You are currently browsing the tag archive for the ‘An American Werewolf in London’ tag.

Japp, det är dags att avsluta årets brittiska Halloween-tema. It was jolly fun while it lasted, but all good things must come to an end och allt det där. Bloggen tar lite ledigt imorgon, så tusen tack till alla tappra läsare som än en gång hängt med på mina exkursioner in i skräckfilmsterritoriet. På återseende onsdagen den 6 november med sedvanlig inläggsfrekvens samt vilda genreblandning.

Trots att Italien var det samlande greppet för 2018 års tema blev där ändå en hel del giallo. I det avseendet har jag inte riktigt lyckats hitta någon motsvarande och rikhaltig subgenre när det gäller brittisk eller engelsk skräckfilm.

Däremot tycker jag mig kunna se vissa innehållsmässiga teman som är ganska livskraftiga och som eventuellt springer ur en litterär bakgrund. På det hela taget finns här flera filmer som antar ett ganska begränsat perspektiv – jag har inte särskilt många exempel på historier som har ambition att svälla till en global eller ens nationell skala.

28-days-laterUndantagen torde vara zombie-filmerna som jag hade sett sedan tidigare (tex 28 Days Later eller The Girl With All the Gifts) och därför inte fick någon framträdande plats den här gången. Nej, för tusan, vi har ju The Day of the Triffids och Children of the Damned också! Men med de exemplen i bakhuvudet skulle jag påstå att zombiefilmerna generellt lyckas bättre med att omsätta den globala skalan till en tryckande apokalypskänsla.

Nå, i väldigt många fall håller filmmakarna hellre fokus på en enskild stad, by eller till och med hus. Jag tänker att den effekten uppnås även i de olika episodfilmerna eftersom ramberättelsen inte sällan koncentreras till ett vardagsrum (Dead of Night) eller en tågkupé (Dr. Terror’s…). I denna klaustrofobiska miljö introduceras inte sällan en helt oskyldig protagonist, vilken ställs mot ett förhållandevis väldefinierat hot.

Village of the DamendVågar jag mig på att måla med den extremt breda penseln skulle jag säga att den begränsade miljön i de tidigare filmerna oftare var välbekant för protagonisten och hotet därmed kom som en invaderande kraft (tex. Village of the Damned). Medan det i senare filmer blivit allt vanligare med en protagonist som placeras i en för hen okänd miljö, men som inte är mindre ångestframkallande för det (tex. tunnlarna i Creep). Eller tja, det kanske var en lite väl bred pensel… För om vi tänker på tidigare filmer som Gaslight, The Innocents eller The Haunting är ju hela poängen att våra stackars huvudpersonskvinnor är helt prisgivna åt de okända miljöerna de befinner sig i. Något som i sig får sägas vara ett ganska klassiskt upplägg i litteraturen. Glöm det jag sade tidigare…

Peeping TomNå, men om vi tittar på protagonisterna då? Tja, där kanske vi ändå kan utröna någon slags förändring allt eftersom åren går? För såvitt jag har förstått var det ett av de starkaste argumenten mot filmer som Peeping Tom när den kom. Att det är en film som tvingar publiken att ställa sig på samma sida som en genuint otrevlig och obehaglig person. Tänker jag på senare exempel som Straw Dogs eller The Devils är det ju knappt att det går att hitta en enda positiv rollfigur i hela uppställningen. Å andra sidan… Kanske det är en trend som var som starkast under 60- och 70-talen? För det är ju ingen större tveksamhet om att vi ska hålla och hejja på (eller åtminstone gilla) Michael Parkinson i Ghostwatch, Pt. Cooper i Dog Soldiers eller spökjägaren Florence Cathcart i The Awakening.

Blood on Satan's ClawFasiken vad svårt det här blev då… Några mindre trådar går kanske ändå att plocka upp (räddas det som räddas kan). Exempelvis Gaslight-temat som i och för sig ganska väl knyter an till det där klassiska litterära greppet med den utsatta kvinnan jag nämnde innan. Kanske ”bara” med en lite modernare och mer psykologisk twist. Sedan tycker jag att det är väldigt svårt att bortse från det lilla klustret som utgörs av Witchfinder General, The Blood on Satan’s Claw och The Devils. För en utomstående synes inte England vara så rasande religiöst men det finns förstås alltid traditioner som kan vara spännande att försöka slå sig fri från.

Utöver det skulle jag gärna vilja säga att en klassiskt engelsk berättelse även inom film är spökhistorien, men just den här omgången känns det inte som jag har så värst många exempel på just det. De främsta i det avseendet torde vara Ghostwatch och The Awakening. Däremot tycks det finnas en relativt stark dragningskraft från det övernaturliga. Förutom Gaslight-varianterna, Peeping Tom, Straw Dogs och den religiösa trion som jag nämnde ovan bygger många exempel i den brittiska uppställningen på olika sorters fantastik – allt från spöken och demoner till häxor och ockultism.

Day of the TriffidsUtöver det har vi också de sci-fi-inspirerade inslagen. Innan årets tema kan jag bara återfinna Attack the Block i min egen tittning, men den seglar trots allt klart över obegripligheter som Xtro eller Under the Skin. Så med de exemplen i bagaget kan inte jag hitta särskilt mycket att hurra över i perspektivet brittisk sci-fi-skräck. Om man inte räknar in Village of the Damned som tillhörande genren. Och The Day of the Triffids hade förvisso en del charm.

Då gick det ändå väldigt mycket bättre med en så totalt utflippad historia att den trotsar all beskrivning, i form av The Abominable Dr. Phibes. Och när jag ändå är inne på Dr. Phibes tycker jag att det kan vara värt att nämna tre, för temat, viktiga medspelare: Vincent Price, Christopher Lee och Peter Cushing. Trots att jag tycker att jag sett den hel del med alla tre fanns det alltså fortfarande filmer kvar som var klart sevärda med var och en av dem. Som rookie of the year skulle jag kunna tänka mig att utnämna Anton Walbrook för hans insatser i Gaslight och The Queen of Spades.

Let Us PreyI vanlig ordning tillåter temat mig inte att avsluta på topp (tack för den, Kill List och Under the Skin) men annars känns det som om jag inte stått med huvudet före ned i gyttjan riktigt lika många gånger i år jämfört med tidigare. För att vara ett Halloween-tema är ett medelbetyg på 2,7 inte illa pinkat. Plockar jag bort de fåtaliga ettorna stiger det till nästan 3. Ett jämnt och fint startfält skulle jag ändå vilja påstå. Utöver temats topplista som följer nedan kan jag med varm hand också rekommendera The Wicker Man, 28 Days Later, The Girl With All the Gifts, Shaun of the Dead, The Haunting, An American Werewolf in London, Dracula från 1958 och Let us Prey.

Gaslight (1940)
Dead of Night (1945)
The Queen of Spades (1949)
The Curse of Frankenstein (1957)
Village of the Damned (1960)
Dr. Terror’s House of Horror (1965)
Straw Dogs (1971)
Hellraiser (1987)
The Awakening (2011)

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full
Frankenstein Must Be Destroyed (1969)
The Stone Tape (1972)
Don’t Look Now (1973)

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2
The Descent (2005)

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Company of Wolvesalt. titel: Vargarnas natt, Vargarna kommer

Det kan vara farligt att stöta sig med en person som drömmer särdeles livaktiga drömmar. Alice försöker hårdhänt väcka sin pestiga lillasyster Rosaleen med resultatet att Rosaleen helt enkelt låter Alice gå vilse i en skrämmande skog och sedan bli uppäten av en flock vargar.

Läs hela inlägget här »

På temat ”fordon” kan vi det här året notera uppskjutningen av den första rymdfärjan Columbia och i Gåsefjärden går U137 på grund. Något som kan skicka ut användarna på en helt annan resa är crack, vars användande rapporteras för första gången i bland annat USA.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaSemester kan vara ledighet och frihet och inte ett problem i hela världen when you’re on the road again. Men för att komma ut i den där friheten måste man samtidigt lämna hemmets trygga vrå och man vet aldrig riktigt var man hamnar någonstans. Att resa iväg på semester är alltså ett strålande sätt att strax befinna sig i en skräckfilm.

Som de två långresande studenterna David och Jack till exempel. För att vara semester tillbringar de den kanske väl spartanskt (och kallt) där de liftar sig genom Yorkshires ödsliga kullar. Men om inte annat kan de fördriva tiden på vägen med att prata om varmare trakter (som Italien) och halvdana tjejer med härliga kroppar (som Debbie Klein). När de lämnat sin senaste skjuts försöker de först värma upp sig i den lokala puben med det uppiggande namnet The Slaughtered Lamb men klientelet är knappast vad man skulle kalla för välkomnande.

Läs hela inlägget här »

Det börjar bli lite filmer varje år och det går inte att skriva om alla. Därför införs härmed ”Nostalgifria listan” när så krävs eftersom mina årsbästa ibland är långtifrån nostalgifria, vilket kanske redan visat sig på 70-talet. Max fem-sex filmer får plats på denna lista och den består främst av filmer som är odiskutabelt bra (enligt min mening i alla fall och det här är min lista), men som jag av olika anledningar inte lyfter i texterna. Läs hela inlägget här »

Publicerad i Västerbottens Kuriren i oktober 1994

Litteratur och film inom skräck brukar oftast sysselsätta sig med tre figurer: Vampyren, Varulven och Monstret. För ett par år sedan blåste Coppola liv i vampyren (Dracula), nu är det alltså varulvens tur och om ett tag kommer monstret i form av Frankensteins.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Pojken på våning 54
David Baldacci, The Innocent
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg