You are currently browsing the tag archive for the ‘Julianne Moore’ tag.

Toy Story 4Ni minns den idylliska slutscenen i Toy Story 3? Alla leksakerna tryggt på plats hos lilla Bonnie som delade sina lekgracer jämlikt mellan dem alla? Nu är Bonnie inte så liten längre, på väg att ta det första steget in i utbildningsväsendet och Allvaret. Att plocka med sig en leksak på inskolningen går ju inte för sig. Men Woody är övertygad om att Bonnie kan behöva lite stöttning och vem är bättre lämpad att ge det än han själv? Att Bonnie numera rätt ofta låter honom ligga kvar i garderoben rör inte Woody i dragsnöret (det är i alla fall vad han både intalar sig själv och alla de andra), han tar saken i egna händer och smyger sig ned i sin ägarinnas ryggsäck.

När han kommer hem på kvällen har han en ny kompis med sig till gänget – Forky. Ett barns kärlek, lär vi oss nu, kan inte bara hålla leksaker vid god mental hälsa, den kan också väcka dem till liv. Forky är alltså en liten krabat som Bonnie tillverkat själv med hjälp av en spork, piprensare, en glasspinne och lite häftmassa. Woody är övertygad om att Bonnies lycka och förmåga till balans i detta livets vägskäl uteslutande hänger på Forky. Därför hamnar allas vår cowboy i en knepig situation när den förvirrade ”leksaken” ständigt försöker ta sig tillbaka till den enda trygghet han känner till – papperskorgen. Än mer komplicerat blir det att hålla ordning på Forkys destruktiva tendenser när Bonnies familj ska ge sig ut på en tripp med husbilen.

Även om jag håller Toy Story-serien högt kan jag inte påstå att jag vare sig gått och längtat efter eller väntat på en ny Toy Story. Men när nu Woody, Buzz och de andra bjuder upp till dans, så varför inte? Även denna fjärde del drivs i mångt och mycket av Woodys, intill stupiditetens gräns, lojalitet mot ”his kid”. Jag får utan problem bilder i huvudet av hur det skulle se ut om Woody tillhört Hitler och haft namnet ”Adolf” skrivet under stöveln i tuschpenna…

Nu är det ju inte så illa, Bonnie ger knappast intryck av att växa upp till en aggressivt antisemitisk vegetarian med despotiska tendenser. Däremot ser Woody till att fylla sitt liv med ett syfte som ingen frågat efter, det vill säga att ta hand om Forky för Bonnies skull. Hans ångest över ”Lost toy”-statusen får dock mothugg från en gammal bekant som dyker upp igen. I den här omgången av leksakshistorien antyds det för första gången att det faktiskt går att acceptera konceptet ”kids outgrow their toys” med lite mera fattning än Woodys armviftande hysteri.

Jämsides med Woody har alla de tre tidigare filmerna i princip innehaft en extra huvudroll i form av Buzz Lightyear. Jag gillar hur bägge uppföljarna lyckas göra något lite nytt av hans deltagande jämfört med originalet. Dels genom att konfrontera honom med kopior av sig själv, vilka ännu inte accepterat sin egen leksaksstatus, samt den onde Zurg (”So, we meet again Buzz Lightyear, for the last time!”). Dels genom att låta honom återfalla i sina ”factory settings” för att sedan förvandlas till ”Spanish Buzz”. Den här gången finns inte samma nyskapande, vilket i sin tur gör Woodys fixering vid ”his kid” än mer accentuerad.

Toy Story 4 är långtifrån dålig men jag upplever av någon anledning inte samma berättarglädje och omedelbara humor som i seriens tidigare delar. Historien känns den här gången mer utslätad, ibland till och med lite krystad eftersom grundhistorien är så enkel (hinna tillbaka till husbilen med Forky innan familjen åker från staden) att det krävs en hel del kringelkrokar för att fylla ut speltiden.

Istället för att skapa en underhållande helhet känns det som om jag i fallet Toy Story 4 alltså får nöja mig med roliga eller snygga detaljer. Filmen förtjänade mitt första gapskratt genom klassiska Blumhouse-skräckeffekter som en gammal barnvagn och inte bara en, utan flera, buktalardockor. Nykomlingarna Bunny och Ducky hade en klart mer konfrontativ stil än vi hittills varit vana vid. Mer facehugger än teddybjörn om vi säger så.

Som vanligt är de olika leksakernas rörelsemönster klockrena och jag gillade särskilt Combat Carls huggande armrörelser. Mitt standard-gnäll om taskiga genusperspektiv när det gäller animerad film slipper jag lufta den här gången. Och jag uppskattar att även om skurken också denna gång är en ”lost toy” lyckas Toy Story 4 utveckla hens agerande så att man undviker att reprisera vare sig Prospect Pete eller Lotso. I vissa avseenden tycker jag att hen påminner en del om Julianne Moores Poppy från den andra Kingsman-filmen i sina försök att bevara en svunnen tid.

Men en halvdan Toy Story bjuder fortfarande på betydligt mer skratt och kvalitet än mycket annat som produceras. Slutet ger mig också ett visst hopp om att de oundvikliga uppföljarna åtminstone kan komma att innebära något nytt.

