You are currently browsing the tag archive for the ‘The Thing’ tag.
Stranger Things (2016-, 3 säsonger och 25 avsnitt)
Det säger kanske något att Stranger Things var så pass omtalad att jag redan skrivit om seriens första säsong samma år som den hade premiär på Netflix. Och ska jag döma utifrån den texten är det frågan om inte Duffer-brödernas skapelse till stor del är ansvarig för den efterföljande 80-talsnostalgivågen som kanske fortfarande sköljer över oss.
Läs hela inlägget här »
Sarah Connors upplevelser 1984 ledde till slut till att hon offrade både sin familj och sitt liv. Detsamma gäller Laurie Strode och eftermälet av hennes upplevelser från 1978, med de famösa ”the baby sitter murders”. Men Sarah hade å sin sida ett brännande uppdrag: att varna för en framtid som hon någonstans hoppades skulle kunna undvikas. Det enda Laurie Strode har kunnat göra är att försöka förbereda sig för den dag Ondskan dyker upp igen, till priset av hennes egen dotter med familj vänt sig ifrån henne. Samt att en post-9-11-värld sakta men säkert börjat omvärdera det som hände. Vadå, det var ju bara fem pers som omkom?! För 40 jäkla år sedan!
alt. titel: Alla helgons blodiga natt
John Carpenters original-Halloween har aldrig varit någon personlig jättefavorit, vare sig det gäller skräckfilm (hellre Alien), slashers (hellre Scream) eller Carpenter-filmer (hellre Prince of Darkness eller The Thing). Men när det dök upp en nyversion på biograferna (wait for it…) blev jag så klart nyfiken på att se ur-verket ännu en gång. För även om den inte är en kandidat för best movie ever-priset mindes jag ändå en klart habil slasher.
alt. titel: Varulvarna, Varulver – The Howling
TV-ankaret Karen White jagas av hemska mardrömmar sedan hon övertalats att agera lockfågel i polisens jakt på en galen seriemördare. Till slut lyckas LAPD göra slut på Eddie ”The Mangler” Quist men inte innan han lurat in Karen i en sjaskig porrbutik och…förvandlat sig. Riktigt till vad minns Karen inte, är inte ens säker på att hon vill minnas.
alt. titel: Hvem springer kineserne for?, Trassel i Chinatown
Det var nog tur att Jack Burton (livsmotto: ”The cheque’s in the mail”) körde runt med sin lastbil Porkchop Express, fullastad med levande grisar, på 80-talet. Hade året varit 2020 hade han antagligen varit alldeles för upptagen med att försvara sig mot horder av djurrättsveganer för att kunna hjälpa Wang Chi.
Vet ni vad som är en riktigt jävla dålig idé? Att pappa Richard introducerar flickvännen Grace för de traumatiserade syskonen Aidan och Mia, samtidigt som de helt uppenbart skyller mamma Lauras självmord på Graces blotta närvaro. Vet ni var som är en fullkomligt sinnesrubbad idé? Att Richard fått för sig att det väl skulle vara jättemysigt för hans Grace att spendera ett par dagar tillsammans med de fientligt inställda kidsen i den ödsligt belägna stugan som det tar sex timmar att köra till. Om vägarna inte snöat igen vill säga, vilket risken är ganska stor för så här i juletider. Det bör också tilläggas att Aidan och Mia besöker familjestugan för första gången sedan Lauras död.
Hördu Richard Stanley, hur tänkte du egentligen här? Du började ju så bra och avskalat med H.P. Lovecrafts egna ord och enkla bilder på hotfullt svajande träd, fångade i ett kraftigt regnoväder:
Familjen Pierce har alltid gått ”all in” med julfirandet, ivrigt påhejade av brandmanspappa Doug. Grangirlanger, blinkande julgransbelysning, matchande (men givetvis apfula) jultröjor från faster Peggy, kakor och mjölk till tomtefar samt generellt julemys till förbannelse. Allt noggrant dokumenterat med hjälp av en numera rätt ålderstigen videokamera.
De allra flesta känner vid det här laget till hur det hela utspelade sig: Jönköpings-sonen David F. Sandberg gjorde 2013 en kortfilm vid namn Lights Out som blev något rent ohyggligt populär. En av de som hörde av sig var producenten Lawrence Grey, vilken i sin tur var bundis med en viss James Wan. Sandberg lyckades övertyga dem bägge att tre minuter kortfilm utan problem kunde bli 81 minuter skräckfilm.
alt. titel: Det: Kapitel 2, It Chapter 2
Den första halvan av It-berättelsens filmatisering drog en skarp skiljelinje mellan då och nu genom att helt särskilja historien som utspelas i våra huvudpersoners barndom. När den filmen rullade på biograferna tyckte jag att det var ett klokt drag. Dels eftersom bokens tidshoppande kändes svårt att överföra till film utan att slutresultat skulle upplevas som hattigt. Dels eftersom det hade gett upphov till en ”halv” film vilken bara skulle ha utgjort upptakten till uppföljarens final.
That’s what HE said!