Om inte annat ska man kanske vara Event Horizon tacksam för att den uppehöll Paul S. Anderson i ett läge när han enligt uppgift skulle ha kunnat tacka ja till att göra första X-Men. Nog för att Anderson kan spotta ur sig hyfsat actionpackade filmer när det kniper, men någon Bryan Singer är han inte.

En event horizon är en punkt när det bara är att luta sig tillbaka och gilla läget. Har man väl passerat en event horizon är nämligen dragningskraften runt ett objekt i tidsrymden så kraftig att man aldrig någonsin kan komma loss.

Event Horizon är också namnet på ett avancerat rymdskepp som genom ett intrikat maskineri försökte skapa artificiella svarta hål för att på så sätt kunna skutta runt av hjärtans lust i universum. När vi börjar sällskapa med besättningen ombord på räddningsskeppet Lewis and Clark har Event Horizon varit spårlöst försvunnet i sju år.

Men nu har man fått kontakt med skeppet och besättningen (tillsammans med Event Horizons konstruktör i egen hög person) är på väg mot Neptunus där det hastigt och lustigt dykt upp, som ur tomma intet. Men även om skeppet, när man bordar det, är tomt på folk är det inte utan att alla känner av en…närvaro ombord. Event Horizon tycks ha fått ett eget liv och ju längre besättningen befinner sig på skeppet, desto fler oroande hallucinationer börjar drabba alla och envar.

Snart finns heller ingen fristad eftersom Lewis and Clark skadas bortom räddning och man har inget annat val än att söka skydd ombord på det gamla skeppet. Det finns dock all anledning att fråga sig om det egentligen var så himla smart det här med att försöka spara lite tid genom att öppna upp svarta hål.

Jag är den förste att erkänna att när regissör Anderson gör en dålig film är resultatet inte mycket att hurra för. Förvisso adrenalinstinna så det räcker men fåniga och stereotypa. Ibland får han dock till det och då är det faktiskt riktigt underhållande.

Jag är fortfarande rätt förtjust i spel-till-film-klassikern (i sin egen genre i alla fall, det måste ni hålla med om) Mortal Kombat och frågan är om Anderson var inne i ett bra il, för Event Horizon var filmen han följde upp med.

Stämningen är både klaustrofobisk och spännande och jag tycker nog att man lyckats rätt bra med att upprätthålla anspänningen trots att det egentligen inte händer så vansinnigt mycket. På ett sätt skulle man nästan kunna säga att det är en haunted house-historia i rymdmiljö. En haunted-house-historia som i och för sig, allt eftersom filmen fortskrider, synes mer än lovligt inspirerad av Hellraiser.

Casten är förhållandevis kompetent – istället för Christopher Lambert i fotsid dräkt har vi pålitlige Laurence Fishburne som Lewis and Clarks otursförföljde kapten. Sam Neil bjuder på en stabil Dr. William Weir, rymdskeppskonstruktören som utvecklar en rätt ohälsosam relation med sin skapelse. Dessa herrar flankeras av likaledes pålitliga birollsskådisar i form av Kathleen Quinlan, Joely Richardson, Jason Isaacs och Sean Pertwee.

Nu kanske vi inte ska överdriva. I slutänden lyckas inte Event Horizon riktigt upprätthålla sitt fokus, utan flyter ut i lite väl många kryptiska antydningar vilka tyvärr minskar spänningen istället för att öka den. Att effekterna har 15 år på nacken märks, särskilt på de datorberoende.

Men för att vara en film som floppade totalt på biograferna och en produkt från det kreativa underverk som är ansvarig för styggelser som Alien vs. Predator och Resident Evil: Afterlife, är den helt ok. Stundtals faktiskt mer än så.

Annonser