You are currently browsing the tag archive for the ‘1700-tal’ tag.
Eftersom min enda erfarenhet av greken Yorgos Lanthimos var hans näst senaste film, The Killing of a Sacred Deer, kan man lugnt konstatera att mina förväntningar på The Favourite inte befann sig i de mest gynnsamma av lägen. Min text om den förra innehöll ord som ”känslokalla prestationer och halvkvädna visor”. Men man är väl inte sämre kvinna än att man kan ändra sig och bänka sig inför en film som både var gratis och utan konkurrens på Malmö filmdagar. Ingen större ansträngning med andra ord.
Annonser
Så länge man lever finns det goda förutsättningar att skaffa sig ett rykte som kvinnokarl och häradsbetäckare. Men ska detta rykte ha någon chans att leva vidare i historien gäller det att vidta mått och steg. Det är till exempel rätt tveksamt att vi fortfarande i det 21:a århundradet skulle känna till namnet Casanova om inte mannen själv sett till att skriva ned alla sina äventyr bland grevar och baroner i de europeiska finrummen under andra halvan av 1700-talet.
alt. titel: A Royal Affair
Kanske inte så konstigt ändå att Alicia Vikander fick den där Oscarsgubben förra året för sin roll i The Danish Girl. Med tanke på att hon redan befunnit sig i landet i cirkus 150 år tänker jag, så hon borde ju ha känt sig rätt bekväm där.
alt. titel: Moll Flanders
Det är väl lika bra att erkänna först som sist: jag hade stora problem att ta Moll Flanders på allvar. Åtminstone var gång bokens berättare använde det fulla namn som fått ge boken dess huvudsakliga titel (som den hustler hon är går Moll under många olika namn under sin livstid). Detta eftersom jag omedelbart såg henne som en del av ett familjeträd i staden Springfield där dess huvudman Ned svårligen hade godkänt sin kvinnliga släktings depraverade liv.
Life of Pi sägs få åhöraren att tro på Gud. Berättelsen om Mozart, eller snarare Salieri, kan antingen få åhöraren att tro på Gud, men att han i så fall är en elak jävel, eller också inse att människan är oöverträffad i att skapa sitt eget helvete.
För att vara en enkel italiensk gosse får Antonio Salieri uppleva enastående framgångar. Knappt trettio år gammal är han hovkompositör åt kejsar Joseph II i Wien, en musikens huvudstad. Han har högstatuselever, står på god fot med både kapellmästare Guiseppe Bonno samt operadirektören greve Orsini-Rosenberg och livet leker.
Och äntligen så är det då dags för den första filmen i årets Halloween-tema! Jag ger er…varulvar.
***
alt. titel: Varulvens förbannelse
Jag tog mig bara an en enda Hammer-film under Halloween-klassikertemat 2011, The Phantom of the Opera. Även om det kanske hade känts mer naturligt att inkludera åtminstone någon av bolagets många filmer om antingen Dracula eller Frankenstein(s monster) borde jag i alla fall ha uppmärksammat The Curse of the Werewolf.
alt.titel: Den unge Werthers lidanden, The Sorrows of Young Werther
Den unge Werther lider alla helvetets kval. Men samma person som skickat honom dit såg tidigare till att han befann sig i himlen, för hon var nämligen en ängel. Den ljuva Charlotte, så perfekt att det inte ens gick att uttrycka hur perfekt hon var för den klockarekattsförälskade ynglingen. Omedelbart när de träffades insåg Werther att hon var hans själsfrände, de drogs till samma dikter, tyckte likadant i alla viktiga avseenden och hon dansade dessutom som en gudinna.
Men Werthers förälskelse är dödsdömd av det enkla skälet att Charlotte redan är förlovad med den rekorderlige Albert som Werther, om än motvilligt, måste erkänna är en rätt trevlig kille.
A Journey from this World to the Next (1749)
Det är slut mellan mig och Henry. Jag tänkte att jag skulle ge Mr Fielding en ny chans efter vår minst sagt tveksamma introduktion via Tom Jones men inte heller A Journey from this World to the Next var något att hoppa jämfota över.
Utsikterna var dock lovande: bokens berättare dör ganska omgående och världen som är ”the Next” är alltså den som döda själar kommer till. Men Fielding är inte intresserad av andliga frågor och skickar därför inte sin anonyme berättare till himlen (i alla fall inte med en gång). Istället får han, ledsagad av Merkurius, dela vagn med flera andra själar på väg till City of Disease. De delger varandra historierna om hur de gått hädan och här tror jag att det ska bli något Decamerone-liknande men dessa historier är ganska snabbt avklarade. Därefter ställs själarna inför Minos, domaren som bestämmer huruvida de ska få inträda i Elysium, kastas i the Bottomless Pit eller återinträda i världen för att försöka göra bättre ifrån sig den här gången. Även här trodde jag att de olika själarnas historier skulle få ta plats, men icke.
För tio dagar sedan firade USA sin fourth, den här gången är det Frankrikes tur att hedra en blodig stormning. Så varför inte dagen till ära inte bara skriva om Fransk film, utan en fransk film som faktiskt har en liten, men dock, koppling till Revolutionen?
***
alt. titel: Vargarnas pakt, Brotherhood of the Wolf
Naturalhistorikern Grégoire de Fronsac kommer på 1760-talet till syd-centrala Frankrike för att hjälpa till att fånga ett våldsamt odjur som terroriserat regionen allt för länge. Lokalbefolkningen är hysterisk, prästerskapet dånar från predikstolen om Guds hämnd och den lokala aristokratin är frustrerad. Inte minst på den inkompetente, av kungen utsände, jägaren och hans anhang som har i uppgift att döda besten. Vad betalar de egentligen skatt för?! (Ja, de är verkligen fransmän och inte redneck-amerikaner).
Paris exploderar i brinnande revolution och ingen går säker på stadens gator från de skränande hoparna av vildögda våldsverkare. Nej, det är ingen Nostradamusartat förutseende science fiction som Charles Dickens har hittat på. Istället är A Tale of Two Cities en av författarens få historiska romaner som, vilket den historiskt orienterade läsaren vid det här laget antagligen redan räknat ut, tilldrar sig under den franska revolutionen anno 1789.
Boken tar emellertid sin början redan 1775 men börjar nog så dramatiskt ändå. I en tid när ingen gick säker för stråtrövare när man gav sig ut på långresa är misstänksamheten stor mot mannen som jagat ikapp postdiligensen mot Dover. Inte är den heller mindre mot Jarvis Lorry, passageraren som mannen sökte (för han var ju inte alls någon stråtrövare) för att överlämna ett kryptiskt meddelande – ” Wait at Dover for Mam’selle”. Svaret är lika kryptiskt det: ”Recalled to life”.
That’s what HE said!