You are currently browsing the tag archive for the ‘Sam Neill’ tag.

alt. titel: Legenden om ugglornas rike

Vad göra när det känns som om hela Chosen One-genren börjar gå lite på tomgång? Berättar samma historia igen men rollbesätter hela persongalleriet med ugglor och håller tummarna för att ingen ska se igenom tricket förstås.

Men bara för att vår huvudperson Soren nu råkar ha fjädrar, näbb, klor och två vingar är det väl ingen större tveksamhet om hur historien om den unge tornugglan kommer att utveckla sig? Särskilt som han är en drömmare som lever högt på legenderna om de mystiska ”guardians” som hans pappa berättar för honom och syskonen Kludd och Eglantine.

Förhållandet mellan Soren och brorsan Kludd är lite spänt och inte blir det bättre när de båda kidnappas av ett gäng mystiska ugglor som kallar sig för ”pure ones”. Kludd blir genast attraherad av budskapet att tornugglor tillhör en priviligierad och stark överklass, vars rättighet det är att tvinga lägre stående ugglearter att arbeta för dem. Soren visar däremot med en gång sitt stora hjärta och goda vilja genom att ställa sig på den lilla kaktusugglan Gylfies sida.

Soren och Gylfie lyckas dock fly sin fångenskap, träffa ett par kompisar samt, efter en heroisk flygtur över öppet hav, hitta och varna de mytiska guardians för vad pure ones-elakingarna har för sig. Men frågan är om inte guardians också har en eller två elakingar i sina led.

Nej, det är en no-brainer att se vart denna film (baserad på de tre första (av 24 stycken!) böckerna av Kathryn Lasky i serien Guardians of Ga’Hoole) är på väg. Inte heller är det särskilt svårt att se så pass tunga influenser från särskilt Lord of the Rings och Star Wars att man närmast kan börja kalla det för stöld. Vad sägs om den onde ledaren Metal Beak som är klädd i en metallmask? Eller det faktum att Soren, när det kniper, ”hör” sin hjälte och mentor Ezylryb: ”Use your gizzard, boy! Fly inside.” Och vad sägs om den avslutande ceremoniscenen där filmen nästintill tagit samma scen från A New Hope och bara bytt ut Luke, Han och de andra mot Soren & Co?

Nå, nu är ju i och för sig både bokserien och filmen riktade till barn och ungdomar som kanske inte har hunnit se de här filmerna ännu och då funkar Legend… säkert alldeles utmärkt. Det är förstås också svårt att avgöra hur mycket av de här influenserna som kommer från författaren Lasky och hur mycket av dem som kommer från filmteamet och regissören Zack Snyder.

Legend… är filmen som väl får ses som ett slags mellanspel för den gode Snyder, inklämd som den är mellan den hyllade Watchmen och den kapitalt o-hyllade Sucker Punch. Här får man väl säga att Snyder utfört sitt uppdrag, vare sig mer eller mindre. Legend… bygger inte på något särskilt utmanande historia men är föga förvånande grymt snygg. Varenda fjäder och dun sitter där det ska och fladdrar övertygande i fartvinden. Däremot ska sägas att filmen inte uppnår samma grad av realism som Djungelboken (den standard som alla mina djurfilmer numera mäts mot) men det är ju svårt i en helanimerad rulle.

Röstcastingen är imponerande på pappret men gör tyvärr inte att filmen kan lyftas från sin grunda historia och enkla karaktärsskisser. Samtidigt ska erkännas att den hade kunnat bli avsevärt sämre om man inte valt att lägga lite kosing på namn som Jim Sturgess, David Wenham, Helen Mirren, Geoffrey Rush, Joel Edgerton, Hugo Weaving, Miriam Margolyes, Sam Neill och Abbie Cornish.

Sedan är det väl bara att luta sig tillbaka och vänta eftersom Legend… avslutas med en saftig och imponerande icke-subtil cliffhanger. Samtidigt har jag en känsla av att filmen inte alls drog in lika mycket pengar som bolagen hade förväntat sig (80 investerade miljoner gav bara 55 tillbaka i USA) vilket kanske sätter P för kommande projekt på bio. Däremot kan man ju alltid spotta ur sig undermåliga uppföljare på skiva eller streaming.

Annonser

DaybreakersÅret är 2019 (men saknar replikanter, what’s up with that?!) och de naturliga födoresurserna är på väg att ta slut. Världen skakas av upplopp när hungern blir allt mer påtaglig, både regeringar och företag står handfallna inför händelseutvecklingen. Förgäves försöker man experimentera fram substitut, men än så länge har chefsforskaren Edward Dalton på företaget Bromley Marks inte varit särskilt framgångsrik i sina experiment. Det snällaste man kan säga är att hans försök hittills fungerat snabbare än en långsam svältdöd.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaAv historien lär vi att vi inget lär av historien (inte ens när den är miljontals år gammal). Av Jurassic World lär vi att man inget lärt av det som timade i de andra dinofilmerna.

Visst, framsteg har gjorts vad gäller genetik (fler nya arter, för det gick ju så smidigt med de man hade förut) och Isla Nublar har utvecklats till den underhållningens högborg som John Hammond en gång drömde om. Komplett med Samsungs Innovationscentrum (”Hi, I’m Mr. DNA!”), the IMAXexperience dino style, souvenirshoppar och Margaritaville. Men den grundläggande problematiken, missuppfattningen att det går att kontrollera naturen bara för att man ”äger” den i rent juridisk mening, har man naturligtvis inte fått bukt med.

Jurassic World Läs hela inlägget här »

Om inte annat ska man kanske vara Event Horizon tacksam för att den uppehöll Paul S. Anderson i ett läge när han enligt uppgift skulle ha kunnat tacka ja till att göra första X-Men. Nog för att Anderson kan spotta ur sig hyfsat actionpackade filmer när det kniper, men någon Bryan Singer är han inte.

En event horizon är en punkt när det bara är att luta sig tillbaka och gilla läget. Har man väl passerat en event horizon är nämligen dragningskraften runt ett objekt i tidsrymden så kraftig att man aldrig någonsin kan komma loss.

Läs hela inlägget här »

Långt innan de klassiska regissörerna och filmskaparna som Meliés och D.W. Griffith, fanns nya zeeländaren Colin McKenzie. Denne innovative och visionäre man lyckades inte bara föregå flera stora filminnovationer utan också bli inblandad i en hel del historiska händelser. Trots det var hans arbete i stort sett bortglömt innan det uppmärksammades av Peter Jackson och kollegan Costa Boates. Vem hade kunna tro att filmhistorien skulle behöva genomgå en ordentlig redigering tack vare en gammal kista i ”aunty Hannah’s” trädgårdsskjul?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Cold Moon
Stephen King, Blaze
Edward St Aubyn, Romanerna om Patrick Melrose vol 1

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg