The Phantom of the Opera (1962)

Långt under Londons operahus sitter en ensam varelse och spelar på sin orgel. Kan det vara denne maskförsedde främling som orsakat så mycket problem för den nuvarande uppsättningen? Noter är borta, trumskinn sönderskurna och på själva premiärkvällen försöker någon skrämma livet ur primadonnan i hennes egen loge. Hon kan bara beskriva gestalten som ”All over, black!”

Men hon är ju proffssångerska, så efter lite övertalning från producenten Harry Hunter äntrar hon scenen för att göra sitt jobb. Men efter de första tonerna i den första arian hörs ett ritschande ljud och ut från kulisserna svänger en hängd man!

Sådant står inte ens en proffssångerska ut med och man är tvungen att hålla nya auditions för att kunna fortsätta med operan (ersättare fanns det tydligen ingen). Nästan omedelbart upptäcker producenten Harry Hunter och operakompositören Lord Ambrose D’Arcy den unga Christine Charles som är begåvad med en ovanlig röst.

Framförallt Lord Ambrose gnuggar händerna av förtjusning och skulle inte kunna grina mer lystet om han så vore världens hungrigaste uggla och Christine världens största sork. Han ser raskt att bjuda ut henne på middag och trots att Christine blir varnad för den gode lorden av en mystisk röst i logen följer hon ändå med. Det visar sig givetvis att han förväntar sig att hon ska vara synnerligen tacksam för en chans som den här och vore det förresten inte lämpligt om de åkte hem till honom för lite nattlig ”sångträning”?

Men innan det är för sent får Christine hjälp av den redobogne Harry som är en gentleman ut i fingerspetsarna. Han blir däremot väldigt intresserad av hennes mystiska röst och tillsammans försöker de komma en lösning på spåret. Men innan de hinner med det kidnappas Christine.

Som synes är själv upptakten inte så värst annorlunda i denna Hammer-version av The Phantom of the Opera jämfört med de andra adaptionerna. Däremot måste jag säga att jag blev mycket glatt överraskad av det engelska produktionsbolaget för det här är hittills den bästa filmversionen av Gaston Leroux bok jag har sett.

Bara själva starten, där man i rask takt får se ett flertal små, men tillsammans oroväckande, småhyss som Fantomen har hittat på. När primadonnan får syn på den mystiska gestalten ser man bara hennes skräckslagna ansiktsuttryck innan ett raskt klipp som ackompanjeras av en rungande cymbalsmäll. Den hängde mannen som svingas ut på scenen är (bortsett från Lon Chaneys sminkning förstås) något av det gruvligaste jag har sett i filmerna och får mig faktiskt att börja hoppas på en saftig skräckis.

Nå, så värst skräckinjagande blir det aldrig men ändå tillräckligt stämningsfyllt för att fungera bättre än versionen från 1943. Möjligen är det också kanske anledningen till att det framförallt är elementen från den här versionen som letat sig in i skräckfilmsikonografin, från bilden av det Galna Geniet vid sin orgel (Claude Rains fick ju nöja sig med ett fjuttigt piano) till användandet av Bachs Toccata och Fuga i D-moll.

Man har fortfarande behållit Fantomen som en i grunden tragisk karaktär, men han blir här i Herbert Loms mycket trevliga framställning samtidigt tillräckligt galen för att man inte enbart ska kunna tycka synd om honom. Lite läskig är han allt ändå (även om jag tycker att man schabblar en aning med den obligatoriska demaskeringen). Inte minst tack vare den enögda masken som har klara Michael Meyers-vibbar. Dessutom är han inte rädd för att ta i sin älskade Christine – när hon vägrar att sjunga för honom är det ett par rappa örfilar som gäller.

Harry Hunter, i form av Edward de Souza, bjuder inte på samma comic relief som Nelson Eddy och Edgar Barrier men är helt ok som den där lagomt vanvärdiga karaktären. Tänk Dick van Dyke i Mary Poppins så förstår ni nog vad jag menar. Michael Gough som Lord Ambrose är egentligen inte så rolig men tycks däremot helt och fullt njuta av sin roll som slemmig opportunist i en underhållningsvärld där han tar alla genvägar och ”privilegier” som står honom till buds.

Jag var på väg att säga att manuset också är riktigt bra och förhållandevis logiskt, men ska kanske inte ta munnen riktigt så full. Den hängde i början försvinner nämligen helt ur sinnevärlden (vem var det egentligen som dödade honom och varför?!) och exakt hur Fantomen lyckats transportera inte bara vad som ser ut att vara inredningen från ett smärre franskt slott utan också en hel orgel (en rätt liten en, men ändå) ned till sin fuktiga håla får man aldrig veta. Den nästan puckelryggige “imp” som är Fantomen obrottsligt trogen är ytterligare ett mysterium där det i och för sig erkänns att inte ens Fantomen själv har en aning om vem han är eller vart han kommer ifrån.

Men som sagt, en riktigt trevlig stämning som håller i sig under i princip hela filmen och Herbert Loms prestation gör denna version till den hittills bästa i ”serien”. Synd att den var ganska svår att få tag på, men är man beredd på lite omak finns den faktiskt uppdelad i åtta segment på Youtube i riktigt hyfsad kvalitet.