You are currently browsing the tag archive for the ‘1700-tal’ tag.
alt. titel: Den avhuggna handen, Forbannelsen, And Now the Screaming Starts!, …And Now the Screaming Starts!, Bride of Fengriffen, Fengriffen, I Have No Mouth But I Must Scream
Ännu en av alla dessa filmer där själva titeln mer eller mindre utgör en uppmaning att se filmen. …And Now the Screaming Starts gör därmed gemensam sak med produktioner som The Abominable Dr. Phibes eller Blood on Satan’s Claw.
Ett år efter min egen disputation i idéhistoria försvarade en man vid namn Carl-Michael Edenborg sin avhandling i samma ämne. Det är väl den tidsskillnaden plus att Edenborg är fem år äldre än jag själv som jag försöker hålla kvar i minnet när jag granskar karlns imponerande CV. Publicerad litteraturkritiker i bland annat Aftonbladet, översättare, grundare av Vertigo förlag och sedan 2014 författare av en August-nominerad roman vid namn Alkemistens dotter.
Eftersom min enda erfarenhet av greken Yorgos Lanthimos var hans näst senaste film, The Killing of a Sacred Deer, kan man lugnt konstatera att mina förväntningar på The Favourite inte befann sig i de mest gynnsamma av lägen. Min text om den förra innehöll ord som ”känslokalla prestationer och halvkvädna visor”. Men man är väl inte sämre kvinna än att man kan ändra sig och bänka sig inför en film som både var gratis och utan konkurrens på Malmö filmdagar. Ingen större ansträngning med andra ord.
alt. titel: A Royal Affair
Kanske inte så konstigt ändå att Alicia Vikander fick den där Oscarsgubben förra året för sin roll i The Danish Girl. Med tanke på att hon redan befunnit sig i landet i cirkus 150 år tänker jag, så hon borde ju ha känt sig rätt bekväm där.
Life of Pi sägs få åhöraren att tro på Gud. Berättelsen om Mozart, eller snarare Salieri, kan antingen få åhöraren att tro på Gud, men att han i så fall är en elak jävel, eller också inse att människan är oöverträffad i att skapa sitt eget helvete.
För att vara en enkel italiensk gosse får Antonio Salieri uppleva enastående framgångar. Knappt trettio år gammal är han hovkompositör åt kejsar Joseph II i Wien, en musikens huvudstad. Han har högstatuselever, står på god fot med både kapellmästare Guiseppe Bonno samt operadirektören greve Orsini-Rosenberg och livet leker.
Och äntligen så är det då dags för den första filmen i årets Halloween-tema! Jag ger er…varulvar.
***
alt. titel: Varulvens förbannelse
Jag tog mig bara an en enda Hammer-film under Halloween-klassikertemat 2011, The Phantom of the Opera. Även om det kanske hade känts mer naturligt att inkludera åtminstone någon av bolagets många filmer om antingen Dracula eller Frankenstein(s monster) borde jag i alla fall ha uppmärksammat The Curse of the Werewolf.
alt.titel: Den unge Werthers lidanden, The Sorrows of Young Werther
Den unge Werther lider alla helvetets kval. Men samma person som skickat honom dit såg tidigare till att han befann sig i himlen, för hon var nämligen en ängel. Den ljuva Charlotte, så perfekt att det inte ens gick att uttrycka hur perfekt hon var för den klockarekattsförälskade ynglingen. Omedelbart när de träffades insåg Werther att hon var hans själsfrände, de drogs till samma dikter, tyckte likadant i alla viktiga avseenden och hon dansade dessutom som en gudinna.
Men Werthers förälskelse är dödsdömd av det enkla skälet att Charlotte redan är förlovad med den rekorderlige Albert som Werther, om än motvilligt, måste erkänna är en rätt trevlig kille.
A Journey from this World to the Next (1749)
Det är slut mellan mig och Henry. Jag tänkte att jag skulle ge Mr Fielding en ny chans efter vår minst sagt tveksamma introduktion via Tom Jones men inte heller A Journey from this World to the Next var något att hoppa jämfota över.
Utsikterna var dock lovande: bokens berättare dör ganska omgående och världen som är ”the Next” är alltså den som döda själar kommer till. Men Fielding är inte intresserad av andliga frågor och skickar därför inte sin anonyme berättare till himlen (i alla fall inte med en gång). Istället får han, ledsagad av Merkurius, dela vagn med flera andra själar på väg till City of Disease. De delger varandra historierna om hur de gått hädan och här tror jag att det ska bli något Decamerone-liknande men dessa historier är ganska snabbt avklarade. Därefter ställs själarna inför Minos, domaren som bestämmer huruvida de ska få inträda i Elysium, kastas i the Bottomless Pit eller återinträda i världen för att försöka göra bättre ifrån sig den här gången. Även här trodde jag att de olika själarnas historier skulle få ta plats, men icke.
That’s what HE said!