Tuffa skurkar tror kanske att det är den lättaste sak i världen att glida in i en liten småstad och ta för sig vad man vill ha. Utrustad med rejäla skjutvapen brukar man knappast stöta på särskilt mycket motstånd. Såtillvida man inte knallar in på Tom Stalls lilla diner i Indiana (”Friendly service” utlovas). Tom tar kraftfullt hand om skurksen, så till den grad att han blir något av en lokal hjälte och kändis.

Lite mer än bara lokal, faktiskt. Helt plötsligt dyker det upp ytterligare främlingar i den lilla mellanvästernstaden, däribland en hotfull man i solglasögon. Han hävdar att han känner Tom sedan tidigare, bara det att han kände en kille som hette Joey och som inte hade den minsta likhet med den kärleksfulle, ansvarstagande och hederligt knogande tvåbarnsfar vi hittills sett. Han anförtror Toms fru Edie att hennes make var en rätt otrevlig typ i det tidigare liv som Tom förgäves försöker hävda att han aldrig har haft. Men ett våldsamt förflutet är inte så enkelt att undkomma.

A History of Violence är den första av två samarbeten mellan Cronenberg och Viggo Mortensen som till stor del fokuserar på våld och familj. Här möter vi en betydligt mer pang-på-rödbetan-Cronenberg än man kanske är van vid sedan tidigare (Naked Lunch, I’m looking at you) men frågan är om han är så mycket bättre.

Filmen är till sitt upplägg skäligen enkelt och framförallt inledningsvis lite väl enkel tillåter jag mig att tycka. Att de två männen vi med en gång ser är totally bad news råder det ingen större tveksamhet om. Inte heller att Tom Stalls tomtebolycka mycket snart kommer att slås i spillror. Jag menar kom igen – en äldre son som tröstar sin lillasyster när hon har mardrömmar, inte ett hetsigt ord familjemedlemmarna emellan, diskreta med ändock tydligt framhållna små guldkors kring halsarna och rejält med passion mellan pappa och mamma, de två barnen till trots. Även det idylliska småstadslivet där alla känner alla och man ”take care of our own” blir alldeles stereotypt i all sin övertydlighet.

Sedan rullar det i och för sig på i rätt bra hastighet men nu blir jag istället lite fundersam på vad Cronenberg (eller manusförfattare Josh Olson) egentligen vill säga med sin historia (viken bygger på en ”grafisk roman” av John Wagner och Vince Locke). Att Tom gjort sitt bästa för att verkligen bryta med sitt våldsamma förflutna råder det ingen större tvekan om, men han har inte heller några större problem att blåsa nytt liv i sina dödliga kunskaper när det kommer till kritan. Hans personliga kamp är uppenbar men gör mig ärligt talat inte så exalterad.

Han vill naturligtvis lära sin son att våld inte löser några problem, inte minst eftersom grabben i ett totalt bärsärkaranfall misshandlat några mobbare rätt rejält. Men det bästa argument Tom kan komma på är ”Hans föräldrar kanske stämmer oss” och sensmoralen i hela filmen blir något luddig i kanterna eftersom Toms mer avvägda våld (till skillnad från hans eget tidigare bärsärkarvåld) faktiskt löser de flesta av hans problem. Åtminstone kortsiktigt.

Att Tom istället skulle vara orolig för att hans son skulle följa i hans fotspår känns avsevärt mer trovärdigt men det är i så fall en anledning som aldrig artikuleras särskilt tydligt. Just sonen Jack blir dessutom mycket problematisk för min del eftersom skådisen Ashton Holmes vid 27 års ålder (född 1978) verkligen inte har någon Ralph Macchio-stil på gång. Han ser istället ut som precis vad han är – en rejält överårig high school-elev.

Det finns också en underliggande men vag antydan om det nära släktskapet mellan våld och sex (way too much of that by the way, mr Cronenburg. Just lettin’ you know…). I det skulle man eventuellt kunna tolka in någon slags darwinistisk tanke om människan som ett i grunden våldsamt djur, en tolkning som å andra sidan skär sig mot Toms ihärdiga försök att bryta med sitt förflutna och bli en mildare man.

Eftersom det övergripande temat inte bara är våld utan också familj (och filmen är amerikansk) är det kanske ingen större överraskning att genus-o-metern känner sig lite missnöjd. Här är det förvisso lilla frugan (som så ofta annars dröjer det ett bra tag innan vi ens får veta hennes namn) som sannolikt är familjeförsörjaren rent ekonomiskt med sitt advokatyrke men det är knappast något historien fokuserar på. Istället är ju det viktiga att Tom klarar av att skydda sina anställda samt fru och dotter, grabben kan däremot får hjälpa till. När Tom är borta är det ju ändå han som är ”the man of the house”.

Nä, det måste till mer än lite blodstänk och gore för att säga något väsentligt om ett sådant här ämne och dit tar sig inte Cronenberg den här gången.

Annonser