You are currently browsing the tag archive for the ‘Universal’ tag.
Australiensaren Leigh Whannell sällar sig till celebert sällskap. En förlaga skriven av H.G. Wells (ett av hans bättre alster) och tidigare adaptioner av såväl James Whale och John Carpenter som Paul Verhoeven. En riktigt bra, en som jag i och för sig inte sett och en…lite mindre bra. Jag var rätt nyfiken på hur denna version skulle stå sig och hade helt glömt bort att The Invisible Man till en början var tänkt att ingå i Universals Dark Universe-satsning med Johnny Depp i huvudrollen. Jag kan inte påstå att jag gråter blod över att ha missat den versionen.
Samtidigt är frågan om Johnny Depp ändå (mot all förmodan visserligen) inte hade bjudit på fler överraskningar. För visst känns kombon Whannell, Blumhouse Productions, kompositören Benjamin Wallfish samt en historia om en ondsint men osynlig entitet ganska välbekant?
Nå, antagonisten i det här fallet är i alla fall inget spöke. I alla fall inte enligt Cecilia Kass. Hon må vara känslomässigt skör efter att ha levt tillsammans med den misshandlande Adrian Griffin, men gastar har hon inte börjat tro på än. Hon hävdar däremot envist att Adrian både lyckats fejka sitt eget självmord samt stalka och gaslighta henne. Allt tack vare en avancerad dräkt som genom optisk stealth-teknik får bäraren att framstå som osynlig. Behöver jag säga att ingen tror på Cecilias vansinniga historia?
Så snarare en Blumhouse-version av Sleeping With the Enemy än en remake av vare sig Whales The Invisible Man eller Verhoevens Hollow Man. Just den vinkeln tycker jag faktiskt är ganska smart och funktionsduglig. Särskilt som vi i princip aldrig får se Adrians ansikte innan det förmodade självmordet och vi därmed är hänvisade till att sympatisera med Cecilia. Adrian är psykiskt labil redan innan han blir osynlig, inte tack vare att han ”meddled with things Man should leave alone”.
Vet ni vem som mer framstår som psykiskt labil? Elisabeth Moss i huvudrollen. Hennes Cecilia påminner mest av allt om hur det hade varit om Jodie Foster spelat ”Jaqueline” Torrence istället för Jack Nicholson i The Shining. I mina ögon ser åtminstone Moss ut att vara halvvägs till hispan från första bildrutan. Ibland funkar det ganska bra eftersom Moss ändå är en duktig skådespelare men ibland blir det lite väl överdrivet. Som när hon ska fly under filmens första minutrar och andas jättejättejättehögt och skakigt så att inte ens de där femtonåringarna som sitter och kastar popcorn på varandra längst bak i salongen ska missa att här har vi en kvinna som är jättejättejätterädd.
Tack vare misshandlande-man-vinkeln tycker jag att Whannells The Invisible Man blir en nytolkning av Wells berättelse och inte bara en uppdatering av den plus alla efterkommande adaptioner. Det är en vinkel som ger historien tyngd, trovärdighet och realism. En realism som Whannell tyvärr ganska raskt högaktningsfullt skiter i när han ger sin osynlige man vad som endast kan beskrivas som ”superskurkskrafter”. Alltså, han lyfter Moss i ett enhandsstrypgrepp… Vilken normalt tränad karl orkar egentligen det?! Han har heller inga problem med att vare sig hantera vapen, krossa bilrutor med blotta händerna eller slå ned en pluton av sjukhusvakter.
Själva upplösningen går så snabbt och tar så mycket för givet att det hela blir närmast märkligt. Så även i det avseendet är The Invisible Man en ganska typisk Blumhouse-produkt med andra ord. Men vägen dit var som sagt ändå överraskande underhållande. Men den kommer förstås aldrig i närheten av Claude Reins: ”I’ll start with a reign of terror”
Innan vi sparkar igång 2020 års Halloween-tema på allvar kan det vara idé att påminna om att de avslutande kategorierna kan spoila dagens film ganska friskt
***
alt. titel: Alfred Hitchcock’s Psycho
- ”Why, she wouldn’t even harm a fly…”
- ”We all go a little mad sometimes”
- ”A boy’s best friend is his mother”
- ”A son is a poor substitute for a lover”
- ”Mother! Oh God, mother! Blood! Blood!”
