Company of Wolvesalt. titel: Vargarnas natt, Vargarna kommer

Det kan vara farligt att stöta sig med en person som drömmer särdeles livaktiga drömmar. Alice försöker hårdhänt väcka sin pestiga lillasyster Rosaleen med resultatet att Rosaleen helt enkelt låter Alice gå vilse i en skrämmande skog och sedan bli uppäten av en flock vargar.

Men Rosaleens dröm slutar inte med systerns död. Nu vidtar någon slags linjär händelseutveckling där den unga flickan befinner sig i en ålderdomlig by tillsammans med mamma, pappa och en “granny” (som bor i en stuga långt ute i skogen). Rosaleen uppvaktas intensivt av en av byns pojkar men hon tycker att han är en ganska omogen och fånig typ. Istället är hon allt lite, lite nyfiken på den där andra sortens vargar som granny berättar om. Vargar som bär sin päls på insidan och vars vassa tänder göms bakom vackra ord.

Mitt intryck är att The Company of Wolves ofta nämns i klassiska varulvssammanhang, tillsammans med Univerals The Wolf Man, An American Werewolf in London och The Howling. Dock skiljer sig Neil Jordans varulvsfilm ganska rejält från de exemplen genom att inte vara det minsta samtida eller ens försöka sammanfoga det ålderdomliga med det samtida (kanske överdoserade man med hela tre varulvsfilmerna anno 1981?). Här är det all in sago-gotik som gäller, vilket i sin tur sannolikt beror på att det finns en förlaga från den brittiska författaren Angela Carter. Hon publicerade 1979 en novellsamling med titeln The Bloody Chamber som skulle vara en slags omskrivning av klassiska sagomotiv som Skönheten och odjuret, Mästerkatten i stövlar och, förstås, Lilla rödluvan.

The Company of Wolves ger publiken därför flera olika varulvsmyter eller -tolkningar, berättelser i berättelsen eller, om man så vill, drömmar i drömmen. Neil Jordan är nämligen inte särdeles strikt när det gäller att upprätthålla gränserna mellan vare sig olika drömmar eller dröm och verklighet, i den mån det ens finns en sådan. Lite nu och då bryter de olika historierna igenom och blöder in i varandra. Men eftersom filmen ändå i någon mån börjar och slutar i den samtida Rosaleens sovrum skulle man kunna tänka sig att hela härligheten ska ses som en allegori för hennes transformation från en oskyldig och sovande flicka till en sexuellt medveten och vaken kvinna.

Lyckligtvis är The Company of Wolves inte allt för explicit i fallet Rosaleen själv när det kommer till den vinkeln eftersom skådespelerskan Sarah Patterson var blott tolv år gammal när filmen gjordes. Jag vet inte om det beror på hennes ålder eller något annat men tyvärr är Patterson ingen särskilt bra skådis. Jag upplever både henne och många av de som hon måste interagera med som lika överdrivna och teatraliska som byns omgivande sagoskog. Här samsas omotiverade snöfall med vanskötta stenmurar och ruiner, igelkottar, paddor, spindlar, ormar, vargar och träd vilka tycks ha ett eget liv. Det kommer inte som någon större överraskning att produktionsdesignern Anton Furst senare kom att arbeta med Tim Burton.

I de olika historierna tycker jag mig se tre mer eller mindre klassiska varulvsteman, kanske för att det också är tre historier som tilldelas varsin signifikant (och specialeffektskrävande) människa-till-varg-transformation. Först har vi ”den farlige/våldsamme mannen”, vilken attackerar oskyldiga kvinnor när han ser sin manlighet hotad. Därefter följer ”den dekadenta och omoraliska överklassen”, vilka vid jämförelsen ”the wolves in the forest are more decent” får sitt rättmätiga straff (ett tema som känns igen från exempelvis franska Le pacte des loups). Och så avslutas allt med ”den tragiska förbannelsen” där det inte är vare sig vargarna (Den Andre) eller de individer som befinner sig mittemellen som utgör hotet, utan det mänskliga samhället som inte kan acceptera det avvikande.

Som ett mer övergripande tema skulle jag även med lite god vilja kunna tolka in feministiska trådar. Förutom storasyster Alice är det få av filmens kvinnor som reduceras till rena offer i varulvarnas närvaro. Rosaleen tycks hela tiden ha inställningen att bra kvinna reder sig själv, även om hon av alla andra blir noggrant tillhållen att ”never stray from the path”. Och trots att hon inte med omedelbar verkan kastar sig över den främmande, och därmed spännande, unibrow-mannen (unibrow är enligt granny ett säkert varulvstecken) som hon möter i skogen synes hennes skygghet inför honom mer teatralisk. Ett spel som de bägge är med på.

Kan man låta sig fångas av The Company of Wolves speciella och drömska sagostämning finns säkert mycket att hämta. Bland skådisarna förtjänar förstås Angela Lansburys ”granny” ett speciellt omnämnande, inte minst för att hon i mina ögon är den enda som lyfter sig en smula över de övriga rollprestationerna. Specialeffekterna är också roliga att se, men mest för att de känns så klassiskt 80-talsambitiösa med lite halvkackiga animatroniska dockor och tung sminkning. I det avseendet fastnade jag själv mest för den klassiska grupp-omvandlingsscenen där en distinkt gråmelerad aristokrati plötsligt spränger sina eleganta skodon med groteskt stora vargtassar.

Med tanke på att jag inte heller var överdrivet förtjust i Jordans tio år yngre adaption av Anne Rices Interview with the Vampire börjar jag härmed ställa mig något frågande till regissörens kompetens när det gäller just skräckfilmer.

star_full 2star_full 2