You are currently browsing the tag archive for the ‘Halloween’ tag.

alt. titel: Alla helgons blodiga natt 3, Halloween III – ondskans natt, Halloween III: Natten ingen kommer hjem

Silver Shamrock Novelties är världens roligaste företag. Det kan också vara världens mest skrämmande. Utan tvekan är det företaget som producerat världens mest irriterande reklamjingel. Ingen som sett Halloween III kan undkomma den eviga loopen som lirkar sig in i hörselgången likt en tvestjärt: ”Happy, happy Halloween, Halloween. Happy, happy Halloween – Silver Shamrock!”

Den hjärnblödningsframkallande slingan är dock inte det enda som gör att läkaren Dan Challis och Ellie Grimbridge tycker att det är något skumt med Silver Shamrock. Ellies far Harry blev mördad medan han befann sig i Dans vård men inte innan han meddelat läkaren ”They’re going to kill us all!” samtidigt som han vägrade släppa taget om en latex-Halloween-mask i form av en pumpa. Och vem kan ha producerat den masken, tror ni?

Dan bekräftar sin tidigare antydda status som deadbeat-dad genom att hoppa över umgänge med kidsen för att istället åka till Silver Shamrock-fabriken i Santa Mira tillsammans med Ellie och ett sexpack öl. Som en ren pragmatisk åtgärd låtsas han och Ellie vara äkta makar, vilket är lika med ett enda motel-rum, vilket är lika med en enda säng. Först efter att denna oundvikliga ekvation nått sitt förutsägbara slut kommer Dan sig för med att fråga: ”How old are you?”

Men Dans eventuella utnyttjande av minderårig är inte det skummaste som pågår i Santa Mira. Mitt i natten kommer plötsligt en massa vitklädda män till motellet för att ta hand om en av gästerna. Dans erbjudande om hjälp avvisas vänligt men bestämt av storbossen och företagsledaren himself, Conal Cochran. Vilket förstås bara gör honom och Ellie än mer övertygade om att alla svar finns någonstans i Silver Shamrock-fabriken.

Vill man hitta argument eller förklaringar till att dagens filmindustri ibland tycks en smula räddhågsen för att satsa på nya koncept går det alldeles utmärkt att rikta ett darrande, anklagande pekfinger mot Halloween III. Fansen hade hittills fått en ikonisk och en helt ok uppföljare med en maskbeklädd, obeveklig mördare som klampade omkring på förortsgator och i sjukhuskorridorer. Nu fick de en megalomanisk irländare som ville återuppliva uråldriga, keltiska traditioner. En Nigel Kneale-typisk blandning av hich tech och uråldrig magi. Istället för killer-o-vision tillhandahåller dagens film övervakningskameror.

Som för att vrida om kniven riktigt ordentligt visas dessutom John Carpenters original på TV i Halloween III, vilket sannolikt bara påminde publiken om det de egentligen ville ha. Istället för att servera ytterligare en allvarligt menad slasher att försjunka i, bekräftar Halloween III snarare att de älskade föregångarna ”bara” är en vanlig film som rullar på TV lite nu och då. Inte konstigt att den ansågs som en flopp med inkomster på futtiga 14 mille. Att jämföra med exempelvis Friday the 13th Part III som hade premiär samma år och drog in 34 mille genom att inte avvika en millimeter från sitt etablerade slasher-koncept.

Jag nämnde Nigel Kneale ovan. Upplösningen påminner nämligen en hel del om den brittiska TV-filmen The Stone Tape som Kneale skrev manus till. Kanske inte så konstigt med tanke på att Kneale var inblandad även här, men blev vred när producenterna krävde ändringar som han inte ville ställa upp på. Det känns inte helt osannolikt att de erfarenheterna spelade in när han gjort sina välkänt magsura uttalanden om Carpenters version av eller hyllning till The Stone TapePrince of Darkness.

Den uppmärksamme läsaren har kanske redan snappat upp ytterligare en film som Halloween III tagit en hel del inspiration från: The Invasion of the Body Snatchers från 1956 som också utspelas i den fiktiva Californiska småstaden Santa Mira. Denna tredje Halloween-film bjussar nämligen på ett antal nollställda pod-people (fast androider i det här fallet) och slutet är norpat mer eller mindre rakt av från föregångaren.

Jag var på väg att skriva att Halloween III faktiskt inte är så dum, men det stämmer inte. Sanningen att säga, är den rejält dum men på ett ganska underhållande sätt. Eftersom jag var helt beredd på att inte få ett nytt äventyr med den vitmenade Michael Myers hade jag inga problem att köpa treans upplägg, vilket fortfarande två tredjedelar in i speltiden snarare andas high tech-thriller än skräckfilm. Det ska dock sägas att även om den är rolig är det fortfarande en ganska klumpigt och övertydligt berättad historia, vars eventuellt anti-kommersiella budskap är lövtunt och med en hyfsat träig huvudrollsinnehavare i form av Tom Atkins.

Detta är ingen produktion som tar vare sig sig själv eller sin historia på allt för stort allvar men som bjussar på ett gott humör och en närmast oemotståndlig 80-talskänsla. De enorma logiska luckorna i Conal Cochrans djävulska plan, varav stölden av en Stonehenge-sten bara är första steget, är inte irriterande utan sådant jag sitter och fnissar lite åt. Men den platsar ju egentligen inte alls i årets Halloween-tema eftersom den inte på någon fläck är eller ens försöker vara en slasher.

Final girl: Icke applicerbart.

Historik/psykologi: Uråldrig keltisk mysticism. Hardcore!

Vapen: Ren handkraft från androidernas sida. Hardcore!

Killer-o-vision: In a fashion… Som sagt, övervakningskameror. Ja, och så lite extra blinkningar när Dr. Dan slänger en mask över en kamera så att bilden begränsas av de två ögonhålorna.

alt. titel: Alla helgons blodiga natt 2

Om man nu skulle ha grunnat på det, får man raskt en ledtråd till staden Haddonfields storlek eller betydelse i Halloween II. I närheten finns nämligen inte bara rehabiliteringskliniken Smith’s Grove utan staden härbärgerar också sjukhuset Haddonfield Memorial. Hit förs Laurie Strode i ilfart efter sina traumatiserande barnvaktserfarenheter tidigare under halloween-kvällen.

Ute på stan jagar Dr. Loomis och sheriff Brackett (som ännu är ovetande om att hans dotter är ett av kvällens offer) efter Michael Myers som, trots ett flertal av Loomis revolverkulor i kroppen, lyckades smita från brottsplatsen. Loomis enda och högst ovetenskapliga förklaring till detta, så läkare han är, tycks fortfarande vara att Michael är Ren Ondska. Snart har man dock kommit ikapp en maskförsedd man som inte tycks särdeles sugen på att prata med polisen. En spektakulär bilolycka med påföljande explosion gör dock processen kort med den misstänkte och därmed är Haddonfields problem över för kvällen. Eller kanske inte ändå…

Kopplingarna mellan Halloween och uppföljaren Halloween II är fler än enbart det faktum att den senare utspelas dikt an mot händelserna som timade i originalet. Egentligen skulle man kunna säga att uppföljaren är en ren kopia av originalet bortsett från att Michael smyger på sina offer i ett sjukhus istället för ett par-tre hus i ett villakvarter.

