Xtro (1982)

Om Tony Philips bara fått lite mer tid på sig hade han kanske kunnat bli en brittisk Fox Mulder. Alltså någon som ägnar sitt liv åt att försöka återfinna en alien-bortförd nära anhörig. För tre år sedan försvann nämligen Tonys pappa Sam i ett starkt ljussken. Men så en dag står Sam plötsligt på tröskeln till Tonys skola, livs levande, för att hämta sin son. Kanske hade Tonys mamma Rachel rätt ändå när hon hävdade att Sam bara var ett vanligt kräk som utan en ord stack från hustru och barn?

Mja, Sam säger själv att han inte har en aning om vart han befunnit sig men saknar nu förstås både hem och jobb. Självklart har ingen en tanke på att Sam skulle må bra av ett läkarbesök om han nu verkligen lider av en tre år lång minnesförlust! Självklart får han bo hemma hos Rachel och hennes nye pojkvän Joe! Självklart tycker Joe att det hela är ytterst suspekt!

Tony är däremot fullt naturligt själaglad över att ha sin pappa tillbaka. Detta trots att han under faderns frånvarande år ibland kunde vakna indränkt i blod med förklaringen ”Daddy sent it”. Men när Tony ser Sam girigt suga i sig innehållet i ormen Harrys ägg blir till och med han lite tveksam. Sam lyckas dock övertyga grabben om att allt är lugna gatan och förmedlar i processen en del märkliga krafter till honom. Nu kan Tony få sina leksaker att komma till liv med dödliga konsekvenser.

Tja, om jag letar efter bevis för att 80-talet INTE var en mörk fläck i den brittiska skräckfilmshistorien eller att även England minsann kunde producera alien-klägg-skräckisar tillhandahålls de inte av Xtro. Berättandet är klumpigt, historien är rörig och relationerna mellan de olika rollfigurerna är oerhört skumma, något som inte underlättas av skådisarnas halvdana prestationer. Föga förvånande lider Xtro särskilt av att unge Simon Nash som spelar Tony är ett oerhört alldagligt och trist barn med noll känsla för vare sig skräck, rädsla eller ondska.

Vi nutida filmtittare klagar ju inte sällan på övertydliga filmer som vill skriva sin publik på näsan, men om alternativet är Xtro föredrar jag nässkrivandet. Kruxet är inte att filmen försökt göra luddigheten till en skön konst för att på något sätt förhöja upplevelsen av den. Jag tolkar det istället som att regissör och manusförfattare Harry Bromley Davenport inte har haft en jäkla aning om hur han bland annat ska introducera sina olika element eller berätta sin historia på ett sätt som gör den begriplig. Eller för del delen titulera sin film på ett sätt som har någon som helst koppling till handlingen.

Tillsammans med Rachel, Tony och Joe bor exempelvis en mycket fransk ”Analise” vars närvaro aldrig förklaras, men som jag måste anta är någon form av inneboende och/eller aupair. Den unga Maryam d’Abo (i sin första filmroll) finns på plats enbart för att agera en ung kvinnokropp, vilken först kan exponeras i en fullkomligt onödig (men överraskande explicit) sexscen för att därefter tjäna…andra syften. Samma manustystnad reserveras för Tonys blodindränkta uppenbarelse, när en läkare väl konstaterat att pojken inte är fysiskt skadad.

Det blir heller aldrig riktigt klart om den återvändande Sam verkligen är Tonys försvunna pappa eller om han är en alien som antagit faderns gestalt. Oavsett vilket av dessa två alternativ som gäller, blir det aldrig tydligt vad han är ute efter här på jorden eller vad hans krafter egentligen består av. Exempelvis tycks han kunna döda människor på minst tre-fyra olika sätt. Som tittare tvingas jag dra slutsatsen att Tony antagligen fått några slags telekinetiska-ish krafter från sin alien-pappa (i en vagt vampyrisk scen) uteslutande på grundval av de levande leksakerna, vilka länge snarare ger intryck av en dröm. På det hela taget får jag intrycket av att Davenport samlat på sig en massa scener som ska vara obehagliga men som han inte bemödat sig med att försöka sätta in i något egentligt sammanhang.

Jag gissar ändå att ett sammanhang som Davenport farit efter har varit någon slags sexual- eller graviditetsskräck. En del av alienmonstret är nämligen en sugtentakel som avger vissa facehugger-vibbar men den verkar eventuellt kunna både befrukta och döda. Aliens graviditetsliknelse innehåller trots allt ett visst mått av klurighet eftersom det den drabbade är en man och den skrämmande barnsbörden slår sig ut ur hans bröstkorg. Inga sådana finesser för Xtro! Här har vi en klassiskt kvinnlig demonfödsel och därefter det ständiga hotet att detta kan hända alla filmens kvinnor.

Till viss del påminns jag om 90-talsfilmen Species. Den innehöll dock en betydligt mer uttalad kvinno- eller livmodersskräck eftersom hotet byggde på en rovgirig och bönsyrselik alien-kvinna. I Xtro riktas snarare hotet mot filmens kvinnor, även om det är otydligare exakt var det kommer ifrån eller vad det ska tjäna till. Å andra sidan har vi samtidigt den svekfulla Rachel som bara tre år efter makens försvinnande har hittat en ny karl och dessutom inte verkar tro på Tonys historia om hur hans pappa försvann. Vasa? Jomen, självklart har vi en scen där Tony kommer på Rachel och Joe med att ha sex!

Det som möjligen skulle tala för Xtros existensberättigande är ett par kläggiga specialeffekter, filmen tycks ha en förkärlek för pulserande ytor och slem (hej, livmoder!). Vill man vara riktigt, riktigt snäll skulle jag kunna tänka mig att detta avseende utnämna den till en Hellraiser-föregångare.

Samtiden var dock inte nådig. Roger Ebert kallade Xtro för ”a completely depressing, nihilistic film, an exercise in sadness”. Andra tog till ord som ”a vile exercise in grotesque special effects” eller ”an excuse to parade all manner of perversities across the screen”. Problemet är att uttalanden som dessa riskerar att få filmen att låta intressant. Det är den inte. För att ta till ett sista citat, vilket torde vara final-spiken i Xtros kista: ”not only is this disgusting, it lacks anything that remotely resembles suspense”.

Men för all del, om detta inte verkar tillräckligt avskräckande kan jag (kanske till någons glädje) meddela att det finns hela två uppföljare: Xtro II: The Second Encounter och Xtro 3: Watch the Skies. Oh, joy…