alt. titel: Den schweiziske Robinson, The Swiss Family Robinson; or Adventures in a Desert Island

Robinson Crusoe känner de allra flesta till, men hur många har hört talas om hans schweiziska motsvarighet? Även familjen utan efternamn lider nämligen skeppsbrott i söderhavet (i närheten av Nya Guyana om vi ska vara petiga) men där stannar också många av likheterna med vår ensamme man.

Till att börja med är det som sagt en hel familj som får förmånen att leva öliv tillsammans. Pappa (namnlös), mamma Elisabeth och de fyra sönerna Fritz, Ernest, Jack och Francis. Lyckligtvis har de inga hjälplösa flickebarn att släpa på, även om Ernest inledningsvis är nästan lika värdelös som en flicka. Pappa kommenterar irriterat att hans näst äldste son är lagd åt det indolenta hållet och mer av en bokmal. Inget man har särskilt mycket användning för när man ska försöka karva ut en existens på en öde ö.

Då är det bättre bevänt med de övriga gossarna, även om Fritz är lite väl förtjust i att skjuta vartenda levande väsen de träffar på. Hade det funnits andra mäniskor på ön är risken överhängande för att de omkommit i kulregnet från Fritz gevär. Men fadern tillhåller sin skjutglade son vikten av att spara på kulorna och Fritz blir sakta men säkert mer måttfull i sitt beteende.

Men det är inte bara i det att familjen är tillsammans som skiljer dem från Robinsons öde. När fadern avböjer ostron som kvällsmat med motivationen att han aldrig varit särskilt förtjust i dessa mollusker förstår man att de inte direkt riskerar att gjuta svältdöden på sin ö. Skeppet de anlände med har dessutom gått på grund istället för att sjunka till havets botten. Och eftersom det var utrustat för att skapa ett europeiskt eden på södra halvklotet saknas det inte direkt förnödenheter samt det mesta man kan önska sig i form av verktyg och vapen. Pappa och söner gör upprepade expedition ut till skeppet på en flotte och tömmer det nästan helt.

Resultatet blir ett litet kristet paradis där hela familjen arbetar i sitt anletes svett för att skapa bostad, odla sina grödor och föda upp både europeiska och inhemska djur för transport och slakt. Det enda som saknas är snart nog ett gäng hjälpsamma apor som kan agera tjänstehjon. Pappa, som skulle ha varit missionär om de hade nått sin tänkta destination i Australien, försitter inte många tillfällen att förklara för familjen hur tacksamma man måste vara mot herren som ändå ser till att ordna det för den som hjälper sig själv.

Och detta är väl kanske bokens största nackdel. Efter ett tag känns det inte längre särskilt spännande att få ta del av mixen mellan hur familjen hittar de mest hjälpsamma växter och djur i sitt nya hem (capybaror, onager, shakaler, gummiträd, kokosnötter, cassavarötter, ris, lin, kanel och sockerrör) och samtidigt bygger hyddor och gräver ut grottor.

Men det finns förstås en poäng med allt detta. Vartefter det lider blir det mer och mer uppenbart att boken egentligen inte är tänkt som en berättelse om en skeppsbruten familj, utan en berättelse om guds godhet mot de som aktar hans bud. Kanske inte så förvånande med tanke på att författaren Johann David Wyss var präst.

Först mot slutet av berättelsen börjar det bli lite action att tala om och även denna används i syfte att understryka bokens övergripande tema. I och för sig ett innovativt perspektiv på detta klassiska kristna budskap men inget som tyvärr gör det särskilt mycket mer spännande. Istället blir det till slut nästan skrattretande när djungelexpeditionerna resulterar i det ena fyndet mer användbart än det andra. Inte minst eftersom antingen pappa eller Ernest också tycks besitta nödvändiga kunskaper om i princip allt som de kan behöva.

Librivoxkvalitet: Ypperligt inläst av en och samma person. Kvaliteten på inläsningen är ingen anledning att hoppa över denna kristna klassiker. Jag lyckas däremot inte riktigt lista ut exakt vilken av alla otaliga upplagor just denna inspelning har tagit itu med.

Annonser