På förekommen anledning från Jojjenito som för bara några dagar sedan postade en text om en av 2017 års mest framgångrika filmer.
***
Det var en gång en prinsessa som inte kunde prata. Ingen visste att hon var en prinsessa, allra minst hon själv. Därför fick hon nöja sig med att städa undan andra människors skit, både bokstavligt och bildligt, i det hemliga fortet där hon arbetade. Men en dag fick hon syn på en fängslad prins i ett av de hemliga rummen, en prins som liksom hon själv inte kunde prata. Men deras gemensamma, verbala stumhet innebar inte att att de var oförmögna att uttrycka sin kärlek för varandra. Däremot hotades deras kärlek av fortets riddare, vilka bytt hästen mot paragrafer och lansen mot elektriska kofösare.
Carlton Drakes milstolpelista (OBS! Supertopphemlig!!)
- Ny genterapi som revolutionerar cancervården uppfunnen
- Frontföretag med luddig men behjärtansvärd affärsplan samt namn (”Life Inc.”, ”World Foundation”?) grundat
- Mänskliga försökskaniner anställda
- Rymdraket färdigbyggd
- Komet innehållande livsformer identifierad
- Livsformer insamlade
- Fullständig symbios med livsformer och mänskliga försökskaniner uppnådd
Slutmål: Amoraliskt och megalomant (närmare precisering onödig)
alt. titel: Sabotör, Mennesker bag din ryg
Barry Kane är på flykt undan polisen och förföljer samtidigt mannen som kan bevisa hans oskuld. Barry uppfyllde nämligen sin krigsplikt genom att arbeta på Steward Aircraft Works när fabriken drabbades av ett lömskt sabotage som tog livet av Barrys kompis Ken. Nu misstänker man att Barry var ansvarig för illdådet medan flyktingen är helt säker på att den skyldige istället är mannen han och Ken stötte ihop med strax innan den fatala branden. Jag menar, vem har råd att gå runt och tappa 100 dollar-sedlar till höger och vänster?!
alt. titel: Vargarnas natt, Vargarna kommer
Det kan vara farligt att stöta sig med en person som drömmer särdeles livaktiga drömmar. Alice försöker hårdhänt väcka sin pestiga lillasyster Rosaleen med resultatet att Rosaleen helt enkelt låter Alice gå vilse i en skrämmande skog och sedan bli uppäten av en flock vargar.
Even before Dracula…there was…Frankenstein!
Jomen, även om det mest välkända Hammer-arvet består av Christopher Lee som den vasstandade greven föregicks han av en baron – Mary Shelleys klassiskt galne vetenskapsman.
alt. titel: Dr. Yogami från London
Det är väl lika bra att inleda årets tema med ett rejält fusk? Dagens film är inte mer engelsk än att vi får se en entré till ”London Zoo” samt lite dimmiga ”London”-gator. Men jag kunde inte motstå frestelsen att inkludera vad som möjligen bör betraktas som alla varulvsfilmers ursprung.
***
Den världsberömde botanisten Wilfred Glendon gör två kardinalmisstag när det kommer till att delta i en skräckfilm. Dels befinner han sig på främmande mark i jakt efter en sällsynt blomma (Mariphasa lupina), dels väljer han att bortse från både lokalbefolkningen och en vit mans varningar att inte besöka dalen där blomman enligt legenden ska växa. En dal som ska vara full av demoner…
alt. titel: Det våras för Frankenstein, Frankenstein junior
Gene Wilder försökte faktiskt, utan framgång, pitcha sin idé om att göra en humoristisk remake på Universals klassiska adapation av Mary Shelleys Frankenstein för Mel Brooks innan de jobbade tillsammans på Blazing Saddles. Men när de efter en arbetsdag på westernparodin satt och kopplade av tog Wilder upp saken igen. Hans film skulle inte handla om Frankensteins son, fru, kusin eller svärson, utan om Frankensteins sonson. En seriös vetenskapsman som inte vill ha något att göra med sin ökände förfader. Brooks konstaterade ”That’s funny” och resten är, som man säger, historia.
That’s what HE said!