skapa en uppföljare så att säga i flera steg. Både genom att återknyta till Kings litterära förlagor och Kubrick filmiska original.

Eller också handlar det om att jag (som så många gånger tidigare) har lättare att svälja historien när jag är beredd på vad som komma skall. I vilket fall som helst känner jag mig klart mer tillfreds med Doctor Sleep som film än som roman. Plötsligt känns inte kombon Danny Torrance och True Knot lika krystad, vilket i och för sig gör titeln desto mer kryptisk eftersom den enbart hänvisar till Dannys yrkesliv, oberoende av True Knot och Abra.

Med en rappare takt som fokuserar på händelseutvecklingen bryr jag mig heller inte så mycket om att rollfigurernas karaktärsutveckling (i den mån det finns någon överhuvudtaget) är lövtunn. Flanagan har till och med sett sig föranledd att klämma in en scen där Ewan McGregors Danny på ett AA-möte uttryckligen måste berätta att han kanske, eventuellt, möjligen kanaliserar sin salig far Jack med sitt supande.

Kings bok var som bäst i början när han beskrev hur Danny Torrance gjorde sitt bästa för att förstöra även sitt vuxna liv. Ni vet, den socialrealistiske King. Flanagan klarar av den delen ganska så raskt för att Danny ska komma fram till Frazier och börja kommunicera med Kyliegh Currans Abra samtidigt som True Knot-gruppen gör sin grej.

Den unga Curran gör faktiskt en riktigt bra insats som Abra, detsamma gäller Rebecca Ferguson som Rose the Hat. Ewan McGregor känns mer tveksam, både för att hans fejs är lite för välbekant och för att han faktiskt börjar kännas lite för gammal i den här typen av roller (han är ju ändå ett helt år äldre än jag!). Jag vet att han är en bra skådis men han får som sagt var ganska lite att jobba med i Flanagans manus.

På det hela taget blev Doctor Sleep en överraskande funktionsduglig filmprodukt med tanke på förlagan. Visst finns här både ett och annat att invända mot men det hela känns hyfsat stabilt och påkostat. Jag tyckte dessutom att det var tilltalande att Flanagan valde att exempelvis låta en Nicholson-snarlik skådis spela Jack Torrance istället för att förlita sig på CGI.

Japp, det är dags att avsluta årets brittiska Halloween-tema. It was jolly fun while it lasted, but all good things must come to an end och allt det där. Bloggen tar lite ledigt imorgon, så tusen tack till alla tappra läsare som än en gång hängt med på mina exkursioner in i skräckfilmsterritoriet. På återseende onsdagen den 6 november med sedvanlig inläggsfrekvens samt vilda genreblandning.

Trots att Italien var det samlande greppet för 2018 års tema blev där ändå en hel del giallo. I det avseendet har jag inte riktigt lyckats hitta någon motsvarande och rikhaltig subgenre när det gäller brittisk eller engelsk skräckfilm.

Däremot tycker jag mig kunna se vissa innehållsmässiga teman som är ganska livskraftiga och som eventuellt springer ur en litterär bakgrund. På det hela taget finns här flera filmer som antar ett ganska begränsat perspektiv – jag har inte särskilt många exempel på historier som har ambition att svälla till en global eller ens nationell skala.

28-days-laterUndantagen torde vara zombie-filmerna som jag hade sett sedan tidigare (tex 28 Days Later eller The Girl With All the Gifts) och därför inte fick någon framträdande plats den här gången. Nej, för tusan, vi har ju The Day of the Triffids och Children of the Damned också! Men med de exemplen i bakhuvudet skulle jag påstå att zombiefilmerna generellt lyckas bättre med att omsätta den globala skalan till en tryckande apokalypskänsla.

Nå, i väldigt många fall håller filmmakarna hellre fokus på en enskild stad, by eller till och med hus. Jag tänker att den effekten uppnås även i de olika episodfilmerna eftersom ramberättelsen inte sällan koncentreras till ett vardagsrum (Dead of Night) eller en tågkupé (Dr. Terror’s…). I denna klaustrofobiska miljö introduceras inte sällan en helt oskyldig protagonist, vilken ställs mot ett förhållandevis väldefinierat hot.

Village of the DamendVågar jag mig på att måla med den extremt breda penseln skulle jag säga att den begränsade miljön i de tidigare filmerna oftare var välbekant för protagonisten och hotet därmed kom som en invaderande kraft (tex. Village of the Damned). Medan det i senare filmer blivit allt vanligare med en protagonist som placeras i en för hen okänd miljö, men som inte är mindre ångestframkallande för det (tex. tunnlarna i Creep). Eller tja, det kanske var en lite väl bred pensel… För om vi tänker på tidigare filmer som Gaslight, The Innocents eller The Haunting är ju hela poängen att våra stackars huvudpersonskvinnor är helt prisgivna åt de okända miljöerna de befinner sig i. Något som i sig får sägas vara ett ganska klassiskt upplägg i litteraturen. Glöm det jag sade tidigare…

Peeping TomNå, men om vi tittar på protagonisterna då? Tja, där kanske vi ändå kan utröna någon slags förändring allt eftersom åren går? För såvitt jag har förstått var det ett av de starkaste argumenten mot filmer som Peeping Tom när den kom. Att det är en film som tvingar publiken att ställa sig på samma sida som en genuint otrevlig och obehaglig person. Tänker jag på senare exempel som Straw Dogs eller The Devils är det ju knappt att det går att hitta en enda positiv rollfigur i hela uppställningen. Å andra sidan… Kanske det är en trend som var som starkast under 60- och 70-talen? För det är ju ingen större tveksamhet om att vi ska hålla och hejja på (eller åtminstone gilla) Michael Parkinson i Ghostwatch, Pt. Cooper i Dog Soldiers eller spökjägaren Florence Cathcart i The Awakening.

Blood on Satan's ClawFasiken vad svårt det här blev då… Några mindre trådar går kanske ändå att plocka upp (räddas det som räddas kan). Exempelvis Gaslight-temat som i och för sig ganska väl knyter an till det där klassiska litterära greppet med den utsatta kvinnan jag nämnde innan. Kanske ”bara” med en lite modernare och mer psykologisk twist. Sedan tycker jag att det är väldigt svårt att bortse från det lilla klustret som utgörs av Witchfinder General, The Blood on Satan’s Claw och The Devils. För en utomstående synes inte England vara så rasande religiöst men det finns förstås alltid traditioner som kan vara spännande att försöka slå sig fri från.

Utöver det skulle jag gärna vilja säga att en klassiskt engelsk berättelse även inom film är spökhistorien, men just den här omgången känns det inte som jag har så värst många exempel på just det. De främsta i det avseendet torde vara Ghostwatch och The Awakening. Däremot tycks det finnas en relativt stark dragningskraft från det övernaturliga. Förutom Gaslight-varianterna, Peeping Tom, Straw Dogs och den religiösa trion som jag nämnde ovan bygger många exempel i den brittiska uppställningen på olika sorters fantastik – allt från spöken och demoner till häxor och ockultism.

Day of the TriffidsUtöver det har vi också de sci-fi-inspirerade inslagen. Innan årets tema kan jag bara återfinna Attack the Block i min egen tittning, men den seglar trots allt klart över obegripligheter som Xtro eller Under the Skin. Så med de exemplen i bagaget kan inte jag hitta särskilt mycket att hurra över i perspektivet brittisk sci-fi-skräck. Om man inte räknar in Village of the Damned som tillhörande genren. Och The Day of the Triffids hade förvisso en del charm.

Då gick det ändå väldigt mycket bättre med en så totalt utflippad historia att den trotsar all beskrivning, i form av The Abominable Dr. Phibes. Och när jag ändå är inne på Dr. Phibes tycker jag att det kan vara värt att nämna tre, för temat, viktiga medspelare: Vincent Price, Christopher Lee och Peter Cushing. Trots att jag tycker att jag sett den hel del med alla tre fanns det alltså fortfarande filmer kvar som var klart sevärda med var och en av dem. Som rookie of the year skulle jag kunna tänka mig att utnämna Anton Walbrook för hans insatser i Gaslight och The Queen of Spades.