För självklart måste han avsluta sina affärer med Laurie, en fixering som nu ges en helt annan förklaring än att Michael helt enkelt såg den unga kvinnan kliva upp på hans farstubro. En förklaring som såvitt jag kan förstå delar fansen och som helt har lämnats därhän i den allra senaste Halloween-filmen. Jag kan inte påstå att jag har någon större åsikt om saken, men visst känns det lite såpa-krystat. Inte minst som förklaringen levereras utan någon större finess och därmed blir ännu mer apart i sammanhanget.

Så om det i princip är samma film, vad har den då att komma med? Jomen, det vanliga i de här sammanhangen – mer naket och gore, förstås! Eftersom vi nu har lämnat tonåringsterritorium och istället får stifta bekantskap med förvärvsarbetande sjuksköterskor kan man också göra historien lite mer vågad. Så istället för att lämna sin barnvaktsskyddsling hos en ansvarstagande kompis eller ha sex med pojkvännen i någon annans säng serveras vi istället syster Karen.

Syster Karen är enligt översköterskan Virginia Alves duktig men lite väl slarvig och kommer ofta för sent till sitt arbetspass. Nurse Alves doesn’t know the half of it… Så snart Karen slipper undan övervakande ögon överger hon sin post (vid spädbarnsavdelningen!) och bereder sig på en skön stund i terapibadet med ambulansföraren Bud. Vilken tidigare i sedvanlig ordning först skrämt skiten ur Karen för att sedan föreslå denna romantiska tête-a-tête. Trots att Karen och Bud, till skillnad från Lynda och Bob i originalet, aldrig fullföljer sina primitiva drifter får de ändå sitt rättmätiga straff. Andra offer tycks däremot mest stå i vägen för Michael Myers när han likt en slåttermaskin obevekligt kommer allt närmare Lauries sjukrum.

Även om Halloween II är en helt ok slasher, särskilt för att vara en uppföljare, är sannolikt ovanstående en anledning till att den aldrig blir lika engagerande som originalet. Vi får helt enkelt för många offer som vi inte hunnit knyta an till på något vettigt sätt. Och även om ett nattligt sjukhus kan kännas nog så ödsligt tycker jag inte att tvåan lyckas suggerera fram samma känsla av total utsatthet och övergivenhet för Lauries del. Myers som i sakta mak knallar från ett hus till ett annat på en vanlig villagata utan att någon verkar lägga märke till honom medan Laurie flyr för sitt liv är läskigare än samme Myers i tomma korridorer. Den involverande killer-o-vision som användes förhållandevis sparsmakat i originalet förvandlas här till en gimmick. Dessutom uppfattade jag originalets vinkel oftast som att vi snarare fick kika över Myers axel och höra hans andning än att bokstavligt talat ”se” scenen ur hans ögon.

Carpenters original-Halloween är verkligen ingen lätt film att försöka följa upp och i det avseendet måste jag ändå säga att Halloween II gör så gott den kan. Det är dessutom den sista filmen på många år där vi får träffa Jamie Lee Curtis Laurie Strode.

Final girl: Återigen, Laurie. Än en gång måste hon dock tyvärr bli räddad av Dr. Loomis. Och hur kommer det sig att hon plötsligt verkar så tjenis med ambulansföraren Jimmy, vilken ärligt talat uppvisar klara stalkertendenser genom att ständigt smyga sig in i hennes rum, oavsett om hon är vaken eller sover?

Historik/psykologi: Här vänds som sagt allt på ända i förhållande till ettan genom ett oväntat släktskap. Samtidigt blir berättelsen lite yvigare jämfört med originalet eftersom Michael i ärlighetens namn faktiskt inte prompt måste genomföra alla sina mord i syfte att komma åt prispokalen Laurie.

Vapen: Lex “Själv är bäste dräng”. Plötsligt är Michael en jäkel på att sätta kanyler och veta hur man ska vrida upp terapibad till koktemperatur

Killer-o-vision: Som sagt, filmen är kanske lite väl entusiastisk med det klassiska greppet den här gången.

alt. titel: Blodig midnat, Blodig midnatt, Le bal de l’horreur, Prom Night – Das Grauen kommt um Mitternacht, Prom Night – Die Nacht des Schlächters, Terror en la noche de graduación, Graduación sangrienta, Non entrate in quella casa

Prom night! Denna mest tonårsamerikanska av högtider! Dags att dricka spetsad bål, dansa under discolampornas bländande sken och bli av med oskulden. Alex har svårt att få tummen ur för att hitta en dejt trots att syrran Kim försöker peppa honom. Hon och Nick är i sin tur paret alla avundas, prom king and queen. Nicks ex Wendy är däremot föga imponerad och hookar upp med skolans bråkstake, Lou, för att få en både bokstavlig och symbolisk hämnd. Jude förtvivlar över om hon någonsin ska hitta en dejt men blir upplockad samma dag av den sorglöse Slick som är tillräckligt icke-creepy för att passa henne. Och så Kelly, som bestämt sig för att tonight’s the night med pojkvännen Drew.

Alex och Kims föräldrar sörjer däremot olyckshändelsen som kostade Alex tvillingsyster Robin livet för sex år sedan. Och eftersom vi i publiken redan vet att de som orsakade dödsfallet var inga mindre än Nick, Wendy, Jude och Kelly, plus att någon känner till deras hemlighet (trots att de inte andats ett ord om saken sedan den där olycksaliga dagen) är det bara att sätta sig tillrätta. Let the prom mayham begin!

Sent omsider kom jag på att årets Halloween-tema saknade ett par riktigt klassiska eller typiska (eller vad man nu vill kalla det) slashers. Alltså den typen av filmer som gärna klumpas ihop i en amorf hög och inte sällan också avfärdas eftersom de alla är ”likadana”. Prom Night hade premiär två månader efter Friday the 13th och ska tydligen bland annat ha fått inspiration från producenten Irwin Yablans. Regissören Paul Lynch letade nämligen efter ett skräckfilmsprojekt och tänkte sig ett smaskigt läkartema. Medan Yablans hade varit involverad i Halloween och påpekade ”varför släppa ett vinnande koncept – högtider?” Häpp, Prom Night.

Det är så lätt, så lätt att se arvet från särskilt Black Christmas och Halloween i både Friday the 13th och Prom Night. Ett styck obeveklig mördare, en grupp ungdomar och en förhållandevis begränsad skådeplats (må den sedan vara ett sorority house, en förortsgata, ett sommarläger eller en gymnasieskola). Det är nästan så man undrar om det fanns någon slags tyst överenskommelse om att detta var det som hädan efter för alltid skulle utmärka genren?

Prom Night har emellertid också hämtat en del inspiration från Stephen King och Brian De Palmas Carrie i relationen mellan den hämndlystna Wendy och den aplike bråkstaken Lou. Samt plockat med sig Black Christmas hotfulla telefonsamtal plus några giallo-vibbar tack vare att vi får se mördarens telefon och skrivbord i stark belysning men omgivet av lika starkt avgränsade, djupa skuggor.

