You are currently browsing the tag archive for the ‘1700-tal’ tag.
Ett år efter min egen disputation i idéhistoria försvarade en man vid namn Carl-Michael Edenborg sin avhandling i samma ämne. Det är väl den tidsskillnaden plus att Edenborg är fem år äldre än jag själv som jag försöker hålla kvar i minnet när jag granskar karlns imponerande CV. Publicerad litteraturkritiker i bland annat Aftonbladet, översättare, grundare av Vertigo förlag och sedan 2014 författare av en August-nominerad roman vid namn Alkemistens dotter.
Alkemisten i fråga heter Leo Drakenstierna. Han styr över godset Hermestorp och familjen Drakenstierna, främst och närmast över dottern Rebis Aurora som enligt både honom själv och andra släktingar är Utvald. Förutbestämd att uppfylla släktens månghundraåriga kall: förgörandet av den materiella världen. Drakenstiernorna är nämligen ståndaktiga gnostiker och övertygade om att människornas värld inte är skapad av gud utan en mindre, och rentav ondskefull, guddom – demiurgen. I syfte att frige allas gudomliga själar måste världsalltet därför upphöra att existera. Men innan detta gudomliga mål kan uppnås kan man ju alltid försöka se till att frigöra så många själar som möjligt från sitt materiella fängelse. En syssla som den gode Leo gärna ägnade sig åt under sina soldatdagar.
Men nu är Leo alltså far och den enda vägen till universums upplösande går via alkemins mystiska vindlingar. Han försöker inviga sin dotter i dess hemligheter samtidigt som han håller ett synnerligen hårt och vakande öga över hennes övriga uppfostran. Vänskapen med drängpojken Johan ses exempelvis inte med blida ögon.
När vi dyker ned på Hermestorp anno 1798 är Rebis emellertid ensam på godset eftersom hennes älskade far gått bort. Hon känner sig vilsen utan hans vägledning och försöker valhänt att gå vidare med de alkemiska experimenten. Men hon inser att hon behöver mer hjälp på vägen och kontaktar därför sina fåtaliga släktingar på den europeiska kontinenten. Tillsammans med pigan Katrin ger sig Rebis av för att en gång för alla försöka knäcka koden med världsförintandet.
Det märks att Edenborg kan detta med alkemi på sina fem fingrar och det är kanske inte så konstigt eftersom hans avhandling, Alkemins skam, handlade om just det. Eller snarare alkemins plats i en omvälvande tid, brytpunkten mellan gammalt och nytt, 1700-tal och 1800-tal. I det avseendet blir Rebis och hennes äventyr ett slags prisma genom vilket författaren speglat såväl filosofi som historiska händelser. Till släkten Drakenstierna hör nämligen också kungamördaren Jacob Johan Anckarström vars avrättning bevistas av Rebis och Leo.
Men Alkemistens dotter är, trots sin titel, framförallt en bok om dottern som själv är alkemist. Att Edenborg tidigare skrivit en del erotica kommer knappast som en överraskning med tanke på att mycket av Rebis personliga utveckling handlar om att försöka trycka ned det där vulkanbubblet i mage och länder. När hon är tillsammans med Johan, tillsammans med Kristin, tillsammans med kusinen Andreas. Med det ska inte förstås att Alkemistens dotter är en uteslutande erotisk roman, men sexualitet är en icke föraktlig del av det myllrande liv som Rebis undan för undan utforskar på sina resor, bara för att bättre kunna utplåna det.
Språket är en intressant blandning, där det upphöjda och förfinade samsas med det grisiga och groteska. Edenborg väjer knappast för smuts, blod och allsköns oaptitligheter. Snarare känns det som om han med liv och lust kastat sig in i just de partierna och det må väl vara hänt. Själv tyckte jag dock bäst om de detaljerade beskrivningarna från Rebis alkemiska experiment.
Ett par snabba sökningar ger vid handen att recensionerna av Alkemistens dotter generellt sett var lysande. Skribenterna framhöll gärna Rebis upptäckande av världen och livet som något befriande och nyskapande, särskilt för en kvinnlig huvudperson. I det läget kan jag känna att jag blir lite tjurig och tycker att boken lika gärna skulle kunna ses som en beskrivning av hur en kvinna, i kraft av sin obevekliga biologiska klocka, överger både studier och andra mentala strävanden. Samtidigt synes det mig uppenbart att Edenborg är en person som, om han måste välja, sannolikt skulle föredra kropp och materia framför intellekt och ande.
Själv vet jag bara att Alkemistens dotter av någon anledning blev en bok som inte fångade mig riktigt. Absolut inte dålig men heller aldrig något som engagerade fullt ut. Inte ens löftet om en fungerande alkemi kunde få mig i spinn. Ibland blir det ju så.
Eftersom min enda erfarenhet av greken Yorgos Lanthimos var hans näst senaste film, The Killing of a Sacred Deer, kan man lugnt konstatera att mina förväntningar på The Favourite inte befann sig i de mest gynnsamma av lägen. Min text om den förra innehöll ord som ”känslokalla prestationer och halvkvädna visor”. Men man är väl inte sämre kvinna än att man kan ändra sig och bänka sig inför en film som både var gratis och utan konkurrens på Malmö filmdagar. Ingen större ansträngning med andra ord.
Så länge man lever finns det goda förutsättningar att skaffa sig ett rykte som kvinnokarl och häradsbetäckare. Men ska detta rykte ha någon chans att leva vidare i historien gäller det att vidta mått och steg. Det är till exempel rätt tveksamt att vi fortfarande i det 21:a århundradet skulle känna till namnet Casanova om inte mannen själv sett till att skriva ned alla sina äventyr bland grevar och baroner i de europeiska finrummen under andra halvan av 1700-talet.
alt. titel: A Royal Affair
Kanske inte så konstigt ändå att Alicia Vikander fick den där Oscarsgubben förra året för sin roll i The Danish Girl. Med tanke på att hon redan befunnit sig i landet i cirkus 150 år tänker jag, så hon borde ju ha känt sig rätt bekväm där.
alt. titel: Moll Flanders
Det är väl lika bra att erkänna först som sist: jag hade stora problem att ta Moll Flanders på allvar. Åtminstone var gång bokens berättare använde det fulla namn som fått ge boken dess huvudsakliga titel (som den hustler hon är går Moll under många olika namn under sin livstid). Detta eftersom jag omedelbart såg henne som en del av ett familjeträd i staden Springfield där dess huvudman Ned svårligen hade godkänt sin kvinnliga släktings depraverade liv.
Life of Pi sägs få åhöraren att tro på Gud. Berättelsen om Mozart, eller snarare Salieri, kan antingen få åhöraren att tro på Gud, men att han i så fall är en elak jävel, eller också inse att människan är oöverträffad i att skapa sitt eget helvete.
För att vara en enkel italiensk gosse får Antonio Salieri uppleva enastående framgångar. Knappt trettio år gammal är han hovkompositör åt kejsar Joseph II i Wien, en musikens huvudstad. Han har högstatuselever, står på god fot med både kapellmästare Guiseppe Bonno samt operadirektören greve Orsini-Rosenberg och livet leker.
Och äntligen så är det då dags för den första filmen i årets Halloween-tema! Jag ger er…varulvar.
***
alt. titel: Varulvens förbannelse
Jag tog mig bara an en enda Hammer-film under Halloween-klassikertemat 2011, The Phantom of the Opera. Även om det kanske hade känts mer naturligt att inkludera åtminstone någon av bolagets många filmer om antingen Dracula eller Frankenstein(s monster) borde jag i alla fall ha uppmärksammat The Curse of the Werewolf.
alt.titel: Den unge Werthers lidanden, The Sorrows of Young Werther
Den unge Werther lider alla helvetets kval. Men samma person som skickat honom dit såg tidigare till att han befann sig i himlen, för hon var nämligen en ängel. Den ljuva Charlotte, så perfekt att det inte ens gick att uttrycka hur perfekt hon var för den klockarekattsförälskade ynglingen. Omedelbart när de träffades insåg Werther att hon var hans själsfrände, de drogs till samma dikter, tyckte likadant i alla viktiga avseenden och hon dansade dessutom som en gudinna.
Men Werthers förälskelse är dödsdömd av det enkla skälet att Charlotte redan är förlovad med den rekorderlige Albert som Werther, om än motvilligt, måste erkänna är en rätt trevlig kille.
A Journey from this World to the Next (1749)
Det är slut mellan mig och Henry. Jag tänkte att jag skulle ge Mr Fielding en ny chans efter vår minst sagt tveksamma introduktion via Tom Jones men inte heller A Journey from this World to the Next var något att hoppa jämfota över.
Utsikterna var dock lovande: bokens berättare dör ganska omgående och världen som är ”the Next” är alltså den som döda själar kommer till. Men Fielding är inte intresserad av andliga frågor och skickar därför inte sin anonyme berättare till himlen (i alla fall inte med en gång). Istället får han, ledsagad av Merkurius, dela vagn med flera andra själar på väg till City of Disease. De delger varandra historierna om hur de gått hädan och här tror jag att det ska bli något Decamerone-liknande men dessa historier är ganska snabbt avklarade. Därefter ställs själarna inför Minos, domaren som bestämmer huruvida de ska få inträda i Elysium, kastas i the Bottomless Pit eller återinträda i världen för att försöka göra bättre ifrån sig den här gången. Även här trodde jag att de olika själarnas historier skulle få ta plats, men icke.
För tio dagar sedan firade USA sin fourth, den här gången är det Frankrikes tur att hedra en blodig stormning. Så varför inte dagen till ära inte bara skriva om Fransk film, utan en fransk film som faktiskt har en liten, men dock, koppling till Revolutionen?
***
alt. titel: Vargarnas pakt, Brotherhood of the Wolf
Naturalhistorikern Grégoire de Fronsac kommer på 1760-talet till syd-centrala Frankrike för att hjälpa till att fånga ett våldsamt odjur som terroriserat regionen allt för länge. Lokalbefolkningen är hysterisk, prästerskapet dånar från predikstolen om Guds hämnd och den lokala aristokratin är frustrerad. Inte minst på den inkompetente, av kungen utsände, jägaren och hans anhang som har i uppgift att döda besten. Vad betalar de egentligen skatt för?! (Ja, de är verkligen fransmän och inte redneck-amerikaner).
That’s what HE said!