FilmspanarnaSemester kan vara ledighet och frihet och inte ett problem i hela världen when you’re on the road again. Men för att komma ut i den där friheten måste man samtidigt lämna hemmets trygga vrå och man vet aldrig riktigt var man hamnar någonstans. Att resa iväg på semester är alltså ett strålande sätt att strax befinna sig i en skräckfilm.

Som de två långresande studenterna David och Jack till exempel. För att vara semester tillbringar de den kanske väl spartanskt (och kallt) där de liftar sig genom Yorkshires ödsliga kullar. Men om inte annat kan de fördriva tiden på vägen med att prata om varmare trakter (som Italien) och halvdana tjejer med härliga kroppar (som Debbie Klein). När de lämnat sin senaste skjuts försöker de först värma upp sig i den lokala puben med det uppiggande namnet The Slaughtered Lamb men klientelet är knappast vad man skulle kalla för välkomnande.

Efter att Jack obetänksamt nog frågat om ett pentagram som är uppritat på en av pubväggarna blir de i det närmaste handgripligen utkastade och hänvisade till att försöka ta sig över heden i beckmörkret. Just det, och så börjar det regna också. Plus att de hör konstiga ljud bakom sig. Det bär sig inte bättre än att de bägge blir attackerade av något stort och lurvigt.

När David till slut vaknar upp i en sjukhussäng befinner han sig i London med rejäla sår i både ansiktet och på bröstet, men han lever i alla fall vilket är mer än man kan säga om Jack. Sjuksköterskan Alex Price tar mer än gärna hand om den charmige amerikanen och därför skulle man kunna tänka sig att David på det hela taget klarat sig rätt bra.

Om det nu inte vore för att den odöde Jack dyker upp lite titt som tätt i ett allt mer sönderfallande tillstånd för att påminna David om att han nu är en varulv. Vilket innebär att han inte bara riskerar att ta livet av en massa folk vid nästa fullmåne (som snart kommer att inträffa eftersom David lägligt nog har befunnit sig i koma i tre veckor) utan genom sin blotta fortlevnad ser till att Jack tvingas fortsätta att vara odöd. Varulvens blodslinje måste förintas för att hans offer ska kunna få evig ro.

An American Werewolf in LondonÅtminstone i min värld tillhör An American Werewolf in London från 1981 skräckfilmskanon, en av de där odödliga klassikerna som ofta nämns när det pratas skräckfilm i allmänhet och förstås varulvfilmer i synnerhet. Tydligen tillhör det också varulvskanon att de fyrbenta ska befinna sig i en europeisk stad, i alla fall om man ska se till vad som verkar vara något slags litterärt ursprung till varulvsadaptioner på vita duken: The Werewolf of Paris.

I likhet med vampyren är varulven ett förhållandevis väldefinierat monster med en etablerad mytologi och folkloristisk bakgrund. Till skillnad från vampyren är varulven inte odöd och härbärgerar i likhet med Jekyll och Hyde två olika identiteter i samma kropp. Vargpersonan är förstås en lämplig metafor för vilddjuret som finns i högre eller mindre utsträckning inom alla människor, vilket precis som för vampyren ses som en förbannelse. Lusten att döda blir under månens inflytande en obetvinglig drivkraft.

I det avseendet blir gärna varulvsberättelser i någon mån berättelser om skuld, så ock An American… David känner både skuld över att han överlevt när Jack fick finna sig i att bli söndersliten av Yorkshire-varulven och över de dödsfall han är orsak till. Det senare blir dessutom en skuld som försvåras av det faktum att Jack och alla hans offer aldrig kommer att kunna få frid om han inte själv också dör.

Som vanligt är det svårt att återbesöka så här pass gamla filmer, särskilt om de är effektsdrivna skräckfilmer. Just den delen är tyvärr inte vad som hållit allra bäst i An American… Generellt är Rick Bakers hantverk välgjort men det är aldrig någon tvekan om att det man ser är just ett hantverk. Det är bara att konstatera att suspension of disbelief aldrig infinner sig, vilket i sin tur får till följd att filmen aldrig blir läskig. Spännande, ja. Läskig, nej.

Samtidigt kan man säga att det är tur att om en film nu inte ska kännas som om den gjordes igår så är det bara på effekterna man ser det. För i allt övrigt är An American… nämligen en fantastiskt välberättad historia. Det finns en fin balans mellan humor, allvar och spänning. Humorn kan förvisso bidra till den uteblivna läskigheten men länder samtidigt An American… en härlig lätthet i anslaget.

En del av det är förstås tack vare David Naughton som spelar sin namne och jag ser till min förvåning att han inte verkar ha gjort så värst mycket att yvas över utöver just denna film under sin skådis-karriär. Filmer typ Flying Virus är kanske inget man skyltar med på CV:n?

Även om man kan ha invändningar mot det rent trovärdiga i att sjuksköterskan Alex skulle plocka med sig en vilt främmande patient hem är samspelet mellan Naughton och Jenny Agutter lika lättsamt som filmens stämning. Detsamma gäller Naughtons utbyte med kompisen Jack, spelad av Griffin Dunne. Samtidigt som David är något av en skämtare löper som sagt allvarligare stråk genom historien och scenen där han telefonledes tar farväl av familjen därhemma genom sin lillasyster är riktigt gripande.

Ska man semestra i USA ska man bevisligen hålla sig borta från övergivna bensinmackar och dylikt. Ska man semestra i England är det kanske säkrast att hålla sig till London och inte ge sig ut på ödsliga hedar. Men då löper man ju ändå risken att bli uppkäkad av en varulv. Kanske lika bra att stanna hemma ändå…

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Blev du sugen på lite mer varulvsfilm men vet inte vad du ska välja? Lyssna gärna på podavsnittet om just varulvsfilmer från utmärkta sajten From Beyond.

Vad har nu de andra filmspanarna tagit semester ifrån?
Filmitch
Fripps filmrevyer
Jojjenito
The Nerd Bird
Fiffis filmtajm
Movies-Noir
Har du inte sett den?
Absurd Cinema

Annonser