Prom Night överraskade positivt. En nylig omtitt på Friday the 13th gör förvisso att jag kan förstå varför den filmen är så pass mycket mer känd – den slår sitt kanadensiska småsyskon rejält på fingrarna när det gäller tempo och berättarmässig enkelhet. Det finns allt för många scener i Prom Night som är allt för långa och allt för onödiga. Inte för att jag inte tyckte att det var roligt att se Jamie Lee Curtis (som spelar Kim) spinna loss på dansgolvet men den discoscenen pågår i en hel evighet…

I princip alla scener med Kim och Alex föräldrar, där fadern dessutom är skolans rektor (samt, distraherande nog, spelad av Leslie Nielsen) och modern på väg ned i någon slags depression, är fullkomligt onödiga och hade kunnat trimmas bort. Det gäller också subplotten där Nicks pappa är polis som under samma kväll tror sig ha kommit lilla Robins mördare på spåren. Till det ska läggas ett i många lägen fullkomligt omotiverat fokus på lättklädda tjejer och alldeles särskilt deras satinklädda rumpor. I det perspektivet lyckas filmen inte tillräckligt tydligt förmedla att kameran möjligen ska tolkas som en standin för de hormonstinna tonårsgrabbarnas lystna blickar, vilket eventuellt hade kunna göra att det hela kändes något mer berättigat.

Men när vi snackar själva kärnan i filmen tycker jag att den gör ett hyfsat jobb med både förebådande, jakter och mordscener. Morden blaffas, med ett notabelt undantag, inte upp i bild. Istället får vi en svart skärm och obehagliga ljud som inte lämnar någon större tvekan om vad som händer. Smart och funktionsdugligt kan jag tycka. Till denna kärna måste också Jamie Lee Curtis räknas, för satan så bra hon är! Möjligen skaver det lite att både hon och de andra så uppenbart är äldre än 16-17 år och att alla utbyten ”ungdomarna” emellan snarare känns som om de utspelas på en advokatbyrå eller något liknande istället för en skola.

Alltnog, här får Jamie å andra sidan vara lite mindre av en token final girl även om hennes närmast tantlika klänning står i skarp kontrast till Wendys blodröda och paljettglittriga uppenbarelse. Men hon får åtminstone gå på balen med en dejt istället för att vakta barn och poppa popcorn. Samt dessutom vara den som faktiskt räddar livet på Nick i den sista, avgörande fajten.

Jag skulle absolut rekommendera en titt på Prom Night om det inte är så att man avskyr allt som har med konceptet slashers att göra. Den står sig riktigt bra tillsammans med fredags-filmen om vi nu snackar slashers anno 1980.

Final girl: Kim Hammond. She rocks!

Historik/psykologi: Vem som helst skulle kunna bli traumatiserad av att se sin syster falla mot en blodig död, men måste det per definition också innebära en gender-bender-vändning? Hur ska vi annars tolka Alex (inte särskilt sofistiskerade) sminkning? Känns slappt och inkastat i allra sista sekunden utan särskilt mycket eftertanke. Det är dock inte helt klart varför han går igång just den här årsdagen?

Vapen: Spegelskärvor och yxa – mördaren är som Kajsa Warg, han tager vad han haver och gör ganska gott bruk av det.

Killer-o-vision: Inga överdrivna mängder, men visst finns det där. Tillsammans med ett par villospår om jag förstår saken rätt.

Bara för att vara tydliga: detta är inte en text om sex olika slashers. Det är heller inte en text om sex-slashers om en sådan undergenre nu skulle existera (who am I kidding, klart den gör det…). Däremot är det lite lösa tankar kring porträtteringen i av sex i tre olika, men mer eller mindre ikoniska, slashers. Inför årets Halloween-tema varken kunde eller ville jag hoppa över omtittar på John Carpenters original-Halloween, Sean S. Cunninghams original-Friday the 13th samt Tony Maylams The Burning.

Carpenter sätter, vad jag kan se, normen för vad som gäller för en final girl med sin Laurie Strode. Här kan jag bara anta att föregångaren Jess i Black Christmas var lite för vuxen och kapabel för passa i den mallen. Laurie är ordentlig, på gränsen till tant-prudentlig (de där vita strumpbyxorna!!). Absolut ingen social paria men heller inte särskilt bekväm när det kommer till det motsatta könet. Hon slår omedelbart ifrån sig när kompisen Annie försöker fixa en dejt med killen som Laurie erkänt att hon är lite intresserad av.

Lauries kompisar Annie och Lynda är desto mer intresserade av att ägna sig åt the nasty och vi bjuds också på det sedvanliga under-täcket-guppandet med Lynda och Bob. Jag uppfattar hela akten som något bägge två är med på och tycker om. Lynda är en generellt sett glad och sorglös personlighet. Till viss del skulle man kunna kontrastera detta mot scenen mellan Michaels syster och hennes pojkvän i inledningen, anno 1963. Här är pojkvännen lite mer på, lite mer tvingande, men inte så att det känns som ett solklart övergrepp. Systern tycks dessutom vara glad och nöjd även efter vad som måste vara ett av världshistoriens kortaste samlag.

Jag tänker att grejen med Halloween och sex är att (begäret efter) de köttsliga relationerna får både Annie och Lynda att framstå som oansvariga. Kruxet är inte att de har sex, utan att det får dem att överge både plikter och vanlig, jäkla hänsyn. VSB: Lynda och Bob kryper utan problem ned i sängen hos föräldrarna till Annies barnvaktsuppdrag för kvällen. Ett uppdrag som hon i sin tur lämpar över på präktiga Laurie eftersom hon måste åka och hämta pojkvännen Paul. Annie och Lyndas fokus på sex(uella relationer) gör det lättare för Michael att plocka dem, en och en. Deras nakenhet gör förstås dessutom känslan av utsatthet än mer påtaglig. Jämfört då med Laurie som inte har mycket annat för sig än att behålla kläderna på, sticka och lyssna på Tommy och Lindsey som ser the boogeyman tvärs över gatan.

Förflyttar vi oss till Camp Crystal Lake och två år senare uppfattar jag inte ens detta problematiserande av sex. De enda vi får se ha det är Jack och Marcie och i likhet med Lynda och Bob verkar de bägge två tycka det är ganska mysigt. De nonchalerar inga plikter eller ansvar i sammanhanget och det är ju också betydligt fler än bara de som faller offer för mördarens uppfinningsrikedom. I detta fall är alltså sex (eller längtan efter det) ingen omedelbar dödsdom som i Halloween.

Samtidigt lägger manuset in en liten anings ambivalens i detta (för att uttrycka det milt) eftersom Friday the 13ths hela raison d’être eller upphov är två ungdomar som har (otillåtet) sex. I Halloween är det högst oklart om det är åsynen av systems sexuella drifter som triggar Michael eller om han förr eller senare tagit till kniven ändå. Så icke vid Camp Blood – hade de där första lägerledarna kunnat hålla begären i schack hade lille Jason Vorhees aldrig drunknat till att börja med. Så i det avseendet höjer efterföljaren ett avsevärt mer moraliserande varningens pekfinger till publiken.

Så är vi då framme vid The Burning, filmen som fick mig att börja fundera på allt detta. För ärligt talat, sex- eller genus-vinkeln är faktiskt otroligt obekväm i denna film. Vilken som av en ren händelse råkar ha ett manus författat av Harvey Weinstein… Nu ska man kanske inte dra allt för stora växlar på ett tidshopp på 30 år men lite undrar man ju.