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser

Trots förlusten av mentorn Harry Hart, aka Galahad, går det rätt bra för Eggsy Unwin. Han genomför elaborerade och konditionskrävande biljakter samt dejtar svenska prinsessan Tilde. Faktum är att hans största bekymmer just nu är att komma överens med svärföräldrarna kungen och drottningen. But all that’s about to change…

Läs hela inlägget här »

Suburbicon – the perfect lifestyle, designed just for YOU!

Men i 50-talets USA är orten Suburbicons perfektion inte till för alla. Den svarta familjen Mayer flyttar in och grannskapet piskas snart upp i fullkomlig panik över fallande fastighetspriser och allsköns integrationsproblem. Suburbicons ”Betterment committee” håller krismöte på krismöte.

Läs hela inlägget här »

Joni har precis börjat på college. Skulle man kunna tänka sig att hon som en första uppgift på kursen i kreativt skrivande ska berätta om ”My last summer”?

Läs hela inlägget här »

Still AliceJag har precis varit på gemensam konferens med jobbet. Två heldagar med föreläsare som sagt viktiga saker. Viktiga för mig, mitt jobb och mitt vardagsliv. Sådant jag borde bry mig om även om jag inte alltid tycker att det är så intressant.

Läs hela inlägget här »

Maps to the starsDet är förstås lockande att inleda det här inlägget med ett utdrag från Doris Day-sången “Hooray for hollywood”. Skriven 1937 handlar den om ”that screwy, ballyhooey Hollywood” dit alla kommer med drömmar och förhoppningar om att bli stjärnor, lika kända som Kalle Anka.

Men den har ju några år på nacken. Jag tror därför istället att jag följer i regissör Cronenburgs spår och vänder mig till franske surrealist-poeten Paul Éluard och hans “Liberté”. Skriven under nazisternas ockupation av Frankrike 1942 är den inte så värst mycket yngre än ”Hooray for hollywood” men ändå mer lämpad för det Cronenburg vill säga med sin Maps to the Stars.

Läs hela inlägget här »

Layout 1Även om du inte har mycket, kan det du ändå har göra dig överlägsen. Under förutsättning att alla andra har mindre än du, förstås. Därav uttrycket ”i de blindas rike är den enögde kung”. I världen där alla blivit slagna med blindhet är det emellertid de som är födda blinda som är lyckligast lottade. De har ju haft ett liv på sig att vänja sig vid att inte se, jämfört med en oväntad och omedelbar blindhet.

Läs hela inlägget här »

Don JonNew Jersey-killen Don Jon har inte fått sitt smeknamn som ett hån, utan i uppriktig beundran. Han är killen alla tjejer vill vara med och alla killar vill vara. Minutiöst noggrann med bland annat sin träning har han inga problem att helg efter helg attrahera tiopoängare efter tiopoängare. Ut innan stängningsdags, in i taxin, wham-bam-thank-you-m’am.

Problemet är bara att Jon varken känner sig särskilt tacksam över eller tillfreds med sina vrålsnygga engångligg. Även om the T’s and the A’s sitter där de ska kan tjejerna ändå aldrig mäta sig med hans dyrkade porr. En handtralla kräver aldrig kondom och de virtuellt villiga skönheterna ber aldrig om något (utom att bli ordentligt påsatta förstås).

Läs hela inlägget här »

Publicerad i Västerbottens Kuriren i september 1998

Bröderna Coen är något av ett unikum i filmvärlden, sedan undergroundsuccéen Blood Simple 1984 har Ethan och Joel slagit in fullträff efter fullträff. Triumfen Fargo vann både bästa regi och bästa originalmanus i Cannes.

I The Big Lebowski möter vi som vanligt ett mer eller mindre egenartat persongalleri, exempelvis John Goodmans hetlevrade Vietnamnveteran, John Turturros sliskige bowlare och inte minst Jeff Bridges The Dude. The Dude, som egentligen heter Jeff Lebowski och, som det sägs i inledningen antagligen är den lataste mannen i Los Angeles, lever ett ganska avslappnat liv som mest tycks bestå i att dricka White Russians och bowla med sina kompisar. Denne mildsinte mans liv ändras ganska drastiskt när han träffar på ett par torpeder som påstår att en icke-existerande fru är skyldig deras boss pengar och dessutom kissar på hans matta. Förvisso ingen speciellt dyrbar matta, men några gränser får det trots allt finnas!

Läs hela inlägget här »

Kevin Spacey med låg självkänsla träffar manipulativ och utnyttjande Cate Blanchett. Kevin och Cate får dotter. Cate omkommer å det våldsammaste. Kevin följer med smått excentrisk Judi Dench till fäderneslandet (Newfoundland). En massa saker händer i det lilla formatet och Kevin träffar Mycket Snällare Julianne Moore.

På något sätt kan man i The Shipping News skymta boken som antagligen är helt fantastisk (fantastisk nog att vinna en Pulitzer i alla fall) men den slår liksom aldrig igenom. I Lasse Hallströms händer blir historiens lätt övernaturliga stråk till axelryckningar och det rika persongalleriet till ganska reguljära knepiga prickar på landsbygden. Det finns inget tydligt fokus och allt känns allmänt oengagerat.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Sacred
Virginia Woolf, Mrs Dalloway
Michael Connelly, The Crossing

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser