You are currently browsing the tag archive for the ‘Universal’ tag.

På förekommen anledning från Jojjenito som för bara några dagar sedan postade en text om en av 2017 års mest framgångrika filmer.

***

Det var en gång en prinsessa som inte kunde prata. Ingen visste att hon var en prinsessa, allra minst hon själv. Därför fick hon nöja sig med att städa undan andra människors skit, både bokstavligt och bildligt, i det hemliga fortet där hon arbetade. Men en dag fick hon syn på en fängslad prins i ett av de hemliga rummen, en prins som liksom hon själv inte kunde prata. Men deras gemensamma, verbala stumhet innebar inte att att de var oförmögna att uttrycka sin kärlek för varandra. Däremot hotades deras kärlek av fortets riddare, vilka bytt hästen mot paragrafer och lansen mot elektriska kofösare.

Nej, redan Richard Jenkins inledande berättarröst gör publiken trygg i att det vi ska få se är en saga. En saga som utspelar sig i det kalla krigets tidiga 60-tal, men en saga icke desto mindre. Sally Hawkins prinsessa är en en Dorothy som fortfarande är fast i Kansas och aldrig fått en chans att ta på sig rubinskorna. Regissör och manusförfattare Guillermo del Toro ska ha sagt att det fantastiska anslaget var fullt medvetet, för att på så sätt lättare skeda i publiken en historia som säger minst lika mycket om vår samtid. Han ger oss samma möjligheter som Jenkins och Hawkins rollfigurer att aktivt blunda för trista realiteter som krig och kravaller för att istället försjunka i en idyllisk dåtid. Samtidigt ville del Toro inte lägga ett allt för stort avstånd mellan tittarna och sin berättelse och valde därför att göra The Shape of Water i färg istället för svart-vitt.

Redan Crimson Peak var en mättad kanonad av färg och The Shape of Water kommer inte långt efter. Danske Dan Laustsen är fotograf för bägge filmerna, men har laborerat med fler miljöer i den senare. Sally Hawkins och Richard Jenkins lägenheter ovanpå den ståtliga Orpheum-biografen känns trygga och mysiga (trots flagnande väggar och läckande tak) och står i skarp kontrast till det hemliga laboratoriet där Sallys stumma Elisa arbetar. De fönsterlösa lokalerna är ett virrvarr av oändliga korridorer, fyrkantiga mätinstrument, blinkande räknemaskiner och betongväggar, målade i olivgrönt. En färg som i sin tur skiljer sig markant från vattnets agatskimmer, den enda miljö där Elisa och hennes prins kan mötas. Till och med Alexandre Desplats behagliga scoreslingor synes glänsa i grönt.

The Shape of Water (eller ja, Guillermo del Toro då) har tydligen fått utstå en hel del anklagelser om plagiering. De som kommer från Jean-Pierre Jeunet kan jag i viss mån förstå eftersom jag själv påmindes både en och två gånger av både känslan och färgsättningen i filmer som Amélie och La cité des enfants perdus. Sedan ska det tydligen ha funnits både en sovjetisk film, Amphibian Man, och en pjäs, Let Me Hear You Whisper, som på lite olika sätt berättar en historia om hur en kvinna blir förälskad i en vattenlevande varelse. Ingen av anklagelserna tycks dock ha kommit så långt att del Toro behövt uppträda i rätten.

Samtidigt verkar det märkligt nog inte ha hörts ett pip från skaparna av The Creature from the Black Lagoon och dess klassiska Gill-Man-”monster”. Märkligt, eftersom jag uppfattar att The Shape of Water helt uppenbart kan ses som en slags uppföljare till Universals klassiska film från 1954. del Toros amfibiske humanoiden tillfångatogs i Sydamerika där han tillbads som en gud av primitiva folkslag. Personer man inte behöver bry sig det minsta om när man är ett USA, involverat i ett kallt krig och till varje pris måste vinna rymdkapplöpningen mot ryssarna.

Ett USA som personifieras av Michael Shannons hänsynslöse militär. Hans Richard Strickland är en man som av alla yttre attribut att döma redan uppnått den amerikanska drömmen. En framgångsrik familjeförsörjare som anammat ”the power of positive thinking” och därmed alltid levererar. Med fru och två barn samt en glänsande Cadillac, stor nog att kräva en parkeringsplats modell helikopterplatta.

Men samtidigt är hans själ bister, inkrökt och grym. Någon som med liv och lust deltar i ett krig där det inte handlar om att samla på sig kunskap, utan bara se till att fienden alltid är lite, lite okunnigare än man själv. Han är en man som håller hårt på reglementet som ett medel för att trycka ned sina medmänniskor och oförmögen att vare sig uppfatta, acceptera eller uppskatta livets mysterier och oförlikneligheter. Istället väljer han den mekanistiska vägen, där allt kan förstås genom att styckas upp i tillräckligt små delar. Vilket förstås inte bådar gott för vår vattenlevande protagonist.

Jag inbillar mig att The Shape of Water gjorde för Doug Jones vad The Phantom Menace gjorde för Ray Park eller LOTR för Andy Serkis. Eller också handlade det bara om att jag följde skådisen på Twitter när The Shape of Water hade premiär… Jag tycker att hans namnlöse simmare skapar en fin känsla med Sally Hawkins Elisa. Men rolltolkningarna som sitter kvar efter tittningen är snarare Shannons och Richard Jenkins, två olika men ändå lika desperata män. Jenkins i tysthet och Shannon i vredesmod (”When is a man done, proving himself?!”)