Alltnog. Förutom att det hela inleds med killgäng som tillåts drägla över BH-lösa och bikinitrosklädda tjejer innehåller The Burning två tydliga relationer eller scener med sexuellt innehåll. Till att börja med har vi Karen och Eddie som smyger iväg från lägerelden, men hon tvekar ändå. Han blir successivt allt mer påstridig och när hon definitivt säger ifrån blir han fly förbannad. Efteråt, när det ser ut som om Karen eventuellt tagit så illa vid sig att hon stuckit från lägerplatsen helt på egen hand, formulerar Eddie det lite förtroget till Todd, man-to-man, att han ”maybe came on a little strong”. Maybe, Eddie. Maybe…

Så har vi då Sally och hennes biffige mobbar-kille Glazer. Sally straffar i mina ögon omedelbart ut sig genom att inte göra mycket mer än att skratta när han ger sig på mobboffret par preferance, Alfred. Men det ursäktar förstås inte att Glazer vid flera tillfällen mer eller tvingar till sig kyssar från sin käresta. Hon måste handgripligen hålla honom ifrån sig men lämnar samtidigt minst sagt tvetydiga signaler eftersom hon alltid avslutar interaktionerna med förtäckta löften och gäckande leenden. När de till slut hamnat i sovsäcken tillsammans ute i skogen kan han inte genomföra samlaget och hon får trösta. Alltså inte samma obekväma situation som mellan Eddie och Karen men heller inget som signalerar att sex varken är särskilt kul eller njutbart. Vilket i mina ögon gör att The Burning skiljer sig ganska rejält från sina föregångare.

Det är också lockande att se innehållet (även det som inte gäller sex) i The Burning som en aktiv kommentar till Friday the 13th och slasher-stereotyperna. Men eftersom filmen kom redan 1981 undrar jag hur många stereotyper det egentligen fanns att förhålla sig till så pass tidigt?

I likhet med Friday the 13th är det dessutom många fler som faller under Cropsys häcksax än enbart nuppande tonåringar, så jag ska kanske inte tolka in allt för mycket i detta. Det tittaren dock tydligt tar med sig från alla tre filmerna är förstås att det om inte annat är bra mycket säkrare att inte ha sex än att ha det. En trop som tycks ha landat betydligt bättre i det tidiga 80-talet än föregångaren Black Christmas vuxnare attityd där vår final girl Jess bevisligen haft (oskyddat?) sex.

Oavsett hur det framställs skulle jag vilja påstå att sex, eller åtminstone löftet om det, är ett viktigt element inom slashergenren. Och även om Scream-Randys absolut första skräckfilms-regel är ”You can never have sex” utgör avhållsamhet långtifrån någon garanti för överlevnad. Så varför inte passa på att ha lite trevligt innan man får en pil genom halsen?

Publicerad tidigare på bloggen i juli 2018

***

Hur kunde jag göra annat fredagen den 13:e, särskilt som den 2017 inföll i Halloween-månaden oktober, än att titta på filmen med samma namn på en lite halvskrapig VHS-kopia? Och i möjligaste mån bortse från det faktum att det finns absolut ingenting i själva filmen som skulle motivera dess titel.

På ett sätt kan man säga att jag såg Friday the 13th alldeles för sent, jag hade börjat på universitetet och den eminenta föreningen Filmstudion i Umeå bjöd på en lucia-visning som det året råkade infalla på en fredag. Jag var alltså lite väl gammal för att bli genuint skrämd av Tom Savinis trollkonster.

Samtidigt kan man säga att jag såg filmen alldeles tillräckligt sent. Jag hade nämligen vid det här laget börjat bekanta mig med skräckfilm och kunde därför se det skönt nostalgiska i denna slasherns urtyp. Istället för att bli irriterad på alla välbekanta grepp och troper tyckte jag att de var ganska rara och charmiga. Ett kärt återseende på något sätt trots att det var första gången jag såg filmen.

Den lilla upptakten från 1958, när två lägerledare vid Camp Crystal Lake ”smyger” undan för att idka köttsligt umgänge, lyckas jag alltid glömma bort. Nej, för min del börjar Friday the 13th på riktigt när den käcka Annie gör entré i den lilla stadens diner och konfronteras av en mur med ogästvänliga ansikten när hon frågar efter vägen till Camp Crystal Lake. Hög komedifaktor där, som dock snart övertrumfas av ”Crazy Ralphs” uppenbarelse och yranden om den förbannelse som vilar över ”Camp Blood”.

Sedan är det ju bara att luta sig tillbaka och vänta på att de där ögonen som smyger runt och spanar på de unga lägerledarna (”slavar” känns som ett mer adekvat uttryck med tanke på hur mycket de får jobba) ska kicka igång händelserna på riktigt.

För min del är Friday 13th framförallt Tom Savinis film, jag fångas betydligt mer av make up och specialeffekter än klippning eller manus. Visst är det intressant att Mark Nelsons Ned torde vara slasher-genrens första ”practical joker victim” men jag har svårt att inte enbart störa mig på vilket totalt rövhål han verkar vara. Samtidigt ska sägas att stämningen mellan honom samt Kevin Bacons Jack och Jeannine Taylors Marcie är precis så avslappnad och naturlig som syftet var med att fixa tre skådisar som redan kände varandra.

Friday the 13th är en bra slasher, inte tu tal om den saken. Men eftersom jag aldrig blir rädd försvinner förstås en del av poängen med att se den. Det är inte ens så att Betsy Palmers Pamela Voorhees är särskilt obehaglig. Ärligt talat blir jag till och med lite överraskad när jag läser mig till att regissör Sean S. Cunningham inte ville att hennes skådespeleri skulle vara ”over the top” – i det avseendet skulle jag säga att han misslyckades i sin ambition. Däremot är den avgörande scenen oväntat effektiv när filmen helt plötsligt övergår i slow motion.

Jag ska inte påstå att jag visste precis vad som skulle hända när jag såg Friday the 13th första gången den där lucia-kvällen i Umeå. Däremot var jag som sagt tillräckligt skäckfilmsvan för att slutklämmen skulle berövas sin chockeffekt. Återigen – den är bra gjord och välplacerad men jag blir inte rädd.

Omtitt 2020:
Såklart jag inte kunde undgå en omtitt på denna allra mest kända slasher, vid sidan av Carpenters Halloween. Som jag skrev i originalinlägget påminner min egen relation till de två filmerna ganska mycket om varandra också. Eftersom jag upptäckte filmens underbara värld först som universitetsstudent har jag aldrig upplevt den där, kanske mer förlåtande, tonårskonsumtionen. Dessutom hade jag redan innan jag såg dem, via andra filmer, snappat upp många av troperna som filmerna var först med att sätta .

Därför blev mina egna tittar på läskigaste-skräckfilmerna-ever av förklarliga skäl absolut inte just det. Alltså läskiga (samma öde vidhäftar tyvärr också filmer som The Exorcist och Rosemary’s Baby). Men samtidigt har jag nu, efter ytterligare ett antal år, konsumerat tillräckligt mycket film för att jag ska vara lite bättre på se att deras klara förtjänster.

Därför blev denna senaste titt på original-Friday the 13th en väldigt trevlig filmupplevelse eftersom jag nu också såg den i sin rätta plats i slasher-kronologin. Halloween är kanske en bättre film, men Friday the 13th är faktiskt förbannat underhållande. Samt dessutom berömvärt effektiv i perspektivet slasher. Den masar inte runt, utan kommer snabbt till saken och det är faktiskt inte särskilt svårt att förstå dess ikon-status. Därför känns det helt uppenbart att jag också måste sätta den på samma piedestal som Halloween och alltså lägga till en halv stjärna till betyget.

Final girl: Allas vår Alice Hardy.

Historik/psykologi: Det klassiska snedsteget är förstås att vanemässigt sätta Jason som mördaren även i denna första film. Men mamma Pamelas motiv är mer renodlat hämndinriktade och har i sin tur, givetvis, resulterat i ren och skär galenskap.

Vapen: Uppfinningsrikedomen är ganska stor hos mördarmamman — allt från knivar, till yxor, till pilar. Hon är en veritabel Kajsa Warg

Killer-o-vision: Jamenvisst, fredags-filmen är väl inte en av slasher-genrens portalverk för inte?

alt. titel: Staden som fruktade solnedgången, Byen som fryktet solnedgangen

The Town That Dreaded Sundown är filmen som omedelbart lyckas pricka in två beprövade ordspråk: ”inget nytt under solen” och ”man lär så länge man lever”. Lärandet för min del handlar om att det tydligen finns två städer i USA som bägge heter Texarkana och som ligger mer eller mindre på statsgränsen mellan Texas och Arkansas. Den ena bara lite längre in i Texas och den andra…ja, ni fattar.

Mellan februari och maj 1946 hemsöktes städerna och landsbygden omkring dem av någon som snart döptes till ”Phantom killer” eller ”Phantom slayer”, vilken mördade fem pers och skadade tre. Det som raskt döptes till Texarkana Moonlight Murders fick staden att praktiskt taget barrikadera sig efter solnedgången och…tadaaaa. Filmtitel! Det som är det lite nattståndna under solen i det här fallet är alltså både fenomenet massmördare (innan Ed Gein, Ted Bundy och alla de andra) samt en film som försöker slå mynt av händelserna.

The Town… gör sitt bästa för att tittarna inte ska sväva i någon ovisshet om att det vi ska få se hände ”på riktigt”, inte minst genom att utrusta sig med en nyhetsuppläsarliknande berättarröst. Vern Stierman börjar med att beskriva hur Texarkana (Texas-versionen), så här knappt ett år efter andra världskrigets slut, är en stad på g. ”Most of the boys are back home”, bilhandlarna hinner inte leverera nya fordon till alla som vill ha dem och alla är redo att börja leva the american dream. Men drömmen förvandlas till en mardröm när två ungdomar, som ”parkerat” sent om natten vid en lovers’ lane, blir brutalt attackerade av en man med något som som mest liknar ett örngott på skallen.

Skräckmomenten i The Town… ligger enbart i de här attackscenerna. De funkar väl hyfsat i den meningen att de är ganska brutala och halv-obehagliga så länge de pågår. Eftersom mördaren utan undantag attackerar par ackompanjeras attackerna tyvärr av hysteriskt och konstant skrikande kvinnor, vilket faktiskt blir ganska påfrestande. Det är förstås också här man kan plocka upp filmens slasher-element. I den meningen hyser The Town… ett avsevärt tydligare släktskap med skepnader som Michael Myers eller Jason Vorhees jämfört med exempelvis Alice, Sweet Alice. Fantommördaren är anonym, rentav tom på alla former av mänsklighet eller personlighet bakom det vita tygskynket. Hans framfart är stadig men obeveklig och han är dessutom ganska påhittig när det gäller vapen.

Men om inte annat blir The Town… ett ganska bra exempel på vad som behövde förändras för att skapa en omedelbar klassiker och trendsättare som Halloween eller Friday the 13th. I sig självt finns det inget som säger att fantommördaren inte skulle ha kunnat bli lika ikonisk som sina efterträdare. Men att skapa känslan av en tryckande stämning och hot i en hel stad, jämfört med ett sorority-hus, en gatstump eller ett avbefolkat sommarläger, är ingen lätt sak och jag vill påstå att regissören Charles B. Pierce inte lyckas med det.

Vi har ingen som helst relation till de som faller offer för mördaren, de dyker bara upp för att bli avpolletterade vilket innebär att vi inte bryr oss särskilt mycket. Detta skulle förvisso komma att bli en av genrens standard-grepp (alltså utvecklingen ”Hej”-Hugg-”Ugggh”-Duns), men först efter att den var etablerad och tittaren därmed redan vet vad hen ska ta del av. När genren är på plats finns redan från början ett outtalat kontrakt mellan film och filmtittare som saknas här.

The Town… trycker dessutom alldeles för hårt på sin BOATS-vinkel för att filmen ska kännas som en slasher. Tobe Hooper var smart i så motto att han inympade en knivsudd realism i The Texas Chain Saw Massacre för att göra den hemskare. The Town… är i sin tur så ivrig med att använda berättaren Stierman att filmen snarare känns som en true crime/murder porn-produkt. Särskilt som en stor del av handlingen går ut på att vi får följa typ femton olika rättsväsenden som gemensamt försöker få fast mördaren.

En ytterligare, extremt olycksalig, spik i slasher-kistan är comic relief-momenten som filmen av någon anledning tyckte var en bra idé att lägga in. Personifierade av gröngölingen Patrolman Benson (kallad ”Sparkplug” och påminner en del om Hugh Laurie) som får vara lite fumlig, oproffsig och stamma. Givetvis utklädd till kvinna i ett försök att fånga in mördaren. Vid ett tillfälle kör han av vägen i flygande fläng och The Town… förvandlas till ett avsnitt av The Dukes of Hazzard istället. Inte en välgörande atmosfär om man vill göra en skräckfilm enligt min mening.

True crime-stämningen, kombinerat med det faktum att vi egentligen inte får lära känna en enda rollfigur på något personligt plan, gör att tyvärr att The Town… blir ganska platt och prosaisk. Lite kartong-ig. Det den har, är en mördare med ikon-potential och en grymt snygg affisch av den då fortfarande okände konstnären Ralph McQuarrie.

Final girl: Inte aktuellt.

Historik/psykologi: An enigma, wrapped in a mystery

Vapen: Revolver, hacka, järnrör och, minnesvärt nog, en kniv-trombon

Killer-o-vision: Nope.

alt. titel: Sweet Alice, Alice, Sweet Alice, Alice Sweet Alice, Holy Terror, The Mask Murders

En p-rulle om en man som får sexa loss med gurugroupies är kanske inte allt en knappt 30-årig, aspirerande regissör drömt om. Men om man som Alfred Sole ändå tagit skeden i vacker hand, i hopp om att det jobbet skulle leda till bigger n’better things, känns det kanske lite tungt att den där porrisen samtidigt leder till att man blir utkastad från katolska kyrkan.

Men Alfred Sole var inte en sämre regissör och manusförfattare än att han kunde ta en lätt ironisk hämnd för den betan. Varmt välkommen i årets Halloween-tema säger vi till Alice, Sweet Alice (jag har hittills inte hört någon benämna filmen med dess originaltitel). En film som till skillnad från The Exorcist inte alls låter räddningen ligga i en from präst och obrottslig tro. Nej, i Alice, Sweet Alice drivs själva skräcken av katolsk skuld och hyckleri.

Lilla Karen ska snart ta sin första nattvard. Enda smolket i hennes glädjebägare är storasystern Alice som tycks bottenlöst avundsjuk på sin lillasyster och tar alla tillfällen i akt att retas med henne. Men skulle Alice verkligen gå så långt i fientligheten mot systern som att först strypa och sedan försöka elda upp henne? Och på självaste nattvardsdagen, icke desto mindre?

Systrarnas mamma Catherine vägrar att tro något sådant om sin enda kvarvarande dotter medan mostern Annie inte tvekar en sekund att lufta sina misstankar om systerdottern. Så vad ska man tro när Annie bara en kort tid därefter blir knivhuggen av någon iförd en gul regnrock, likadan som Alices, och en anonym kvinno-mask, likadan som den Alice tidigare haft på sig? Eftersom Alice aldrig dolt sin ovilja gentemot mostern är det kanske inte så konstigt att Annie raskt pekar ut henne som sin förövare. Och alltjämt fortsätter mördaren att skörda offer.

Ännu en av dessa filmer som förpassats till kategorin proto-slashers, dvs. filmer F.H. – Före Halloween. Förvisso har vi här en knivförsedd mördare men arvet Alice, Sweet Alice lämnar vidare skulle jag snarare i så fall säga är den hiskeliga masken som är en vital del av mördar-outfiten. Annars får jag mest giallo-vibbar av filmen, bland annat beroende av de övertydliga katolska pekpinnarna som Alfred Sole lagt in i sitt manus (skrivet tillsammans med Rosemary Ritvo).

Det räcker ju bara att hänga med genom förtexterna där en flickröst mässar en bön på latin samtidigt som vi ser en nattvardsgestalt som håller i ett kors. Men det hela avslutas med att korset höjs och därmed visar en fortsättning ned i ett skoningslöst knivblad. Samtidigt blir skuldbeläggandet av den katolska kyrkan en smula tveeggat – jag funderar exempelvis på hur pass mycket jag ska tolka in i det faktum att Alice faktiskt aldrig får den där frälsande nattvarden. Vad betyder det för filmens slut, vilket med all önskvärdhet (och i likhet med både The Texas Chain Saw Massacre och Black Christmas) antyder att fasan är långt ifrån över?

Nära kopplat till katolska värderingar är förstås också det faktum att mamma Catherine inte bara är skild från maken Dominick, utan dessutom redan var gravid med Alice när hon gifte sig med honom. En kvinna med tveksam moral skulle man ju kunna tycka. Detta får å andra sidan motsägas av det faktum att hon är en hetsig försvarare av sin äldsta dotter och dessutom har ett nästan plågsamt välordnat, ljust och kritvitt hem.

Som vanligt finns därmed anledning att reflektera över om inte filmens djupaste vallgrav finns mellan könen. De flesta av filmens män är rationella vuxna medan det finns gott om hysteriska, gråtande och skrikande kvinnor. Faktiskt så pass många att det blir riktigt jobbigt under en period. När Karens kropp upptäcks kan man verkligen undra vem som tar mest illa vid sig; hennes mor eller Annie som verkar tycka att det bästa beteendet i den situationen är att våldsamt skaka sin syster och skrika ”She’s dead!!!”.

Den här vallgraven förvandlas tyvärr till en lätt kladdig historia i relation till Alice. En del av skräcken, obehaget eller ambivalensen ska helt uppenbarligen ligga i flickans utmanande beteende och att hon framställs som på gränsen till en sexuellt medveten ung kvinna. Hon är tolv… Polisen som ger henne ett polygraf-test kommenterar till en kollega ”Did you notice her tits? When I put the tube around her, she looked at me, like she wanted me to feel her up”.

Jag vet inte varför Communion blivit mer känd som Alice, Sweet Alice men den är otvetydigt en kultklassiker. Titeln nämns i många olika sammanhang. Själv tyckte jag kanske att den var mer intressant än genuint läskig, även om det finns en riktigt bra hoppa-till-effekt samt ett par brutala scener och snygga bildutsnitt. Filmen har också överraskande vidriga eller ruskiga drag som i alla fall tog mig lite på sängen (exempelvis den kattmatsätande hyresvärden Mr. Alphonso eller brottsplatsfotografierna på Karens brända anletsdrag).

Sole jobbar gärna med kontrasterande detaljer, som blod på vita nattvardsattiraljer (det är kanske ingen slump att han uteslutande jobbat som produktionsdesigner sedan mitten av 90-talet). Han ska ha bland annat ha varit inspirerad av Nicholas Roegs Don’t Look Now, men i valet mellan de två skulle jag absolut hålla Roegs film för den bättre. Alice, Sweet Alice är mest för de som fascineras av religiösa motiv och grubblerier över kärnfamiljens sönderfall i ett modernt samhälle.

Final girl: Inte aktuellt.

Historik/psykologi: Fanatisk katolicism och vilja att straffa syndare

Vapen: Oftast en kockkniv

Killer-o-vision: Nej.

Innan vi sparkar igång 2020 års Halloween-tema på allvar kan det vara idé att påminna om att de avslutande kategorierna kan spoila dagens film ganska friskt

***

alt. titel: Alfred Hitchcock’s Psycho

  • ”Why, she wouldn’t even harm a fly…”
  • ”We all go a little mad sometimes”
  • ”A boy’s best friend is his mother”
  • ”A son is a poor substitute for a lover”
  • ”Mother! Oh God, mother! Blood! Blood!”

Det är ingen hejd på bekanta citat från Alfred Hitchcocks mest välkända (?) film Psycho. Och då finns det inte ens någon dialog att plocka citat från i den ikoniska duschscenen. Bara Janet Leighs skrik, det brusande vattnet, den glimmande kniven, det nedrivna duschförhänget, Bernard Herrmanns huggande, invasiva musik och så det mörka blodet som porlar ned i avloppet.

Lika många citat som Psycho gett upphov till, lika många innovationer kunde demonregissören Hitchcock leverera rent film- och berättelsemässigt. Jag gissar att jag exempelvis inte behöver upplysa mina välinformerade läsare om chocken för samtidspubliken när det visade sig att han tog livet av sin huvudperson innan halva filmen var till ända.

Men anledningen till att Psycho dyker upp här och nu på bloggen, inom ramen för 2020 års Halloween-tema, är förstås att filmen också kan ses som ett steg på vägen som i slutänden skulle leda fram till Halloween, Friday the 13th och 80-talets slashervåg. Filmen utgör en slags länk mellan den gotiska traditionen (med den sortens äldre skräckfilmer som kom från exempelvis Universal eller Hammer) och ett mer modernt anslag.

Å ena sidan har vi det klassiska Bates-huset där den lika klassiska tolkningen av övervåningen som Överjaget och källaren som Detet ligger nära till hands. Å andra sidan har vi som sagt en förhållandevis modern psykotisk mördare, ett mänskligt monster, vars galenskap inte ens är resultatet av exempelvis vetenskapliga experiment (vi känner alla igen det: ”He meddled with things best left to God…”), utan produkten av en sjuklig familjesammansättning. Det freudianska blir förstås särskilt tydligt med den tonvikt som läggs vid Norman Bates patologiskt nära förhållande till sin egen mor.

