You are currently browsing the tag archive for the ‘Dracula’ tag.
Innan vi sparkar igång 2020 års Halloween-tema på allvar kan det vara idé att påminna om att de avslutande kategorierna kan spoila dagens film ganska friskt
***
alt. titel: Alfred Hitchcock’s Psycho
- ”Why, she wouldn’t even harm a fly…”
- ”We all go a little mad sometimes”
- ”A boy’s best friend is his mother”
- ”A son is a poor substitute for a lover”
- ”Mother! Oh God, mother! Blood! Blood!”
Det är ingen hejd på bekanta citat från Alfred Hitchcocks mest välkända (?) film Psycho. Och då finns det inte ens någon dialog att plocka citat från i den ikoniska duschscenen. Bara Janet Leighs skrik, det brusande vattnet, den glimmande kniven, det nedrivna duschförhänget, Bernard Herrmanns huggande, invasiva musik och så det mörka blodet som porlar ned i avloppet.
Lika många citat som Psycho gett upphov till, lika många innovationer kunde demonregissören Hitchcock leverera rent film- och berättelsemässigt. Jag gissar att jag exempelvis inte behöver upplysa mina välinformerade läsare om chocken för samtidspubliken när det visade sig att han tog livet av sin huvudperson innan halva filmen var till ända.
Men anledningen till att Psycho dyker upp här och nu på bloggen, inom ramen för 2020 års Halloween-tema, är förstås att filmen också kan ses som ett steg på vägen som i slutänden skulle leda fram till Halloween, Friday the 13th och 80-talets slashervåg. Filmen utgör en slags länk mellan den gotiska traditionen (med den sortens äldre skräckfilmer som kom från exempelvis Universal eller Hammer) och ett mer modernt anslag.
Å ena sidan har vi det klassiska Bates-huset där den lika klassiska tolkningen av övervåningen som Överjaget och källaren som Detet ligger nära till hands. Å andra sidan har vi som sagt en förhållandevis modern psykotisk mördare, ett mänskligt monster, vars galenskap inte ens är resultatet av exempelvis vetenskapliga experiment (vi känner alla igen det: ”He meddled with things best left to God…”), utan produkten av en sjuklig familjesammansättning. Det freudianska blir förstås särskilt tydligt med den tonvikt som läggs vid Norman Bates patologiskt nära förhållande till sin egen mor.
Psycho levererar också den sexuellt aktiva och företagsamma kvinnan som det givna offret (vilket i och för sig redan Bram Stoker fixade i sin Dracula). Filmen visar dessutom med ett visst välbehag upp mordvapnet par preferance, en skarpslipad kockkniv. Förutom det beskrivs också duschscenen i någon mån ur både förövaren och offrets perspektiv, kameran går nära, blir intim, samtidigt som kniven hugger och musiken skriker. Bernard Herrmann ska tydligen ha tonsatt det hela med allt djupare toner för att skapa en musikalisk motsvarighet till kniven som sjunker allt djupare ned i köttet.
Det är ju alltid vanskligt att peka ut något eller någon som ”först”, men i fallet Psycho finns det all anledning att se Hitchcock som en slags Darwin. Alltså att han inte kommer på allt från scratch, men däremot lyckas sammanfoga flera dittills lösa bitar till en helhet. De bitar Hitch lämnar därhän plockas å andra sidan upp i ett annat hörn av slasher-pusslet, Peepeing Tom från samma år. Den filmen bidrar med ett än tydligare fokus på den voyeuristiska sidan av slasher-mördaren. Norman har förvisso sitt lilla titthål men hans blick står sig ändå slätt mot Marks invaderande kamera. Mark måste också sägas ha en än mer innovativ (för att inte tala om fallisk) mordmetod.
Psycho lämnar oss med en komplett galen mördare – ”Mother” är fri och otyglad, även om Normans kropp befinner sig i häktet – men knyter ändå till viss del ihop säcken på slutet, vilket uppenbarligen tilltalade samtidspubliken (dock långtifrån alla: ”plainly a gimmick movie”). Då mottogs Peeping Tom betydligt mera frostigt. Det är uppenbart att Michael Powells numera klassiska film plockade in slasher-mördaren lite väl nära det trygga hemmet och gjorde Mark Lewis till en väl obehaglig mördare (sannolikt inte minst eftersom vi tycker mer synd om honom). Framtida slasher-filmer ska komma att pendla lite mellan dessa två – en sympatisk Norman som kan katalogiseras och spärras in samt en djupt obehaglig Mark som hela tiden balanserar på gränsen för vad som är socialt acceptabelt. Bägge har dock ett mörk förflutet som helt dikterar vilka personer de är i nutiden.
Och om vi nu ändå är inne på Norman Bates – för varje gång jag ser om Psycho blir jag än mer imponerad av Anthony Perkins fantastiska prestation. Han är pojkaktig och charmig men samtidigt svag och pressad. Scenen där han står mitt emot John Gavins Sam Loomis i motellreceptionen och blir allt mer orolig, trampar runt, spänner käkmusklerna, stammar lätt, är mästerlig. Jag inbillar mig också att Hitchcock valt att filma ur ett grodperspektiv så fort Norman blir stressad eller måste prata om ”Mother”, vars närvaro vakar över honom som en uggla, redo att slå sitt byte. Men så mitt i all den här pojkaktigheten och svagheten lyckas han plötsligt visa upp ett helt annat, slutgiltigt, ansikte. Slugt, illvilligt, beräknande, ondskefullt. I min värld är Anthony Perkins, jämsides med Hitchcocks regi, den främsta anledningen till att Psycho fortfarande är en förbannat bra film.
(Som i sin tur bygger på en ännu bättre bok av mästaren Robert Bloch. Jag har skrivit en kort text om den här. Och när jag ändå är inne på ninna-ninna-ni-nanna-boktips, leta gärna också upp Monster i garderoben av Johan Hilton.)
Final girl: Lila Crane är förvisso last woman standing men det finns ju bara två att välja på, varav Hitchcock redan tagit livet hennes syster. Det är dessutom Sam som får äran av att brotta ned Monstret.
Historik/psykologi: Psycho kan möjligen bjuda på slasher-världens längsta exposition som i detalj förklarar varför Norman beter sig som han gör. Jag har redan nämnt hans patologiskt intima förhållande till modern som orsakade något slags psykbryt när hon dog, förgiftad av sin egen son.
Vapen: Kniv
Killer-o-vision: Funktionell, ska vi kanske säga? Den dyker helt enkelt upp när den behövs
Japp, det är dags att avsluta årets brittiska Halloween-tema. It was jolly fun while it lasted, but all good things must come to an end och allt det där. Bloggen tar lite ledigt imorgon, så tusen tack till alla tappra läsare som än en gång hängt med på mina exkursioner in i skräckfilmsterritoriet. På återseende onsdagen den 6 november med sedvanlig inläggsfrekvens samt vilda genreblandning.
alt. titel: De fördömdas by
Dags för en av de mer kända brittiska skräckfilmerna, tillsammans med The Innocents, Hammer-Draculafilmer och The Wicker Man? Och innan megakulthittar som The Descent, Shaun of the Dead och 28 Days Later?
Even before Dracula…there was…Frankenstein!
Jomen, även om det mest välkända Hammer-arvet består av Christopher Lee som den vasstandade greven föregicks han av en baron – Mary Shelleys klassiskt galne vetenskapsman.
Slut på fusket, dags att låta britterna greppa stafettpinnen på riktigt i årets tema. I mitt sökande efter den brittiska skräckfilmens rötter stötte jag på namnet Tod Slaughter, vilket låter taget, men är det lika lite som ”Max Schreck”. Född Norman Carter Slaughter och äldst i tolvhövdad barnaskara äntrade dagens huvudperson scenen i 20-årsåldern 1905 och stannade sedan kvar där resten av sitt liv.
alt. titel: Dr. Yogami från London
Det är väl lika bra att inleda årets tema med ett rejält fusk? Dagens film är inte mer engelsk än att vi får se en entré till ”London Zoo” samt lite dimmiga ”London”-gator. Men jag kunde inte motstå frestelsen att inkludera vad som möjligen bör betraktas som alla varulvsfilmers ursprung.
***
Den världsberömde botanisten Wilfred Glendon gör två kardinalmisstag när det kommer till att delta i en skräckfilm. Dels befinner han sig på främmande mark i jakt efter en sällsynt blomma (Mariphasa lupina), dels väljer han att bortse från både lokalbefolkningen och en vit mans varningar att inte besöka dalen där blomman enligt legenden ska växa. En dal som ska vara full av demoner…
Fortsättningen på morgonens inlägg. Det blev så hiskeligt långt…
***
Men när vi börjar närma oss mitten av 50-talet händer något och i det här perspektivet går det inte att runda Hammer Film Productions. Bolaget hade återupptagit sin produktion mot slutet av 40-talet och började i liten skala genom att först köpa upp radio-manus. Därefter avancerade man till adaptioner av TV-serier, där första succén kom i form av professor Bernard Quatermass och The Quatermass Xperiment från 1955.
alt. titel: Kvinnan i svart
Likt en annan advokat som tvingas lämna sin älskade och bege sig till en avlägsen plats å yrkets vägnar kommer den unge Arthur Kipps till byn Crythin Gifford, belägen vid Englands nordöstra kust. Men till skillnad från Jonathan Harker är hela äventyret inledningsvis ganska trivsamt för Arthurs del. Visst, tågresan är lång men när han kommer fram till Crythin Gifford väntar en utsökt måltid, en brasa och en god natts sömn.
alt. titel: Dracula – Död men lycklig, Det våras för Dracula, Dracula – En levende dødbider
Publicerad i Västerbottens Kuriren i augusti 1996
Bram Stokers lilla verk om den transylvanske greven fick större genomslagskraft än han någonsin kunnat ana. Stoker uppfann inte vampyrer eller den litterära genren, men han gav dem definitivt ett ansikte. Själva historien om den blodsugande aristokraten som kommer till England för att tömma unga möer torde vid det här laget vara så pass välkänd att det inte finns någon anledning att ta upp den igen.
That’s what HE said!