The Curse of the Werewolf (1961)

Och äntligen så är det då dags för den första filmen i årets Halloween-tema! Jag ger er…varulvar.

***

alt. titel: Varulvens förbannelse

Jag tog mig bara an en enda Hammer-film under Halloween-klassikertemat 2011, The Phantom of the Opera. Även om det kanske hade känts mer naturligt att inkludera åtminstone någon av bolagets många filmer om antingen Dracula eller Frankenstein(s monster) borde jag i alla fall ha uppmärksammat The Curse of the Werewolf.

I texten om Universals The Wolf Man från 1941 kommenterar jag nämligen det faktum att varulven saknar en lika tydlig litterär förlaga som Vampyren eller Monstret och det stämmer inte riktigt. Jo, The Wolf Man var en nypåhittad historia som sedan fick en olycksalig remake 2010. Men 1933 publicerades The Werewolf of Paris av författaren Guy Endore i USA och Hammers The Curse… är faktiskt en adaption av den berättelsen.

För ovanlighetens skull har man heller inte struntat i huruvida titeln egentligen beskriver filmens innehåll (oh, you’ll see…), utan helt enkelt döpt om det hela och placerat själva historien i 1700-talets Spanien istället för 1800-talets Paris.

I en långrandig upptakt (minst en tredjedel av hela filmen har gått åt innan den är klar) får vi se hur en grym markis först slänger en stackars tiggare i sin fängelsehåla och sedan låter honom sitta där tills dess att han är “quite mad”. När det väl är klart slänger den numera gamle, men fortfarande elake, markisen (som i sin nattmössa mest ser ut som en mumifierad version av Ebeneezer Scrooge) en vacker tjänsteflicka i samma fängelsehåla.

Den galne tiggaren hinner precis våldta den sköna innan han kolar vippen (kanske var det den ansträngningen som knäckte kamelens rygg?) och hon flyr från slottet för att upphittas av den gode Don Alfredo. Don Alfredos lika goda hushållerska Theresa tycker synd om tösen men är samtidigt vidskepligt stressad över det faktum att den gravida flickan kommer att föda sitt barn vid exakt samma tidpunkt som Jesus kom till världen. Man skulle kunna tro att det skulle vara något positivt, men icke.

Med tanke på hur lugnt prästen tar det antar jag att det tillhörde vanligheterna att barnadop på den tiden åtföljdes av ljudliga åskknallar och bubblande vigvatten. Don Alfredo och Theresa (blir ni överraskade om jag säger att modern dog i barnsängen?) tar sig an lille Leon, men efter ett antal år börjar byn härjas av ett blodtörstigt rovdjur. Samtidigt som Leon uppvisar så håriga handflator att han inte alls borde ha tid med att vara ute och springa på nätterna utan sysselsätta sig med helt andra saker..

Och däääär…kan egentligen själva historien börja. Möjligen är det tidsspannet som gör att det känns som om man har väldigt bråttom i The Curse… Filmen skulle faktiskt ha kunnat vara lite obehaglig om det inte hade varit för att alla skräckelement skyndas över så till den grad att man knappt hinner fatta vad som händer. Vilket i sin tur innebär att karaktärerna i många fall måste påtala vad som är på gång för att publiken ska kunna vara på den säkra sidan.

Av det litterära originalets politiska anslag finns inget kvar, men i sedvanlig Hammer-ordning (oh, you’ll see that too…) är denna skräckfilm som sagt inte särskilt läskig. Faktum är att den nästan skulle kunnat vara ett psykologiskt skulddrama, om man bara bytt ut Leons lykantropi mot typ schizofreni eller något liknande. Oliver Reed (i sin första av många filmroller) tar i som om det hade funnits ett BAFTA-pris för Bästa Överspel men hans varulv, när vi väl får se den, ser tyvärr mer ut som en grå apa än en människa i varghamn. Och även om den slutliga jakten dras ut på alldeles för länge lämnas man med en känsla av too little, too late.

The Curse… var en av de filmer som jag såg via Youtube. Den fullängdsversion som jag spelade tycks redan vara försvunnen, men förhoppningsvis funkar denna spellista lika bra.