Let Us PreyI vanlig ordning tillåter temat mig inte att avsluta på topp (tack för den, Kill List och Under the Skin) men annars känns det som om jag inte stått med huvudet före ned i gyttjan riktigt lika många gånger i år jämfört med tidigare. För att vara ett Halloween-tema är ett medelbetyg på 2,7 inte illa pinkat. Plockar jag bort de fåtaliga ettorna stiger det till nästan 3. Ett jämnt och fint startfält skulle jag ändå vilja påstå. Utöver temats topplista som följer nedan kan jag med varm hand också rekommendera The Wicker Man, 28 Days Later, The Girl With All the Gifts, Shaun of the Dead, The Haunting, An American Werewolf in London, Dracula från 1958 och Let us Prey.

Gaslight (1940)
Dead of Night (1945)
The Queen of Spades (1949)
The Curse of Frankenstein (1957)
Village of the Damned (1960)
Dr. Terror’s House of Horror (1965)
Straw Dogs (1971)
Hellraiser (1987)
The Awakening (2011)

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full
Frankenstein Must Be Destroyed (1969)
The Stone Tape (1972)
Don’t Look Now (1973)

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2
The Descent (2005)

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Crimson PeakOm nu andar faktiskt försöker vara lite hyggliga och varna sina kvarvarande nära och kära skulle man kanske kunna tycka att det vore smart av dem att framföra sina budskap i något mindre fasansfulla uppenbarelser. Samt uttrycka dem något mindre kryptiskt.

Läs hela inlägget här »

När musikalkollegan Filmitch gästade Snacka om film-poddens musikalavsnitt blev det mycket snack om West Side Story. Därmed var årets första och gemensamma film given. Någon gång har jag säkert sett den klassiska filmen men det var så länge sedan att det var dags för en ordentlig sittning.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: De oskyldiga

Det finns ett gammalt djungelordspråk: när man har läst en klassisk bok får man se en klassisk adaption. En slags två-för-en-deal, alltså.

Den här gången var alltså turen äntligen kommen till Henry James The Turn of the Screw och den nästan lika berömda filmatiseringen från 1961, The Innocents. Förövrigt en av de sista brittiska skräckfilmerna som filmades i svart-vitt.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaEtt kortare avbrott i vampyrtemat för att servera oktober månads filmspanarfilm. Men det blir inte ett så brutalt avbrott som man skulle kunna tro eftersom Guillermo del Toro åtminstone levererar rejäla mängder blod i sin senaste film Crimson Peak. Och ser inte Jessica Chastain lite ut som en fladdermus i sin voluminösa morgonrockskappa när hon hastar ned för den imposanta trappan i sitt Allerdale Hall?

Läs hela inlägget här »

Plague of the ZombiesDr. Peter Thompson har inte lyckats särskilt bra i sitt jobb som den lilla Cornwallbyns läkare. Sedan han anlände för ungefär ett år sedan har så många människor dött att det börjat mumlas om ”pest” men Dr. Thompson har ingen aning om varför dödsfallen inträffat. Nu är han i ett läge när han inte ens kan dränka sina sorger på den lokala puben utan att bli anklagad av uppretade bybor. Att hinna notera att hans unga fru Alice inte bara beter sig en smula underligt, utan också tycks otillbörligt imponerad av byns rättskipare Clive Hamilton, går definitivt utöver den unge läkarens förmåga.

Läs hela inlägget här »

Star Trek ITvå år har gått sedan kapten James T. Kirk övergav bryggan på U.S.S. Enterprise, men ett enormt energimoln som hotar jorden ger honom chans att kasta sig upp i sadeln igen. Den degraderade kaptenen Willard Decker (“Seeeeventh heaven…”) får som tröstpris sköta två heltidsjobb: andrekapten och science officer.

Men Kirk känner sig inte hel utan hela sin gamla besättning på plats. Uhura, Scotty, Sulu och Chekov har aldrig lämnat stjärnflottans trygga famn, Bones måste däremot övertalas en smula innan han sedvanligt muttrande (syster Chapel är doktor Chapel nu för tiden, vartärvärldenpåväg?!) tar sig an sina plikter. I sista sekunden ansluter förstås också Spock vars närvaro degraderar stackars Decker igen eftersom det är otänkbart med en annan science officer på Enterprise än Spock.

Nu är man nästan redo att ta sig an energimolnet, först måste bara Kirk och Decker ha en liten pisstävling. Kirk har erfarenheten men är obekant med Entreprises nya funktioner, vilket Decker inte kan låta bli att påpeka.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Pojken på våning 54
David Baldacci, The Innocent
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg