RushDe mullrande motorerna lägger sig som en öronbedövande ljudmatta över publiken. Biofåtöljen skakar. Och det är inte särskilt konstigt eftersom ämnet för dagen är Formel 1 och konkurrensen mellan petimetern Niki Lauda samt playboyen James Hunt. Själv är jag inte mer bekant med historien än att jag känner igen namnet Niki Lauda, barn av 70-talet som jag är.

I likhet med vissa andra regissörer (*host* Brian De Palma) kan man lätt få intrycket att Ron Howards bästa filmer ligger bakom honom. Jag menar, Frost/Nixon var helt ok men vem minns egentligen The Dilemma? Ändå kunde hans namn på Rush inte undgå att göra mig lite nyfiken – oftast levererar han ändå rätt stabila rullar (Angels and Demons, jag tittar inte på dig).

Här har den gamle barnskådisen tagit sig an konflikten som tydligen ska ha existerat (eller som åtminstone media ville skulle existera) mellan Formel 1-förarna Niki Lauda och James Hunt under racingsäsongen 1976. Av det lilla man får veta kommer bägge killarna från välbärgade bakgrunder, från familjer där man inte hoppade jämfota över att ha racerförare på genealogikartorna. Bägge sluggar på i motorsportens gärdsgårdsserie innan de ser till att ta sina respektive chanser till större framgångar.

Själva storyn är lite av en blandning mellan framgångsberättelse, kärlekshistoria, odd couple-drama och hur man lever med att stirra döden i vitögat. Huvudpersonen ska nog uppfattas som Niki Lauda, men det vet vi egentligen bara genom att han får inleda och avsluta med sin VO. Vi får veta minst lika mycket (eller lika lite) om James Hunt. För precis som i Any Given Sunday står striden om sporten (och våra huvudkaraktärer) mellan passion och metodik, mellan kalkylerad strategi eller chanstagningar.

Men även om Ronnie blandar hej vilt mellan sina olika genrer vore det synd att säga att Rush är särskilt nyskapande. Filmens konflikt presenteras rakt upp och ned efter ett par sekunder: rivaliteten mellan Niki och James som till lika delar sporrade dem och fick dem att ta risker de annars kanske inte utsatt sig för. För som filmens sammanfattande lilla ordspråk (myntat av den spanske jesuiten Baltasar Gracian) uttrycker det: ” A wise man gets more use from his enemies than a fool from his friends”.

Någon större karaktärsutveckling får vi som sagt inte vara med om. Niki Lauda är såvitt jag kan bedöma exakt samma person från början till slut, han får bara chans att visa upp sin hyperdisciplinerade karaktär ännu lite tydligare när omständigheterna så kräver. När det gäller kärlek skulle Niki exempelvis aldrig ha fångat sin Marlena om inte omständigheterna tvingat ihop dem på den där italienska landsvägen medan James gifter sig med samma omdömeslöshet och frejdiga entusiasm som han plockar hem nattens engångsligg. Om vi nu ska se Niki som filmens protagonist är det istället (den här gången påminnande om Ivanhoe) antagonisten James som genomgår någon slags förändring i sin växande respekt för konkurrenten.

Så hur var det nu med den där Ron Howard-stabiliteten? Visst finns den. Alla inblandade gör vad de ska, Thor Chris Hemsworth och Daniel Brühl klarar hyfsat att bära det hela. Scoret signerat Hans Zimmer passar förstås alldeles förträffligt ihop med de skinande fartmonstren, med lite elgitarrer pålagda för att markera att vi minsann befinner oss i the rockin’ 70s. Visuellt är särskilt loppen grymt snygga, det är nästan så jag skulle kunna sträcka mig till att tycka att Ron Howard gör för Formel 1 vad Guillermo del Toro gjorde för jätterobotar.

Men när jag har fått möjlighet att suga lite på Rush det är tyvärr inga funderingar som filmen vinner på. Det är fortfarande snyggt gjord underhållning, men den går inte på djupet eller avviker från den förväntat utsnitslade stigen för fem öre. Trevligt, men man ska inte förvänta sig någon Apollo 13.

Malmö filmdagar-picHur många biopics fanns det på Malmö Filmdagar? Minst en till i alla fall, men nu är det Rush som gäller. Henke tog oss på innerkurva och har redan delat med sig av sina tankar på Fripps filmrevyer, men jag ligger nos mot nos med Fiffis filmtajm och Jojjenito.

Annonser