Psycho levererar också den sexuellt aktiva och företagsamma kvinnan som det givna offret (vilket i och för sig redan Bram Stoker fixade i sin Dracula). Filmen visar dessutom med ett visst välbehag upp mordvapnet par preferance, en skarpslipad kockkniv. Förutom det beskrivs också duschscenen i någon mån ur både förövaren och offrets perspektiv, kameran går nära, blir intim, samtidigt som kniven hugger och musiken skriker. Bernard Herrmann ska tydligen ha tonsatt det hela med allt djupare toner för att skapa en musikalisk motsvarighet till kniven som sjunker allt djupare ned i köttet.

Det är ju alltid vanskligt att peka ut något eller någon som ”först”, men i fallet Psycho finns det all anledning att se Hitchcock som en slags Darwin. Alltså att han inte kommer på allt från scratch, men däremot lyckas sammanfoga flera dittills lösa bitar till en helhet. De bitar Hitch lämnar därhän plockas å andra sidan upp i ett annat hörn av slasher-pusslet, Peepeing Tom från samma år. Den filmen bidrar med ett än tydligare fokus på den voyeuristiska sidan av slasher-mördaren. Norman har förvisso sitt lilla titthål men hans blick står sig ändå slätt mot Marks invaderande kamera. Mark måste också sägas ha en än mer innovativ (för att inte tala om fallisk) mordmetod.

Psycho lämnar oss med en komplett galen mördare – ”Mother” är fri och otyglad, även om Normans kropp befinner sig i häktet – men knyter ändå till viss del ihop säcken på slutet, vilket uppenbarligen tilltalade samtidspubliken (dock långtifrån alla: ”plainly a gimmick movie”). Då mottogs Peeping Tom betydligt mera frostigt. Det är uppenbart att Michael Powells numera klassiska film plockade in slasher-mördaren lite väl nära det trygga hemmet och gjorde Mark Lewis till en väl obehaglig mördare (sannolikt inte minst eftersom vi tycker mer synd om honom). Framtida slasher-filmer ska komma att pendla lite mellan dessa två – en sympatisk Norman som kan katalogiseras och spärras in samt en djupt obehaglig Mark som hela tiden balanserar på gränsen för vad som är socialt acceptabelt. Bägge har dock ett mörk förflutet som helt dikterar vilka personer de är i nutiden.

Och om vi nu ändå är inne på Norman Bates – för varje gång jag ser om Psycho blir jag än mer imponerad av Anthony Perkins fantastiska prestation. Han är pojkaktig och charmig men samtidigt svag och pressad. Scenen där han står mitt emot John Gavins Sam Loomis i motellreceptionen och blir allt mer orolig, trampar runt, spänner käkmusklerna, stammar lätt, är mästerlig. Jag inbillar mig också att Hitchcock valt att filma ur ett grodperspektiv så fort Norman blir stressad eller måste prata om ”Mother”, vars närvaro vakar över honom som en uggla, redo att slå sitt byte. Men så mitt i all den här pojkaktigheten och svagheten lyckas han plötsligt visa upp ett helt annat, slutgiltigt, ansikte. Slugt, illvilligt, beräknande, ondskefullt. I min värld är Anthony Perkins, jämsides med Hitchcocks regi, den främsta anledningen till att Psycho fortfarande är en förbannat bra film.

(Som i sin tur bygger på en ännu bättre bok av mästaren Robert Bloch. Jag har skrivit en kort text om den här. Och när jag ändå är inne på ninna-ninna-ni-nanna-boktips, leta gärna också upp Monster i garderoben av Johan Hilton.)

Final girl: Lila Crane är förvisso last woman standing men det finns ju bara två att välja på, varav Hitchcock redan tagit livet hennes syster. Det är dessutom Sam som får äran av att brotta ned Monstret.

Historik/psykologi: Psycho kan möjligen bjuda på slasher-världens längsta exposition som i detalj förklarar varför Norman beter sig som han gör. Jag har redan nämnt hans patologiskt intima förhållande till modern som orsakade något slags psykbryt när hon dog, förgiftad av sin egen son.

Vapen: Kniv

Killer-o-vision: Funktionell, ska vi kanske säga? Den dyker helt enkelt upp när den behövs

Och så är vi tillbaka i avslöjandet att jag föredrar Black Christmas framför Halloween.

***

Men mina personliga preferenser till trots är det nu ändå Halloween, och inte Black Christmas, som ses som slashergenrens portalverk. Jag tror det kan bero på att Bob Clarks film inte riktigt hittade hem till en tydliga målgrupp på samma sätt som John Carpenter och Debra Hills Halloween. Tjejerna i Black Christmas sorority-hus är äldre och mer erfarna, de både dricker och har sex. Vår final girl, Jess, vill för tusan ha en abort och blir därmed inte en lika värdig final girl som den superordentliga Laurie Strode. Black Christmas innehåller mycket mer av bihistorier på ett sätt som gör att den kan uppfattas som lite spretig och humorn hos den lätt alkade Mrs. MacHenry faller nog inte lika väl ut för alla. Kanske är det också så att Black Christmas mördare blir lite för anonym där han gömmer sig på vinden, jämfört med Michael Myers? Och vi kan aldrig ta ifrån Halloween den fullkomligt briljanta upptakten som utan tvekan slår Black Christmas, förvisso obehagliga, killer-o-vision-introduktion.

Alltnog, det blev sent 70-tal och det blev 1980-tal och det är bara att låta slahser-tsunamin skölja över sig. Lite beroende på hur man räknar och definierar kan det vara så många som hundratalet olika filmer som producerades bara under ”guldåldern” 1978-1984. Själv kände jag att jag inte mäktade med riktigt så många filmer inom ett och samma tema och har därför bara betat av ett par av de mest lättillgängliga.

Jag älskar ANoES-serien, är Team Freddy thorugh and thorugh. Ändå kan originalfilmen ses som ett slags lackmustest på hur pass långt man hade lyckats driva slashergenren redan vid pass 1984. Här har vi en fullt utvecklad övernaturlig mördare som med en gång är förhållandevis pratglad, för att i höjd med Dream Warriors från 1987 ha utvecklats till den karakteristiska oneliner-kanonen han för alltid kommer att vara känd som. Jag älskade ANoES innan jag ens var medveten om att det fanns något som kallades för slashers och har därför aldrig sett filmerna som sådana exempel. Samtidigt följer en mer uttalad slasherikon – Michael Myers – nästan steg för steg samma nedåtgående kvalitetsmässiga spiral som Freddy.

Men i Halloween-sammanhanget får vi inte glömma bort H20 från 1998. Den kan också ses som ett slags lackmustest, men den här gången på i vilken riktning slasher-genren tagit sig efter ett gäng allt sämre, grisigare och/eller tröttare produkter under andra halvan av 80-talet och första halvan av 90-talet. Skräcknestorn Wes Craven hade doppat tårna i det självrefererande metavattnet med Wes Craven’s New Nightmare från 1994 men i likhet med original-Halloween skulle det visa sig vara tonåringar som blev den förlösande faktorn. Scream förändrade 1996 spelreglerna i grunden och jag har förstått att för många i yngre generationer (än jag, alltså) blev Scream en gateway drug in i slashermissbruket.

Möjligen får man se mitten av 90-talet som någon slags dödsryckning i det sammanhanget, för bland slasher-exempelen från 00-talet och början av 10-talet finns det få exempel att glädjas över. Mest pliktskyldiga remakes eller uppföljare till serier som för länge sedan gett upp alla tecken på livsandar. Sett till skräckgenren i stort är det en period som i hög grad präglas av filmer som mer eller mindre berättigat sägs tillhöra genren ”tortyrporr”, alternativt asiatisk skräck. Vill man koppla det hela till en amerikansk kontext är det alltså filmer som låter sin publik bearbeta skräckbilder från Abu Ghraib snarare än tidigare diton på utmärglade AIDS-patienter.

Skräckfilmen generellt har emellertid vuxit sig allt starkare under de senaste åren med produkter som Get Out, Hereditary, It Follows, Doctor Sleep plus en hel hög från James Wan/Blumhouse. Men frågan är om just slashern någonsin kommer att kunna återhämta sig till 100 procent efter 90-talets glimten-i-ögat-metafilmer och påföljande parodiska cash-ins som Scary Movie-serien eller Shriek if You Know What I Did Last Friday the Thirteenth? Det är kanske både välsignelsen och förbannelsen med dess tydliga och lätthärmade troper? Upp som en slasher-sol och ned som en parodi-pannkaka.

Själv vet jag inte hur mycket jag sörjer över detta faktum. Jag ska inte påstå att jag blev så pass förtjust i slashers att jag känner någon större lust att leta upp det där 90-ish guldåldersfilmer som jag fortfarande inte sett. Samtidigt finns ju här tillräckligt mycket bra film för att det verkligen inte finns anledning att avfärda hela genren rakt av som rent skräp. Och med exempel som senaste Halloween och Happy Death Day är det kanske ändå för tidigt att avkunna slasher-genrens död?

Det finns ju så mycket att säga om slashers, så… To be continued… Again…

Hjärtinnerligt välkomna till 2020 års Halloween-tema, fullsmockat med maskbeklädda mördare samt mördade tonåringar som vågat sig på att ligga och/eller knarka. Jag talar förstås om den kanske mest välkända av skräckgenrer: slashern. Kanske till och med så välbekant att det inte sällan sätts likhetstecken mellan den och hela skräckgenren? I vanlig ordning kommer hela oktober att ägnas åt en kronologisk nedräkning mellan 1960 och 2018, så förhoppningsvis kommer det att finnas något matnyttigt för alla under slasherween.

Jag anlände till både filmens och skräckfilmens värld förhållandevis sent, om nu studentåldern kan anses sent. Hemmavid fanns ingen video och mina föräldrar var inga stora bioentusiaster. Jag tror att det kan vara en anledning till att jag aldrig riktigt förstått tjusningen i att se filmer där en kavalkad av tonåringar paraderas ut framför kameran, bara för att bli avpolletterade en efter en, oavsett hur innovativt. Ett upplägg som i princip kan mallas mot den stereotypa porrfilmen där historia och karaktärsutveckling är praktiskt taget ointressant. Det enda publiken är ute efter är att så snabbt och effektivt som möjligt ta sig fram till the money/gore shot. Blod eller sädesvätska, same same but different.

Så för min egen mentala hälsas skull har jag försökt att kasta nätet tillräckligt vitt i den här temaomgången för att hitta även de filmer som skulle kunna bidra med lite mer än enbart de ovanstående stereotyperna och sådana filmer har ärligt talat inte varit särskilt svåra att finna. Tack vare en hel del kärlek till slasher-genren ute i filmhavet är det många som tagit chansen att sätta ljus på titlar som inte börjar med Halloween… eller Friday the 13th.…

De filmerna är oftast antingen typiska slashers som av olika anledningar inte är lika kända som de ovan nämnda serierna eller filmer som kanske inte faller inom mallen eller troperna till 100 procent men som ändå innehåller slasher-element. Som slasher-entusiasten därmed redan noterat kommer jag alltså att röra mig både före och efter den så kallade guldåldern (1978-1984). Och eftersom jag låtit mig inspireras av den utmärkta brittiska podden The Evolution of Horror har jag valt att starta resan 1960, ett jämnt och bra årtal. I en genre som utmärks av serier har jag den här gången dessutom passat på att hugga alla Halloween-filmerna. Serier som Scream samt ANoES har jag redan avhandlat medan jag sparar på alla Friday the 13th-delarna.

Men vilka stigar är det då som i slutänden ansluter till den (kanske alltför?) vida och lättfarna slasher-motorvägen? Tja, eftersom jag i mångt och mycket följt samma snitslade bana som podden The Evolution of Horror är det förstås inte så konstigt att jag betat av samma hållpunkter som den gjorde i sin slasher-säsong. Med en helt annan ledstång hade jag kanske åtminstone sett helt andra föregångare?

Men nej, inte helt andra skulle jag gissa, eftersom även en så pass generell översikt som sidan ”Slasher” på Wikipedia också pekar ut bland andra Psycho och Peeping Tom som 60-talets slasher-föregångare. Absolut inte proto-slashers (de uppfyller inte på långa vägar tillräckligt många troper) men filmer som dels balanserade på gränsen mellan thriller och skräck (tillsammans med exempelvis Hammer-filmer som Nightmare och The Nanny), dels använder sig i olika utsträckning av koncept som den ensamme och galne seriemördaren, killer-o-vision eller ett aktivt kameraarbete för att förmedla skräcken, straffande eller vedergällande mord (orsakade av gärningsmannens galenskap), mestadels kvinnliga offer, en länge ansiktslös mördare, det faktum att fasan aldrig upphör även om filmen i sig tar slut samt en högst problematisk inställning till sexualitet (inte sällan är straffet direkt kopplat till särskilt kvinnlig sexualitet).

Skräckthrillerstafettpinnen övertas å det magnifikaste av de italienska giallo-filmerna på 60- och 70-talet med regissörer som Mario Bava och Dario Argento i spetsen. Även här har vi exempelvis en dunkel gränsdragning mellan thriller och skräck, ansiktslösa mördare samt både spektakulära och straffande mord. Det giallon springer vidare med, med sikte på slashern, är att bli något mer övertydlig när det gäller just morden, för att uttrycka det milt. De antydningar som Hitchcock och Powell hade jobbat med låg inte för italienarna. Men ett mer bloddrypande och ruskigt fokus, i kombination med huvudsakligen kvinnliga offer, kunde ibland bli en smula problematiskt. Argumentet att det såklart är både trevligare och hemskare (för en straight manlig publik, får man anta) att se en snygg tjej bli söndertrasad av en galen mördare låter inte särskilt övertygande i dagsläget och fasiken vet om det ens gjorde det när det begav sig.

Alltnog, efter en räcka definierande gialli kom så Mario Bavas Bay of Blood 1971 som jag missade i mitt italienska Halloween-tema. Och 70-talet fortsätter med en hel räcka filmer som spårar vidare på mer eller mindre aparta stigar, vilka skulle kunna sägas leda fram till en tydligt definierad slasher-genre. Än en gång vill jag också uppmärksamma den utmärkta Black Christmas från 1974, en film som i mina ögon är klart mer underhållande än Halloween.

Och med detta omskakande besked lämnar vi slasher-genren för dagen. To be continued…

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Kresley Cole, Demon From the Dark
Dean R. Koontz
, Breathless
Victoria Benedictsson, Pengar
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg