You are currently browsing the tag archive for the ‘1700-tal’ tag.
Dags att fira Sverige med en påminnelse om hur Kalle Dussin fick storstryk i utlandet!
***
Länge har han stått i bokhyllan, karolinern. I karakteristisk blå rock och svart, trekantig hatt. Trots att den är bortvänd från den här presumtiva läsaren har hans blick med årens lopp blivit allt mer anklagande. Med populärvetenskapliga och -historiska mått mätt var Peter Englunds Poltava en braksuccé när den publicerades första gången 1988. Den blev en sådan där bok man ”borde” läsa. Läspressen blev inte mindre av att jag börja plugga idéhistoria på 90-talet, även om tidigt 1700-tal inte var den mest välfrekventerade forskningsperioden vid min institution.
Men plikten att ta sig an dryga 250 sidor med minut-för-minut-redogörelser av Sveriges mest katastrofala slag (eller vilket fältslag som helst, för den delen) har aldrig varit tillräcklig drivkraft att göra den där Poltava-karolinern till viljes. Så äntligen kom då min räddare i nöden – ljudboksformatet (baserad på den uppdaterade nyutgåvan av boken som kom till dess trettioårsjubileum 2018).
För även om Poltava verkligen inte är en dålig bok, är jag osäker på om jag någonsin kommit igenom den på traditionellt sätt. Jag är ingen stor älskare av fältslagshistoria och från gång till annan zonar jag helt klart ut från noggranna beskrivningar av framryckningar och anstormningen av namn. Jag tappar tveklöst bort mig bland alla Pipers, Hårdhar och Sparrar (det enda jag minns nu är att Johann Sebastian Bachs äldre bror Johann Jacob följde med armén som blåsare – bästa krigsmusiktrivian ever!). Jag bryr mig aldrig om att ta reda på exakt vad en ”redutt” är eller hur den ser ut.
Men den andra sidan av myntet är att jag ändå tagit mig igenom boken. Dessutom tycker jag att jag fått någon slags uppfattning om vad det var Englund ville berätta för bokläsarna anno 1988 om ett slag som redan då låg nästan 300 år bakåt i tiden. För Poltava innehåller en hel del berättarglädje och väl avvägda bedömningar av hur mycket sammanhangsinformation som krävs för att göra händelserna den där junidagen i Ukraina begripliga och påtagliga.
Och så pass mycket måste jag ge Englund – när det kommer till vissa beskrivningar av strider och anfall blir det faktiskt riktigt spännande. Men på det stora hela tar jag som sagt främst med mig kring-informationen som Poltava bjussar på. Det är intressant att få en liten inblick i hur krig fördes på den tiden, både i teorin och praktiken. Exempelvis hur stor betydelse plundringsbytena hade och hur pass mycket av stridsviljan som kunde bero på att man helt enkelt hade en jäkla massa egendom att försvara. Hur befälen skakade liv i stridströtta soldater och motiverade dem att offra sina liv. Eller hur många högre befäl som inte bara släpade med sig en större del av sitt bohag, utan i vissa fall hela sin familj.
Inte har jag heller tidigare tänkt särskilt mycket på att forntida krig förstås hängde på att enskilda soldater skulle knalla genom i princip hela Europa för att ens komma fram till kriget. Det är ganska lätt att föreställa sig hur pigg krigsmoralen är om de senaste åren ägnats åt att marschera en sisådär 300 mil. Knappast någon söndagspromenad var det ju heller, det bestående intrycket är att om det inte var så kallt att folk i bästa fall frös av sig näsa, öron, tår och fingrar, så var det antingen stekhett eller spöregn. Loverly…
Bara för att ställas inför en fiende som åtminstone befälsstånden tycks ha underskattat å det grövsta. Och så gick det som det gick – ungefär 30 000 man under svensk flagg ställdes mot 75 000 ryssar. När det hela var över omfattade de svenska förlusterna som minst nästan 7 000 pers (alltså omkomna) medan motståndarna kom undan med mellan 5 000 och 6 000 dödade och sårade. Jag ska inte säga att Englund frossar i gruvliga beskrivningar av flygande kroppsdelar, nedtrampade kroppar och sönderslagna skallar men han skyggar heller inte för det. En ”war is hell”-historia, lika delar hemsk och berörande, som många andra i sitt slag.
Poltava blev ingen stor läsupplevelse och jag kommer sannolikt inte att återvända till Englunds bok. Men den var samtidigt betydligt mer intressant än jag hade vågat hoppas på och det känns som om jag faktiskt lärt mig något om krigföring 1700 kallt. Att jag sedan fortfarande inte vet skillnaden mellan en dragon, drabant eller kavallerist blir en google-uppgift för en annan dag.
alt. titel: Den avhuggna handen, Forbannelsen, And Now the Screaming Starts!, …And Now the Screaming Starts!, Bride of Fengriffen, Fengriffen, I Have No Mouth But I Must Scream
Ännu en av alla dessa filmer där själva titeln mer eller mindre utgör en uppmaning att se filmen. …And Now the Screaming Starts gör därmed gemensam sak med produktioner som The Abominable Dr. Phibes eller Blood on Satan’s Claw.
Ett år efter min egen disputation i idéhistoria försvarade en man vid namn Carl-Michael Edenborg sin avhandling i samma ämne. Det är väl den tidsskillnaden plus att Edenborg är fem år äldre än jag själv som jag försöker hålla kvar i minnet när jag granskar karlns imponerande CV. Publicerad litteraturkritiker i bland annat Aftonbladet, översättare, grundare av Vertigo förlag och sedan 2014 författare av en August-nominerad roman vid namn Alkemistens dotter.
Eftersom min enda erfarenhet av greken Yorgos Lanthimos var hans näst senaste film, The Killing of a Sacred Deer, kan man lugnt konstatera att mina förväntningar på The Favourite inte befann sig i de mest gynnsamma av lägen. Min text om den förra innehöll ord som ”känslokalla prestationer och halvkvädna visor”. Men man är väl inte sämre kvinna än att man kan ändra sig och bänka sig inför en film som både var gratis och utan konkurrens på Malmö filmdagar. Ingen större ansträngning med andra ord.
Så länge man lever finns det goda förutsättningar att skaffa sig ett rykte som kvinnokarl och häradsbetäckare. Men ska detta rykte ha någon chans att leva vidare i historien gäller det att vidta mått och steg. Det är till exempel rätt tveksamt att vi fortfarande i det 21:a århundradet skulle känna till namnet Casanova om inte mannen själv sett till att skriva ned alla sina äventyr bland grevar och baroner i de europeiska finrummen under andra halvan av 1700-talet.
alt. titel: A Royal Affair
Kanske inte så konstigt ändå att Alicia Vikander fick den där Oscarsgubben förra året för sin roll i The Danish Girl. Med tanke på att hon redan befunnit sig i landet i cirkus 150 år tänker jag, så hon borde ju ha känt sig rätt bekväm där.
alt. titel: Moll Flanders
Det är väl lika bra att erkänna först som sist: jag hade stora problem att ta Moll Flanders på allvar. Åtminstone var gång bokens berättare använde det fulla namn som fått ge boken dess huvudsakliga titel (som den hustler hon är går Moll under många olika namn under sin livstid). Detta eftersom jag omedelbart såg henne som en del av ett familjeträd i staden Springfield där dess huvudman Ned svårligen hade godkänt sin kvinnliga släktings depraverade liv.
Life of Pi sägs få åhöraren att tro på Gud. Berättelsen om Mozart, eller snarare Salieri, kan antingen få åhöraren att tro på Gud, men att han i så fall är en elak jävel, eller också inse att människan är oöverträffad i att skapa sitt eget helvete.
För att vara en enkel italiensk gosse får Antonio Salieri uppleva enastående framgångar. Knappt trettio år gammal är han hovkompositör åt kejsar Joseph II i Wien, en musikens huvudstad. Han har högstatuselever, står på god fot med både kapellmästare Guiseppe Bonno samt operadirektören greve Orsini-Rosenberg och livet leker.
Och äntligen så är det då dags för den första filmen i årets Halloween-tema! Jag ger er…varulvar.
***
alt. titel: Varulvens förbannelse
Jag tog mig bara an en enda Hammer-film under Halloween-klassikertemat 2011, The Phantom of the Opera. Även om det kanske hade känts mer naturligt att inkludera åtminstone någon av bolagets många filmer om antingen Dracula eller Frankenstein(s monster) borde jag i alla fall ha uppmärksammat The Curse of the Werewolf.
alt.titel: Den unge Werthers lidanden, The Sorrows of Young Werther
Den unge Werther lider alla helvetets kval. Men samma person som skickat honom dit såg tidigare till att han befann sig i himlen, för hon var nämligen en ängel. Den ljuva Charlotte, så perfekt att det inte ens gick att uttrycka hur perfekt hon var för den klockarekattsförälskade ynglingen. Omedelbart när de träffades insåg Werther att hon var hans själsfrände, de drogs till samma dikter, tyckte likadant i alla viktiga avseenden och hon dansade dessutom som en gudinna.
Men Werthers förälskelse är dödsdömd av det enkla skälet att Charlotte redan är förlovad med den rekorderlige Albert som Werther, om än motvilligt, måste erkänna är en rätt trevlig kille.
That’s what HE said!