The Wolfman (2010)

Lawrence Talbot har jobbat rätt bra på att ta sig så långt ifrån en uppväxt på mentalsjukhus, orsakad av moderns självmord, som det går. Efter en lång vistelse i USA är han nu tillbaka på Londonscenen där han gör bejublade Shakespeareframträdanden. Men direkt när hans brors fästmö, Gwen Conliffe, söker upp honom för att be om hjälp raseras den bräckliga fasaden.

Om det skulle vara så att Gwen kom för att bjuda in sin presumtive svåger till bröllopet hade det väl kanske varit en sak, men nu handlar det om att Lawrence bror Paul (den rättmätige arvtagaren till Talbot Hall) har blivit lemlästad av vad som bara kan vara ett stort djur. Motvilligt reser Lawrence tillbaka till Talbot Hall där det med ens blir uppenbart att han inte står på särskilt god fot med sin far, Sir John.

Fler dödsfall inträffar och det står klart att Pauls död inte var en engångsföreteelse. Byborna är strax beredda att skylla allt på de zigenare som slagit läger strax utanför byn medan polisen från Scotland Yard är skeptisk till det svaret på gåtan. Lawrence själv famlar i blindo efter broderns mördare, det enda han vet är att han börjar känna sig attraherad av Gwen.

I brist på litterära förlagor har man här helt enkelt gjort en remake på Curt Siodmaks manus till The Wolf Man anno 1941 med Lon Chaney Jr. som den hårige. Historien är i grund och botten den samma, men man har förlagt den till ett tidigare århundrade och förstärkt far-sonkonflikten mellan Lawrence och Sir John rätt rejält.

The Wolfman bombade rätt kapitalt på biograferna och det är inte så konstigt. Inget är egentligen direkt fel med själva produktionen (bortsett från att zigenarnas närvaro känns rätt unken, original eller ej), manus och karaktärer följer en viss logik (men den är inte särskilt tvingande: introduktionen av den varghövdade käppen känns exempelvis extremt forcerad och varför måste Gwen konsultera den gamla zigenerskan efter alla sina efterforskningar?), inklippningar av den art som förekom i originalet lyser med sin frånvaro. Problemet är bara att filmen totalt saknar allt vad nerv och känsla heter – en ”Jaha”-film om jag någonsin såg en.

Effekterna är förstås mer än kompetent gjorda (av ingen mindre än Rick Baker som här återkommer till sina varulvar) men det blir hela tiden för putsat och aldrig spännande trots att försvarliga mängder blod stänker från uppslitna halsar och klösta bröst. I så måtto är denna nya The Wolfman lika ”kulissig” som originalet; man kommer aldrig in i berättelsen utan känner hela tiden att det är en film man sitter och tittar på, oavsett om Lawrence går på jakt i skogarna som omger Talbot Hall eller på Londons hustak. Det enda jag tycker att man lyckats med är just Talbot Hall (ett något omgjort Chatsworth House, lokaliserat i Derbyshire); huset är precis lagom nedgånget och dystert med dammiga möbler, mörkt trä, övervuxna rabatter och figurklippta träd som börjat rugga sig i konturerna.

Skådespeleriet är långt ifrån dåligt men lyfter aldrig heller. Jag känner mig inte det minsta övertygad om ”gnistan” mellan Emily Blunts Gwen och Benicio del Toros Lawrence. Här har man förvisso lagt sig vinn om att förklara varför den puertoricanske Benicio ser föga brittisk ut (modern var zigenerska) men han känns för den skull inte mer tragisk eller engagerande än vad den yngre Chaney gjorde knappt 70 år tidigare.

Som självständig film är The Wolfman knappt passabel och som remake fullkomligt meningslös. Jag kan väl heller inte påstå att jag har några större förväntningar på den reboot som enligt uppgift ska ligga i pipelinen. Ska Varulven någonsin kunna bli något annat än en arbetarklassig nemesis till Vampyren måste det till bättre doningar.