You are currently browsing the tag archive for the ‘Vietnam’ tag.
Det blåser kring dagens svenska skola och pedagogik. Full Metal Jacket och USA:s marinkår visar istället upp två eminent effektiva inlärningsmetoder: en ”drill sargeant” som oupphörligt och vrålandes kastar förolämpningar mot sina elever och kompanistryk för eventuella misstag.
alt. titel: Apocalypse, Apokalypse nå!, Dommedag nu
Ska jag nu ändå se en mastodontfilm om Vietnamkriget kan jag väl lika gärna se en mega-mastodontfilm om Vietnamkriget? Alltså föll valet på den 3:20 långa Apocalypse Now Redux istället för det mesiga originalet Apocalypse Now om blott 2:20.
That is funny! Ja, det finns många i Saigon anno 1965 som påstår sig vara humorkännare. Däremot är de absolut inte överens om vad som är roligt. Särskilt inte när munläderekvilibristen Adrian Cronauer anländer till militärens radiostation för att börja jobba som DJ, headhuntad från Kreta (där alla kvinnor ser ut som Zorba) av General Taylor.
alt. titel: Plutonen, Platoon – Kamp-patruljen
Oliver Stones Platoon både ger och tar när det gäller bevingade uttryck. Regissören och manusförfattaren inleder nog så högtravande med citat ur Predikaren (”Gläd dig, du yngling, din ungdom”) och droppar både likaledes högtravande (”Hell is the impossibility of reason”) samt…mindre högtravande (”Excuses are like assholes, Taylor, everybody got one”).
Min utvalda film att prata om under Snacka om films 230:e avsnitt som släpptes i torsdags. Apropås begreppet ”Oscar bait”.
***
alt. titel: Deer Hunter
I mitten av 70-talet var den allmänna åsikten i Hollywood att ingen ville se filmer om Vietnamkriget. Vilket kanske inte var så konstigt med tanke på att kriget inte officiellt var över förrän 1975. Nu motbevisade förvisso Michael Ciminos The Deer Hunter den slutsatsen men det som uppenbarligen drog publik var knappast någon upplyftande beskrivning av vare sig kriget eller det USA som förde det. Och även om filmen inte var först med att rikta ett kritiskt öga mot det nationella traumat var den en av de tidigaste att få en bred spridning. Det beredde därmed vägen för filmer som Apocalypse Now, Platoon och Full Metal Jacket.
alt. titel: Titta, vi spökar
Författaren Roger Cobb har det inte allt för lätt. Hans läsare är mer eller mindre knäppgökar som ställer konstiga frågor. Hans senaste bok Blood Dance är fortfarande är en fenomenal storsäljare men förläggaren ställer sig högst tveksam till om Rogers nya skrivarprojekt verkligen kommer att generera några stora pengar. En personlig och naturalistisk skildring från Vietnamkrigets helvete brukar knappast bli någon större kioskvältare och inte blir det bättre av att Roger verkar ha drabbats av monumental skrivkramp och fortfarande inte skrivit en rad (förutom själva titeln då).
Så var det återigen dags för Filmspanarnas månadstema. Undertecknad lyckades äntligen ångvälta över alla andra (mycket bra) förslag med alternativet ”Mardrömmar”. Så då återstår ju bara den vanliga frågan: vad ska man skriva om?
Never fear, dear reader, jag ska faktiskt inte skriva ytterligare inlägg om The Nightmare Before Christmas även om det är världens bästa film, alla kategorier.
Ett annat uppenbart inlägg skulle vara att posta om dubletten om A Nightmare on Elm Street, men riktigt så lat har jag ännu inte blivit. En annan rejäl mardrömsfilm som jag faktiskt ångrar att jag sett har jag också redan skrivit om, på den tiden vi hade mer improviserade filmspanarteman.
Nej, istället gick jag på en gammal goding, som faktiskt blev en ny goding för min del. Mycket nöje och sweet dreams…
Jag vet inte om jag ska ta mitt första intryck av Graham Greenes The Quiet American som intäkt för den historielöshet som min och senare generationer anklagats för eller den allomfattande amerikanska historieimperialismen. När jag i läsningen förstår att det pågår ett krig och sedan stöter på hänvisningar till Hanoi och Saigon dröjer det nämligen sedan bra länge innan jag börjar reagera på det faktum att det förekommer väldigt många franska karaktärer. Först därefter inser jag att eftersom boken publicerades 1955, kan det ju knappast vara det amerikanska Vietnamkriget som utgör bakgrunden till relationen mellan den brittiske journalisten Thomas Fowler och den försynte amerikanen Alden Pyle.
Nej, bakgrunden till triangeldramat är istället det första indokinesiska kriget som i och för sig kan ses som ett förstadium till det amerikanska Vietnamkriget; Pyle och Fowler får också möjlighet att vid ett par tillfällen diskutera rimligheten i den klassiska dominoteorin. Pyle tror, Fowler tror inte; kan vi väl sammanfatta det som.
KA-BOOOM!!! Rambo inleds med en explosion som rätt övertydligt signalerar vad som komma skall. Men just den här explosionen är faktiskt en kontrollerad sådan och äger rum i det stenbrott där John Rambo sliter i sitt anletes svett för att sona de brott han begick i småstaden Hope för tre år sedan.
Men han ska snart få en chans att återigen göra en insats för fosterlandet. Han blir uppsökt av överste Sam Trautman, som ber honom att än en gång äntra Vietnams djungler för att snoka reda på de stackars amerikanska krigsfångar som fortfarande sitter där, trots att själva kriget tog slut för tio år sedan. Logiken bakom att ge uppdraget till en (1) före detta krigsfånge, (2) svårt traumatiserad på kuppen och (3) som med största sannolikhet inte fått något som ens kommer i närheten av terapi under åren han släggat sten kanske vi får återkomma till (filmen gör det nämligen inte).
That’s what HE said!