What’s all this then?! #1

Är det månne 2019 års Halloween-tema som står och stampar i farstun?

Jomen, visst är det det. Förra året lyckades jag i alla fall väta en fot i det italienska skräckfilmsträsket och det geografiska fokuset gav mersmak. Så till i år har jag blickat ut över en betydligt större göl – brittisk skräckfilm. Inte alltid så lätt att skilja från amerikanska produkter förstås men vi kan ju bara göra vårt bästa.

Urvalet har varit lika slumpartat som tidigare år. Ivrigt googlande på fraser som ”best british horror movies” och inköp av halv-obskyra 70-talsproduktioner. Tyvärr är det ju så att med filmernas sällsamhet väller också priset över alla bräddar eller också går det helt enkelt inte att få tag dem på laglig väg. Så jag har ofta landat någonstans i häradet av rimligt prissatta rullar från brittiska Amazon (som numera främst är en förmedlare för andra säljsajter).

Fördelen med ett sådant här tema är att man får chans att både kolla upp titlar som legat och skvalpat i bakhuvudet (Don’t Look Now) och upptäcka helt ”nya” filmer (Creep). Dock måste påpekas att jag givetvis tidigare både sett och skrivit om brittisk skräck, landet är ju inte remarkabelt ovanligt i filmsammanhang om vi säger så.

Det tydligaste exemplet är förstås 2013 års Halloweentema som ägnades helt åt tungviktaren Hammer Film Productions. Nu hade jag förvisso ett par Hammer-surdegar som fortfarande låg kvar och jäste ända sedan dess och det känns närmast pinsamt tillfredsställande att exempelvis äntligen ha kunnat komma fram till bolagets första Frankenstein-rulle (efter att ha checkat av Dracula från 1958 i 2015 års vampyrtema).

Tack vare det tidigare Hammer-fokuset har jag i år dock gjort mitt bästa för att exempelvis plocka upp filmer från konkurrenter som Amicus Productions och Tigon British Film Productions.

Men den brittiska (skräck)filmhistorien är förstås äldre än både Hammer, Amicus och Tigon. Såvitt jag kan förstå är den till stor del formad av skattesatser och, särskilt i perspektivet skräckfilm, censur samt amerikanska intressen. Exempelvis började Alfred Hitchcock sin bana 1919 eller 1920 (Wikipedia är inte helt konsekvent här) hos den brittiska grenen av amerikanska Famous Players-Lasky Corporation, vilka ville kapa åt sig en del av det brittiska filmmarknaden.

Redan mot mitten av 1920-talet hade den inhemska filmproduktionen därför motats in i ett ganska litet hörn och myndigheterna såg till att vidta åtgärder via Cinematograph Films Act (1927), vilken stipulerade att biografer måste visa en viss andel brittisk film. Åtgärden skapade förvisso en betydligt större marknad för den brittiska filmindustrin men samtidigt är det en form av reglering som knappast ger optimala förutsättningar för kvalitet och genomtänkta produktioner.

Lagen skapade dock utrymme för att pusha en typ av victorianska melodram, vilka kunde marknadsföras som genuint brittiska. Välbekanta historier som den om Sweeny Todd: The Demon Barber of Fleet Street slog an hos publiken medan exempelvis Boris Karloffs The Ghoul, producerad av Gaumont British, tenderade att ses som sämre kopior av Universals populära filmer.

Så trots att den brittiska litteraturhistorien är full av makabra och gotiska berättelser (utöver de victorianska melodramerna, förstås) och det fanns gott om duktiga både regissörer och skådespelare i landet, verkar bägge mestadels ha migrerat västerut, till Hollywood. Det gäller såväl Dracula och Frankenstein, som James Whale och Boris Karloff.

För skräckgenrens del var klimatet dessutom förhållandevis bistert när det gällde censur. British Board of Film Censors förhöll sig tveksamma när det gällde tysk expressionism i form av Dr. Caligaris kabinett (mentalsjukhusscenerna kunde verka upprörande på vissa delar av publiken) och rakt av förbjöd Nosferatu (vilket i och för sig eventuellt skulle kunna skyllas på rädsla för Bram Stokers änka, vilken höll stenkoll på den ekonomiska sidan av makens litterära arv).

Filmer som Universals Dracula och Frankenstein orsakade tillräcklig uppståndelse från aktörer som National Society for the Prevention of Cruelty to Children för att censuren generellt skulle förhålla sig ganska ogin gentemot skräckfilmen till och med slutet av andra världskriget. Särskilt under kriget fanns det naturligtvis också ett nationellt intresse av att enbart lyfta fram film som på olika sätt kunde anses stärka folkets moral. Och skräckfilm tillhörde inte den typen av film, för att uttrycka det milt.

To be continued… (redan senare idag, faktiskt)

Annonser

Chi l’ha vista morire? (1972)

alt titel: Who Saw Her Die?

Hade Chi l’ha vista morire? producerats 40 år senare hade den antagligen tävlat med Daniel Radcliffe-filmen om att få heta The Woman in Black. Nu är förvisso Chi l’ha vista morire? (bokstavligen ”Vem såg henne dö?” enligt Google Translate) en mer typisk giallo-titel men redan innan eftertexterna passerat har vi fått veta att det hela rör sig om en mördare i svarta kvinnokläder, spetshandskar och flor.