You are currently browsing the tag archive for the ‘The Mist’ tag.

Så låt de sista ljuva åren bli de bästa i vårt liv/Den lycka som vi känner, låt den stanna livet ut/Och när jag kommer fram till dagen då mitt hjärta slutar slå/Då ska du tänka på de stunder som var vackrast i vårt liv

Lasse Stefanz välkända smörsång om hur fantastiskt det är att åldras tillsammans hade kanske kunnat passa in på Harlan och Gina Williams. De har hållit ihop hela livet och synes älska varandra lika mycket som när de först träffades. Enda smolket i glädjebägaren är möjligen att Harlan vägrar låta sig pensioneras från jobbet som vaktmästare på Falco Plains. En anläggning som sägs tillhöra Jordbruksdepartementet men vars elstängsel och vaktade infart antyder att här försiggår något betydligt mer sinistert än experiment på frosttåliga tomater.

I själva verket rymmer Falco Plains bland annat hetsporren Dr. Richard X. Toddhunter som slänger alla säkerhetsföreskrifter överbord för att kunna utföra sina försök att lösa åldrandets gåta. Han tar heller inte mycket ansvar för sin vårdslöshet – när den enorma generatorn börjar pulsera med ett grönt sken flyr han hals över huvud och låter istället sina assistenter och Harlan ta en del av smällen.

De olycksaliga assistenterna krossas av nedfallande instrument men Harlan verkar till en början ha klarat sig riktigt bra. Men snart upptäcker Gina att något inte står rätt till med hennes make och han hamnar i blickfånget för Jude Andrews, obeveklig lönnmördare och allt-i-allo vid ”The Shop”. Nu måste Harlan och Gina komma undan Andrews och vem är bättre skickad till det än Andrews före detta partner, Terry Spann, vilken numera jobbar som säkerhetsansvarig på Falco Plains?

I likhet med exempelvis Sleepwalkers (som kom året efter) och Storm of the Century (från 1999) är Golden Years inte en adaption utan ett genuine bona fide “Stephen King original script”. En miniserie om sju avsnitt som producerades av CBS. King själv ger cred till David Lynch och hans Twin Peaks för att TV-bolagen ens började överväga att skapa serier av annan kaliber än Dallas och Falcon Crest.

King kallar sin egen skapelse ”Twin Peaks without the delirium” som om det skulle vara något positivt. Tyvärr sätter han fingret på en stor del av vad som kvalitativt skiljer en produkt som Golden Years från Twin Peaks. Jag måste förvisso erkänna att dagens miniserie inte är lika hiskelig som några av Kings andra TV-produktioner, men snackar vi knappast toppklass här.

Jag reagerar exempelvis ganska omgående på att Harlan Williams, spelad av Keith Szarabajka, ser något märklig ut och det får snart sin förklaring. Harlan ska ju långsamt bli allt yngre och Szarabajka är i själva verket nästan 20 år yngre än Frances Sternhagen som spelar Gina. Hans åldersmakeup lämnar alltså en del övrigt att önska. De grönlysande effekterna som ska signalera den kraft som Dr. Toddhunter försöker manipulera är inte heller mycket att yvas över.

Trots det måste jag som sagt ändå erkänna att jag fångas mer av Golden Years än vissa andra, kommande TV-produktioner. Jag tror att det handlar om dels rollfigurer, dels -prestationer. Exempelvis är Toddhunter prillig, på gränsen till farsartad, på ett ganska roligt sätt. En liknande roll spelas av Stephen Root som byråkratibesatt mellanchef. Överhuvudtaget kan man konstatera att Golden Years lyckas bättre med sina humoristiska drag än mer actionbetonade dito. Däremot kan faktiskt en viss spänning också infinna sig ibland.

Felicity Huffman i rollen som Terry Spann lyckas å sin sida göra sin avhoppade agent både tuff och mänsklig. Hennes uppenbarelse är dessutom inledningsvis så otroligt lik en viss Dana Scully att jag måste undra om inte Huffman i den här rollen var en förebild för FBI-agenten. Eller också var det så alla statsanställda yrkeskvinnor såg ut i början av 90-talet.

Huffman får också ha en bra dynamik med Falco Plains chef general Crewes, vilken gestaltas av pålitlige TV-skådisen Ed Lauter, och jag gillar vid det här laget Frances Sternhagen så pass mycket att jag nästan köper hennes hängivenhet till sin make trots den uppenbara åldersskillnaden.

Nu börjar vi också hitta så pass många fiktiva och verkliga kopplingar mellan olika produktioner att det kan börja vara dags att tala om ett Stephen King-universum. Här återkommer alltså The Shop från Firestarter och King låter till och med Terry Spann säga att Andrews är en bättre agent än den kände John Rainbird. Temat om åldrande, eller ett hejdat sådant, återkommer ju i The Green Mile. Sådant som mer handlar om nickningar är exempelvis att vi får en rollfigur med smeknamnet Capt’n Trips. Ett av avsnitten regisserades av Michael Gornick, som ett par år tidigare gjort Creepshow 2 och Frances Sternhagen känner vi ju igen från Misery (hon skulle dessutom återkomma i 2007 års The Mist så här har vi något av en King-veteran på skådissidan).

Golden Years slutar tyvärr oerhört abrupt och då var mitt DVD-slut ändå justerat jämfört med var TV-tittarna fick ta del av i augusti 1991 (enligt miniseriens Wikipedia-sida). Tanken var att serien skulle fortsätta, varför man planerat för ett saftigt cliffhanger-slut, men i slutänden sade CBS blankt nej. Därför blir det också lite svårt att avgöra om de sista avsnittens relativa svaghet beror på detta eller på det faktum att de inte skrevs av King (som bara lagt upp riktlinjerna för hur historien skulle fortsätta) utan av en Josef Anderson. För att parafrasera Adam Driver i While We’re Young: ”Let’s just not know”.

Förlaga: Originalmanus
Cameo: Busschaufför

alt. titel: Les camions maléfiques, Rhea M. – Es begann ohne Warnung, Brivido, La rebelión de las máquinas

Några av läsarna kanske minns den där 80-talskampanjen ”Utan bilen stannar Sverige”? Men tänk om det är just bilarna som gör att Sverige stannar? Något i den stilen tänkte uppenbarligen Stephen King när han skrev novellen ”Trucks”, vilken sedan förvandlades till Maximum Overdrive.

Karriärsmässigt hade andra halvan av 70-talet och första halvan av 80-talet varit vänligt sinnade gentemot King. Vi räknar in böcker som Salem’s Lot, The Shining, Cujo, Christine och Pet Sematary. Filmadaptioner som Carrie, The Shining, Firestarter och Creepshow. Kanske är det förståeligt att författaren, mer eller mindre konstant drogad på vad som än fanns i närheten, fick hybris och trodde att han kunde göra vad som helst. Regissera en film exempelvis.

Jag har faktiskt inte sett detta närmast mytomspunna haveri förrän nu. Säga vad man vill om Stephen King, men något regissörsämne ger han verkligen inte prov på i Maximum Overdrive. Det är som om han sett Steven Spielbergs The Duel (i påtänt tillstånd) och tänkt ”Hur svårt kan det vara?!”

Uppenbarligen tillräckligt svårt för att dagens film inte ska ha mycket som talar för sig, bortsett från att den dels är rejält skrattretande, dels har ett soundtrack uteslutande komponerat av AC/DC. Jag gissar att det är Kings namn som både kirrat bandets medverkan, en rollista som ståtar med Emilio Estevez och en budget på icke föraktliga 9 mille från produktionsbolaget De Laurentiis Entertainment Group (som stod bakom Firestarter).

Själva historien i sig är väl kanske inte allt för undermålig. Den påminner faktiskt en hel del om The Mist i det att vi har en grupp människor som är fångade i något av det mest amerikanska som finns – ett ”truck stop” – och utanför väggarna väntar en ogreppbar fiende. Dock inte mer ogreppbar än att vi som tittar fått klart för oss att det sjukligt gröna skenet från kometen Rhea-M på något sätt fått alla mänsklighetens elektriska och mekaniska pryttlar att göra uppror. Kanske har vi till och med att göra med ett War of the Worlds-scenario?

Författaren King har en fin fingertoppskänsla för uppbyggnad och psykologiska karaktärsskisser. Regissören Kings fingertoppskänsla för sådant som händelseutveckling, stämningsbalans och personregi liknar snarare en svarvares, vilken fått händerna reducerade till armstumpar å yrkets vägnar.

Det mesta som händer i Maximum Overdrive är idiotiskt och övertydligt, vilket dock inte hindrar att det samtidigt förekommer en mängd logiska luckor, modell jänorma. Övertydligheten gäller däremot inte filmens eventuella budskap. Möjligen tänkte King i sin kokainrusiga hjärna att hans film sade något djupsinnigt om tillståndet i USA men vad det i sådana fall var är högst oklart. Det lilla gänget på Dixie Boy Truck Stop fråntas sina pryttlar och reduceras därmed till intet? De bombarderar en långtradare med texten ”Miller – Made the American Way” med raketgevär. För att det är dags att skjuta ”the american way” i sank? För att ”the american way” har skjutit sig självt i sank?

Ingen av skådisarna agerar med varandra. Inte sällan skriker de fram sina repliker i teatraliska utbrott som inte ens skulle påverka en android med känsloregisterchipet uppskruvat till max. Stämningsmässigt vevar hela alltet hej vilt mellan serietidningsmässigt makaber humor eller fars (VSB: Yeardley Smiths gällt gastande uppenbarelse) och vad som eventuellt ska vara något mer allvarligt menat. Tyvärr är det väldigt svårt att ens bli berörd av barnadödlighet när mordredskapen är en läskmaskin (Mel Brooks already did it…) och en vettvillig ångvält.

Slutsatsen som alltså kan dras är att en påtänd King fortfarande är en riktigt bra författare (VSB: Cujo) men en riktigt usel regissör. Själv är inte alltid bäste dräng. Tyvärr ger årets Halloween-tema vid handen att det uppenbarligen är ruggigt svårt att hitta ens habila drängar när det kommer till King på vita duken.

Förlaga: “Trucks” (Cavalier 1973, Night Shift 1978)
Cameo: Bankomatkund

Bonus: ”Trucks”
Det otroligt sura i sammanhanget är att novellen som Maximum Overdrive bygger på är riktigt, förbannat bra. Den är kort, tajt, brutal och har en lika enkel som klurig idé – vad skulle hända (särskilt i USA) om alla långtradare plötsligt fick för sig att göra uppror? Den börjar in medias res och sedan är det fullt ös för hela slanten. Språket är korthugget med ett par välfunna och makabert roliga liknelser. Det finns alltså all anledning att återupprepa slutsatsen ovan: writer – goooooood, director – baaaaaaad

Varmt välkomna till 2021 års Halloween-tema. Den här gången har jag försökt med ett lite annat grepp – borta är såväl nationellt fokus som specifika monster eller undergenrer. Nu är det dags att sprida gracerna rejält vad gäller både innehåll och kvalitet.

Läs hela inlägget här »

Om man vill försöka kravla sig ur det generiska Hollywoodträsket och inte är något större fan av sepiatonad mumblecore brukar skräckgenren ofta kunna bjuda på en del godbitar. Här är det den kanadensiska regissörs- och manusduon Jeremy Gillespie och Steven Kostanski som bullat upp med så väl Lovecrafttentakler, John Carpenter-vibbar och de samlade krafterna hos cirkus två säsonger av realityserien Face Off.

Läs hela inlägget här »

Någon gång under det tidiga 00-talet plockade jag åt mig en okänd fantasyroman på ett antikvariat för en tjuga. Ganska snart var jag helt fångad historien och stämningen i The Scar. Författaren China Miéville har sedan dess tillhört en av mina husgudar. Det tog ett tag för mig att förstå att Miéville tillhörde en rörelse som allmänt benämndes ”the new wierd” men om man nu vill få lite koll på både ny och gammal ”weird”, vad tjänar då syftet bättre än en tegelstenstjock antologi redigerad av våra steampunk-bekanta Ann och Jeff VanderMeer?

Läs hela inlägget här »

2007 var året för så världsomvälvande händelser som att Bulgarien och Rumänien gick med i EU och giftermålet mellan Kate Moss och Peter Doherty (how’s that working out for ’ya?). Modellen, dokusåpaskådisen och i största allmänhet skandalkändisen Anna Nicole Smith dör av en överdos och sökande efter lilla Madeleine McCann får en enorm uppmärksamhet. I övrigt tycks året mest vara fyllt av global uppvärmning, krig och självmordsattacker på diverse flygplatser och andra institutioner.

Läs hela inlägget här »

Undet the DomeI början av 1800-talet bodde det i London en Dr. Nathaniel Bagshaw Ward. Han noterade, liksom många andra, att London-luften inte bara var ohälsosam för människor utan också för växter och djur. Därför började han experimentera med glasbehållare som skulle hålla den dåliga luften ute, men snart hade det hela växt till något mer metafysiskt. Grejen med hans ”Wardian case” (samt efterföljande utveckling av terrarier och akvarier) var lockelsen i att innanför glasväggarna skapa en balans som gjorde det hela till en slags organisk evighetsmaskin.

Naturligtvis lyckades man aldrig få till ett sådant självgående kretslopp. Inte heller blir det något kretslopp att tala om i den lilla staden Chester’s Mill när en kupol plötsligt innesluter staden en lördagsförmiddag i oktober. Det är som om en ostkupa plötsligt lagts runt samhället – ingen av de som är innanför det märkliga energifältet kommer ut och ingen av de som av olika anledningar lämnade staden tidigare kommer tillbaka in.

Läs hela inlägget här »

2006
Allas favorit nu för tiden, Ryan Gosling, tar stormsteg från Young Hercules, Teen Choice Awards och MTV Movie Award för The Notebook, när han blir Oscarsnominerad för sin insats som knarkande läraren Dan i Half Nelson.

Guillermo del Toro spänner musklerna ytterligare efter Hellboy och regisserar den grymt melankoliska vuxensagan El laberinto del fauno. Christopher Nolan spänner samma muskler och får ur sig The Prestige som även den är en fantastiskt bra film men som saknar det där lilla extra som hans latinske kollega presterar. Läs hela inlägget här »

Skeleton Crew är en solid novellsamling från Stephen King med verk primärt publicerade under tidigt 80-tal, komplett med en, i sedvanlig ordning, rejäl introduktion och kommentarer kring vissa av historierna. Här får man sig även till livs lite poesi men jag måste erkänna att jag föredrar de klassiska skräckisarna.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Walter Tevis, The Queen's Gambit
Hugh Laurie, The Gun Seller

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg