alt. titel: Varulven

Larry Talbot kommer hem till fädernesborgen Talbot Castle, redo att efter sin äldre broders oväntade död axla ansvaret som slottsherre och lord över folket i den tillhörande byn.

Men han behöver inte börja med en gång eftersom fadern Sir John fortfarande i allra högsta grad lever. Därför kan Larry istället roa sig med att spionera på unga byflickor genom slottets teleskop och sedan genomföra uppraggningsförsök med klara stalkertendenser.

Men istället för att bli förolämpad eller illa till mods när Larry börjar prata om vad som finns i hennes sovrum tar Gwen det hela med beundransvärd fattning. Hon delger till och med Larry lite av traktens lokala varulvstraditioner när han blir nyfiken på en speciell käpp med vargkrycka (men visst måste man älska en butik där expediten vid förfrågan om käpp undrar om den ska vara för dags- eller kvällsbruk. Britterna kunde sina käppar!).

Even a man who is pure in heart
and says his prayers by night
may become a wolf when the wolfbane blooms
and the autumn moon is bright.

Uppenbarligen tillhör varulvstraditionerna det viktigaste Larry måste lära sig om trakten för innan dagen är till ända har han hört den famösa ramsan två gånger till. Och visst blir det viktigt – lockad av rop på hjälp stöter Larry på en enorm varg som attackerar en ung flicka. Vargen blir snabbt expedierad tack vare den bastanta käppen (vars elaborerade krycka händelsevis råkar vara gjord av silver) men när förstärkning anländer hittar man ingen varg. Bara en död flicka och en lika död zigenare.

Själv måste Larry nu brottas med ruelsen över att ofrivilligt ha slagit ihjäl en människa när han säkert vet att det var en varg han slog in skallen på. Dessutom fortsätter vargattackerna samtidigt som Larry hittar leriga fotspår på sovrumsgolvet.

Genom varulven ingår The Wolf Man både i skräckmytologin och filmbolaget Universals klassiska 30- och 40-talsskräckfilmer, dock utan en lika tydlig skönlitterär förlaga som exempelvis Dracula eller Frankenstein.

Lon Chaney Jr. som Larry Talbot visar tyvärr att han inte riktigt fyller sin berömda (riktiga) faders skor, även om det bland annat är hans varulvssminkning (skapad av Jack Pierce) som fått filmen att gå till historien. The Wolf Man skapade dessutom en stor del av den varulvsmytologi som sedan blivit standard i efterföljande berättelser, bland annat den suggestiva versen.

Men att den bulkige amerikanen ens skulle ha spenderat sin späda barndom i England eller för den delen vara släkt med den förfinade och nästintill späde Claude Rains blir aldrig riktigt trovärdigt. Fast i och för sig, nog måste även engelska lorder ha rätt att gifta sig med ryska kulkasterskor?

The Wolf Man är charmig men kommer inte så mycket längre. Alla utomhusscener har lite väl mycket studiokänsla över sig (redan den magnifika inklippningen i början där Larry ”bilar” till slottet, körd av familjens chaufför, visar vad man har att förvänta sig) och det är uppenbart att Talbot Castles omgivningar ständigt är lika dimmiga som en nyvaken Ozzy Osbourne.

Manuset gör sitt bästa för att etablera varulven som ett monster vilket i likhet med exempelvis Frankensteins Varelse fått en taskig deal av ödet. Men trots att det klart och tydligt uttalas (”There’s something tragic about that man”) har jag svårt att ta Larrys själsliga våndor på allvar. Enda gången det slår igenom på ett bra sätt är när hela församlingen vänder sig om i kyrkan för att stirra ut Främlingen. Bara i den scenen blir Larrys hårighet (jakhår!) en välfunnen allegori för det inskränkta samhällets xenofobi.

Det görs också övertydliga försök att få till en vetenskap vs religion/vidskepelse-konflikt men det blir lite forcerat kan jag tycka. Möjligen för att ingen av karaktärerna pysslar med vetenskap som kan kopplas till just varulvsmytologin, istället är det astronomipappa och läkaren som får vara tveksamma till riktiga varulvar och istället humma någon om gott och ont i människans själ samt självsuggestion som gränsar till mentalsjukdom.

Men eftersom det samtidigt görs en högst reell hänvisning till högre makter (”When it comes to heaven, there is only one expert”) funderar jag lite på om slutet eventuellt ska tolkas som ett straff för varulvens baneman. Hade han kunnat tro på mytens realitet hade det kanske slutat annorlunda?

Nej, jag har svårt att bli indragen i den stämning som hundbrottningslek, kolsyreis och burkigt studioljud försöker skapa.

Annonser