You are currently browsing the tag archive for the ‘Dracula’ tag.
Japp, det är dags att avsluta årets brittiska Halloween-tema. It was jolly fun while it lasted, but all good things must come to an end och allt det där. Bloggen tar lite ledigt imorgon, så tusen tack till alla tappra läsare som än en gång hängt med på mina exkursioner in i skräckfilmsterritoriet. På återseende onsdagen den 6 november med sedvanlig inläggsfrekvens samt vilda genreblandning.
Trots att Italien var det samlande greppet för 2018 års tema blev där ändå en hel del giallo. I det avseendet har jag inte riktigt lyckats hitta någon motsvarande och rikhaltig subgenre när det gäller brittisk eller engelsk skräckfilm.
Däremot tycker jag mig kunna se vissa innehållsmässiga teman som är ganska livskraftiga och som eventuellt springer ur en litterär bakgrund. På det hela taget finns här flera filmer som antar ett ganska begränsat perspektiv – jag har inte särskilt många exempel på historier som har ambition att svälla till en global eller ens nationell skala.
Undantagen torde vara zombie-filmerna som jag hade sett sedan tidigare (tex 28 Days Later eller The Girl With All the Gifts) och därför inte fick någon framträdande plats den här gången. Nej, för tusan, vi har ju The Day of the Triffids och Children of the Damned också! Men med de exemplen i bakhuvudet skulle jag påstå att zombiefilmerna generellt lyckas bättre med att omsätta den globala skalan till en tryckande apokalypskänsla.
Nå, i väldigt många fall håller filmmakarna hellre fokus på en enskild stad, by eller till och med hus. Jag tänker att den effekten uppnås även i de olika episodfilmerna eftersom ramberättelsen inte sällan koncentreras till ett vardagsrum (Dead of Night) eller en tågkupé (Dr. Terror’s…). I denna klaustrofobiska miljö introduceras inte sällan en helt oskyldig protagonist, vilken ställs mot ett förhållandevis väldefinierat hot.
Vågar jag mig på att måla med den extremt breda penseln skulle jag säga att den begränsade miljön i de tidigare filmerna oftare var välbekant för protagonisten och hotet därmed kom som en invaderande kraft (tex. Village of the Damned). Medan det i senare filmer blivit allt vanligare med en protagonist som placeras i en för hen okänd miljö, men som inte är mindre ångestframkallande för det (tex. tunnlarna i Creep). Eller tja, det kanske var en lite väl bred pensel… För om vi tänker på tidigare filmer som Gaslight, The Innocents eller The Haunting är ju hela poängen att våra stackars huvudpersonskvinnor är helt prisgivna åt de okända miljöerna de befinner sig i. Något som i sig får sägas vara ett ganska klassiskt upplägg i litteraturen. Glöm det jag sade tidigare…
Nå, men om vi tittar på protagonisterna då? Tja, där kanske vi ändå kan utröna någon slags förändring allt eftersom åren går? För såvitt jag har förstått var det ett av de starkaste argumenten mot filmer som Peeping Tom när den kom. Att det är en film som tvingar publiken att ställa sig på samma sida som en genuint otrevlig och obehaglig person. Tänker jag på senare exempel som Straw Dogs eller The Devils är det ju knappt att det går att hitta en enda positiv rollfigur i hela uppställningen. Å andra sidan… Kanske det är en trend som var som starkast under 60- och 70-talen? För det är ju ingen större tveksamhet om att vi ska hålla och hejja på (eller åtminstone gilla) Michael Parkinson i Ghostwatch, Pt. Cooper i Dog Soldiers eller spökjägaren Florence Cathcart i The Awakening.
Fasiken vad svårt det här blev då… Några mindre trådar går kanske ändå att plocka upp (räddas det som räddas kan). Exempelvis Gaslight-temat som i och för sig ganska väl knyter an till det där klassiska litterära greppet med den utsatta kvinnan jag nämnde innan. Kanske ”bara” med en lite modernare och mer psykologisk twist. Sedan tycker jag att det är väldigt svårt att bortse från det lilla klustret som utgörs av Witchfinder General, The Blood on Satan’s Claw och The Devils. För en utomstående synes inte England vara så rasande religiöst men det finns förstås alltid traditioner som kan vara spännande att försöka slå sig fri från.
Utöver det skulle jag gärna vilja säga att en klassiskt engelsk berättelse även inom film är spökhistorien, men just den här omgången känns det inte som jag har så värst många exempel på just det. De främsta i det avseendet torde vara Ghostwatch och The Awakening. Däremot tycks det finnas en relativt stark dragningskraft från det övernaturliga. Förutom Gaslight-varianterna, Peeping Tom, Straw Dogs och den religiösa trion som jag nämnde ovan bygger många exempel i den brittiska uppställningen på olika sorters fantastik – allt från spöken och demoner till häxor och ockultism.
Utöver det har vi också de sci-fi-inspirerade inslagen. Innan årets tema kan jag bara återfinna Attack the Block i min egen tittning, men den seglar trots allt klart över obegripligheter som Xtro eller Under the Skin. Så med de exemplen i bagaget kan inte jag hitta särskilt mycket att hurra över i perspektivet brittisk sci-fi-skräck. Om man inte räknar in Village of the Damned som tillhörande genren. Och The Day of the Triffids hade förvisso en del charm.
Då gick det ändå väldigt mycket bättre med en så totalt utflippad historia att den trotsar all beskrivning, i form av The Abominable Dr. Phibes. Och när jag ändå är inne på Dr. Phibes tycker jag att det kan vara värt att nämna tre, för temat, viktiga medspelare: Vincent Price, Christopher Lee och Peter Cushing. Trots att jag tycker att jag sett den hel del med alla tre fanns det alltså fortfarande filmer kvar som var klart sevärda med var och en av dem. Som rookie of the year skulle jag kunna tänka mig att utnämna Anton Walbrook för hans insatser i Gaslight och The Queen of Spades.
I vanlig ordning tillåter temat mig inte att avsluta på topp (tack för den, Kill List och Under the Skin) men annars känns det som om jag inte stått med huvudet före ned i gyttjan riktigt lika många gånger i år jämfört med tidigare. För att vara ett Halloween-tema är ett medelbetyg på 2,7 inte illa pinkat. Plockar jag bort de fåtaliga ettorna stiger det till nästan 3. Ett jämnt och fint startfält skulle jag ändå vilja påstå. Utöver temats topplista som följer nedan kan jag med varm hand också rekommendera The Wicker Man, 28 Days Later, The Girl With All the Gifts, Shaun of the Dead, The Haunting, An American Werewolf in London, Dracula från 1958 och Let us Prey.
Gaslight (1940)
Dead of Night (1945)
The Queen of Spades (1949)
The Curse of Frankenstein (1957)
Village of the Damned (1960)
Dr. Terror’s House of Horror (1965)
Straw Dogs (1971)
Hellraiser (1987)
The Awakening (2011)
Frankenstein Must Be Destroyed (1969)
The Stone Tape (1972)
Don’t Look Now (1973)
The Descent (2005)
alt. titel: De fördömdas by
Dags för en av de mer kända brittiska skräckfilmerna, tillsammans med The Innocents, Hammer-Draculafilmer och The Wicker Man? Och innan megakulthittar som The Descent, Shaun of the Dead och 28 Days Later?
Even before Dracula…there was…Frankenstein!
Jomen, även om det mest välkända Hammer-arvet består av Christopher Lee som den vasstandade greven föregicks han av en baron – Mary Shelleys klassiskt galne vetenskapsman.
Slut på fusket, dags att låta britterna greppa stafettpinnen på riktigt i årets tema. I mitt sökande efter den brittiska skräckfilmens rötter stötte jag på namnet Tod Slaughter, vilket låter taget, men är det lika lite som ”Max Schreck”. Född Norman Carter Slaughter och äldst i tolvhövdad barnaskara äntrade dagens huvudperson scenen i 20-årsåldern 1905 och stannade sedan kvar där resten av sitt liv.
alt. titel: Dr. Yogami från London
Det är väl lika bra att inleda årets tema med ett rejält fusk? Dagens film är inte mer engelsk än att vi får se en entré till ”London Zoo” samt lite dimmiga ”London”-gator. Men jag kunde inte motstå frestelsen att inkludera vad som möjligen bör betraktas som alla varulvsfilmers ursprung.
***
Den världsberömde botanisten Wilfred Glendon gör två kardinalmisstag när det kommer till att delta i en skräckfilm. Dels befinner han sig på främmande mark i jakt efter en sällsynt blomma (Mariphasa lupina), dels väljer han att bortse från både lokalbefolkningen och en vit mans varningar att inte besöka dalen där blomman enligt legenden ska växa. En dal som ska vara full av demoner…
Fortsättningen på morgonens inlägg. Det blev så hiskeligt långt…
***
Men när vi börjar närma oss mitten av 50-talet händer något och i det här perspektivet går det inte att runda Hammer Film Productions. Bolaget hade återupptagit sin produktion mot slutet av 40-talet och började i liten skala genom att först köpa upp radio-manus. Därefter avancerade man till adaptioner av TV-serier, där första succén kom i form av professor Bernard Quatermass och The Quatermass Xperiment från 1955.
alt. titel: Kvinnan i svart
Likt en annan advokat som tvingas lämna sin älskade och bege sig till en avlägsen plats å yrkets vägnar kommer den unge Arthur Kipps till byn Crythin Gifford, belägen vid Englands nordöstra kust. Men till skillnad från Jonathan Harker är hela äventyret inledningsvis ganska trivsamt för Arthurs del. Visst, tågresan är lång men när han kommer fram till Crythin Gifford väntar en utsökt måltid, en brasa och en god natts sömn.
alt. titel: Dracula – Död men lycklig, Det våras för Dracula, Dracula – En levende dødbider
Publicerad i Västerbottens Kuriren i augusti 1996
Bram Stokers lilla verk om den transylvanske greven fick större genomslagskraft än han någonsin kunnat ana. Stoker uppfann inte vampyrer eller den litterära genren, men han gav dem definitivt ett ansikte. Själva historien om den blodsugande aristokraten som kommer till England för att tömma unga möer torde vid det här laget vara så pass välkänd att det inte finns någon anledning att ta upp den igen.
Har man nu en gång köpt på sig en tegelstenstjock vampyrantologi känns det rätt slösigt att bara läsa de typ 20 sidorna som krävdes för den aktuella kursen av totalt nästan 600. Bara att hugga in alltså…
David J. Skal är en amerikansk kulturhistoriker som främst gjort sig ett namn genom att djupdyka i diverse marianergravar som erbjuds inom skräckfantastiken. Hans första bok (från 1990) handlade om olika Dracula-adaptioner och fick kanske främst uppmärksamhet eftersom den innehöll en ordentlig analys av en spanskspråkig Dracula-version som spelades in samtidigt som Tod Brownings mer kända Béla Lugosi-variant. Alltså bokstavligen samtidigt – när Brownings team packade ihop för dagen togs kulisserna över av den spanska produktionen som arbetade natten igenom tills dess att det första teamet kom tillbaka på morgonen. Läs hela inlägget här »
That’s what HE said!