Utifrån både Jenkins och Octavia Spencers rollfigurer tänker jag mig att The Shape of Water egentligen inte handlar om varnande pekfingrar för ett samhällsklimat som inte tillåter olikheter, utan en uppmaning att ta tillvara på kärleken. Var man än finner den. Att inte låta bli att sträcka sig efter det till synes omöjliga. Filmen är som doften från en brinnande chokladfabrik – ”tragedy and delight, hand in hand”.

Carlton Drakes milstolpelista (OBS! Supertopphemlig!!)

  1. Ny genterapi som revolutionerar cancervården uppfunnen
  2. Frontföretag med luddig men behjärtansvärd affärsplan samt namn (”Life Inc.”, ”World Foundation”?) grundat
  3. Mänskliga försökskaniner anställda
  4. Rymdraket färdigbyggd
  5. Komet innehållande livsformer identifierad
  6. Livsformer insamlade
  7. Fullständig symbios med livsformer och mänskliga försökskaniner uppnådd

Slutmål: Amoraliskt och megalomant (närmare precisering onödig)

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Sabotör, Mennesker bag din ryg

Barry Kane är på flykt undan polisen och förföljer samtidigt mannen som kan bevisa hans oskuld. Barry uppfyllde nämligen sin krigsplikt genom att arbeta på Steward Aircraft Works när fabriken drabbades av ett lömskt sabotage som tog livet av Barrys kompis Ken. Nu misstänker man att Barry var ansvarig för illdådet medan flyktingen är helt säker på att den skyldige istället är mannen han och Ken stötte ihop med strax innan den fatala branden. Jag menar, vem har råd att gå runt och tappa 100 dollar-sedlar till höger och vänster?!

Läs hela inlägget här »

Company of Wolvesalt. titel: Vargarnas natt, Vargarna kommer

Det kan vara farligt att stöta sig med en person som drömmer särdeles livaktiga drömmar. Alice försöker hårdhänt väcka sin pestiga lillasyster Rosaleen med resultatet att Rosaleen helt enkelt låter Alice gå vilse i en skrämmande skog och sedan bli uppäten av en flock vargar.

Läs hela inlägget här »

Curse of FrankensteinEven before Dracula…there was…Frankenstein!

Jomen, även om det mest välkända Hammer-arvet består av Christopher Lee som den vasstandade greven föregicks han av en baron – Mary Shelleys klassiskt galne vetenskapsman.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Dr. Yogami från London

Det är väl lika bra att inleda årets tema med ett rejält fusk? Dagens film är inte mer engelsk än att vi får se en entré till ”London Zoo” samt lite dimmiga ”London”-gator. Men jag kunde inte motstå frestelsen att inkludera vad som möjligen bör betraktas som alla varulvsfilmers ursprung.

***

Werewolf of LondonDen världsberömde botanisten Wilfred Glendon gör två kardinalmisstag när det kommer till att delta i en skräckfilm. Dels befinner han sig på främmande mark i jakt efter en sällsynt blomma (Mariphasa lupina), dels väljer han att bortse från både lokalbefolkningen och en vit mans varningar att inte besöka dalen där blomman enligt legenden ska växa. En dal som ska vara full av demoner…

Läs hela inlägget här »

Är det månne 2019 års Halloween-tema som står och stampar i farstun?

Jomen, visst är det det. Förra året lyckades jag i alla fall väta en fot i det italienska skräckfilmsträsket och det geografiska fokuset gav mersmak. Så till i år har jag blickat ut över en betydligt större göl – brittisk skräckfilm. Inte alltid så lätt att skilja från amerikanska produkter förstås men vi kan ju bara göra vårt bästa.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Det våras för Frankenstein, Frankenstein junior

Gene Wilder försökte faktiskt, utan framgång, pitcha sin idé om att göra en humoristisk remake på Universals klassiska adapation av Mary Shelleys Frankenstein för Mel Brooks innan de jobbade tillsammans på Blazing Saddles. Men när de efter en arbetsdag på westernparodin satt och kopplade av tog Wilder upp saken igen. Hans film skulle inte handla om Frankensteins son, fru, kusin eller svärson, utan om Frankensteins sonson. En seriös vetenskapsman som inte vill ha något att göra med sin ökände förfader. Brooks konstaterade ”That’s funny” och resten är, som man säger, historia.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: På västfronten intet nytt

Mönstret börjar kännas igen: efter utläst bok kommer suget att se eventuella adaptioner som ett brev på posten. I fallet På västfronten intet nytt tycks det lite oväntat nog bara finnas två välkända filmversioner, bägge amerikanska. En svart-vit från 1930 och en TV-film från 1979. Bägge två fanns på YouTube och bägge klockade in på närmare tre timmar vardera. Bara att hugga in!

Läs hela inlägget här »

Vem hade kunnat tro att ett demontema mer eller mindre skulle utvecklas till att bli ett James Wan/Leigh Whannell-tema? Eller understryker den frågan bara min avgrundsdjupa ignorans om vad dessa två herrar pysslat med sedan Saw?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Since We Fell
Dean R. Koontz
, Shadow Fires
MR Carey, The Boy on the Bridge

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg