You are currently browsing the category archive for the ‘60-tal’ category.

Witchfinder General.jpegalt. titel: Den blodiga snaran, Matthew Hopkins: Witchfinder General, The Conqueror Worm, Matthew Hopkins: Conqueror Worm

Året är 1645. Den första omgången av det brittiska inbördeskriget går mot sitt slut och England är i allt väsentligt ett laglöst land. Cromwells rundhuvuden har tvingat rojalisterna att backa tills de nu står med ryggen mot den irländska sjön. Det finns gott om utrymme för män som häxjägaren Matthew Hopkins och hans assistent John Sterne att ostört fullgöra sin gudfruktiga plikt: att hitta, döma och avrätta så många av djävulens anhängare som möjligt.

Och inte saknas det gudfruktiga engelsmän vilka mer än gärna bistår Hopkins och Sterne i detta arbete. Som invånarna i Suffolk-byn Brandeston, exempelvis. De har av någon anledning fattat avsky för prästen John Lowes och anger honom därför till Hopkins. Hopkins låter Sterne tortera Lowes för att få prästen att bekänna sina illdåd men avbryter underhållningen efter att Lowes skyddsling Sara bett för hans liv. Hon lovar att Hopkins senare under kvällen kan få komma till hennes rum och ha ett privat…samtal om Lowes oskuld.

Ok, här har vi alltså Witchfinder General, en film som mångas ögon uppenbarligen kan utnämnas till en av tidernas bästa skräckfilm. I beg to differ. Witchfinder General är möjligen en skrämmande film. Det är utan tvekan en väldigt våldsam film (jag såg den ocensurerade exportversionen). Jag upplever att regissören och manusförfattaren Michael Reeves velat säga något om fullkomligt hänsynslösa män som tar chansen att tillfredsställa vilka skruvade lustar de nu än månde ha.

Filmen gör verkligen ingen hemlighet av att Hopkins knappast drivs av religiös iver att göra det Rätta. Han är en man som gillar att se andra plågas (i händerna på den mer handgripligt sadistiske och brutale sällen John Sterne) och dessutom få betalt för det. Det är många stinna penningpungar som byter händer under filmens gång. Hopkins hyser heller inga moraliska betänkligheter att utnyttja sin position i syfte att tvinga kvinnor till sexuellt umgänge.

Allt detta förklaras emellertid omedelbart, genom en introducerande berättarröst och därmed är hela spänningen borta. Vi behöver aldrig tvivla på vad som driver Hopkins (sadism) eller hur han kan komma undan med sina illdåd (laglöst och krigshärjat land). Allt som händer blir bara en våldsam bekräftelse på det vi redan vet eftersom filmen berättat det för oss.

Witchfinder General är en högst allvarlig berättelse och mycket av den stämningen hänger förstås på Vincent Price i rollen som Matthew Hopkins. Jag ska inte påstå att jag har några problem med att tro på rollfigurens kallblodighet men Prices prestation särskiljer honom inte från många andra mänskliga film-monster. Ska vi börja jämföra blir jag betydligt mer skrämd av exempelvis Anthony Hopkins Lecter i The Silence of the Lambs eller Michael Rookers Henry i filmen med samma namn.

Förutom att vara en berättelse om alla de illdåd som Hopkins kan utföra i Guds namn blir dessutom Witchfinder General också en ganska klassisk hämndhistoria. Av någon anledning blir jag hela tiden påmind om ett typiskt western-narrativ när Saras fästman Richard (givetvis) ska hämnas sin älskades våldföring i händerna på Hopkins och Sterne (”It’s justice. MY justice!”). Kanske beror det på de långdragna hästjaktsscenerna genom ett mestadels idylliskt sydengelskt landskap?

Utöver berättarrösten som förklarar Matthew Hopkins bevekelsegrunder inleder Witchfinder General med en skrämytslig mellan rundhuvuden och rojalister. Kanske ville Reeves också säga något om en tidsanda där människoliv inte var värt mer än en blykula och lite krut? Avslutningen låter dessutom ana hämnarens slutgiltiga tomhet. Men i så fall skulle regissören ha behövt göra de parallellerna tydligare, för det är enda gången vi får känna av bisterheten i den krigssituation som England befann sig i. Och någon chans att göra om och göra bättre fick inte Reeves – han avled kort efter filmens premiär, blott 25 år gammal. Ett faktum jag uppfattar i viss mån har bidragit till ryktet som omgärdar Witchfinder General.

Nej, ska detta bli en riktigt bra filmupplevelse krävs nog att att man fångas av någon slags stämning som jag inte ens lyckades uppfatta. En stämning som jag gissar att exempelvis doom metal-bandet Witchfinder General och A Field in England-regissören Ben Wheatly greppat.

Då tycker jag att det blir betydligt ruggigare att läsa på om den riktige häxjägaren Matthew Hopkins som, tillsammans med John Sterne, sägs vara ansvarig för att ha avrättat 300 människor mellan 1644 och 1649. Han författade även handboken The Discovery of Witches som användes flitigt vid de (mer kända?) häxprocesserna i New England.

star_full 2star_full 2

Annonser

Dr Terrors.jpegalt. titel: Mannen i tågkupén, Die Todeskarten des Dr. Schreck

Varför nöja sig med en film, när man kan få sex?! Eller ja, sex korta filmer i en långfilm om vi ska vara petiga. Bolaget Amicus Productions grundades 1962 av amerikanerna Milton Subotsky och Max Rosenberg och höll till i anrika Shepperton Studios, ett par mil utanför London. Dr. Terror’s House of Horrors var deras första rysare och dessutom den första i raden av inte mindre än sju olika skräckepisodfilmer (ett grepp som populariserades i den 20 år äldre Dead of Night, om ni minns).

Sex män trängs i den minimala tågkupén där en av dem presenterar sig som Dr. Schreck, expert på det metafysiska. Han förklarar hur det naturliga och övernaturliga är oundvikligt sammantvinnade och hur nära det mystiska och fasansfulla ligger det vardagliga. Är man uppmärksam kan även hans tarotlek (som han kallar sitt ”House of terror”) vara till hjälp om man vill få en skymt av sin egen framtid och öde. Men kommer någon av männen i kupén att undkomma de grymheter som Dr. Schrecks tarotkort visar upp för dem?

Amicus filmer förväxlas ibland med de från det äldre bolaget Hammer, vilket inte är så konstigt. Amicus använde sig gärna av Hammers bästa affisch-namn (i Dr. Terror’s House of Horrors möter vi exempelvis både Christopher Lee och Peter Cushing). Bakom kameran återser vi dessutom regissören Freddie Francis från bland annat gårdagens Nightmare. Sedan möter vi även här samma härligt mustiga färgsättning som vi blivit vana vid från Hammers gotiska produkter.

I fallet Dr. Terror’s… utspelas emellertid alla sex berättelserna i nutid eftersom de som sagt ska avslöja tågresenärernas respektive och presumtiva framtider. Arkitekten Jim Dawson möter en urgammal förbannelse när han reser till Skottland. Familjemannen Bill Rogers måste tampas med ett ovanligt envist ogräs i sin trädgård. Trumpetaren Biff Bailey förolämpar dumt nog voodoo-guden Damballah. Konstkritikern Franklin Marsh är lite väl förtjust i att sabla ned de konstnärer han möter. Sist, men inte minst, tvingas läkaren Bob Carroll inse sanningen om den vackra Nicolle, kvinnan han gift sig med.

Som vanligt när det gäller episodfilmer bjuds det på både toppar och dalar. Många av kortfilmerna avslutas, föga överraskande, med en ”överraskande” vändning. Anrättningen är på det hela taget ganska harmlös men långt ifrån charmlös. För ovanlighetens skull är själva ramberättelsen, alltså de scener som utspelas mellan de olika männen i tågkupén, det bästa i hela filmen.

Här är de nämligen inträngda i ett minimalt utrymme som ändå kan belysas på en mängd olika sätt beroende på vad tåget passerar för tillfället. För skådisar som Peter Cushing (Dr. Schreck), Christopher Lee (Franklin Marsh) och en ung Donald Sutherland (Bob Carroll) räcker det med minspel och blickar för att skapa en riktigt fin stämning. Sedan skadar det ju inte att Lees stele tvivlare utropar ”Nonsense!” och ”Charlatan!” eller fnyser över ”ridiculous parlour games” vid ungefär vartannat uttalande från Dr. Schreck. Vars olycksbådande närvaro i sin tur understryks av att han i omgångar belyses med överdrivet färgade lampor i absinth-grönt, aubergine-purpur eller isande kobolt.

Historiemässigt firar manusförfattaren (och producenten) Subotsky inga större triumfer. Förutom möjligen i Donald Sutherlands segment, vilket dessutom innehåller en alldeles förtjusande gummifladdermus med lysande ögon. Trädgårdsberättelsen känns som en ganska skamlös och förenklad plagiering av The Day of the Triffids (”A plant like that could take over the world!”) medan Christopher Lees historia blir en rätt trevlig variant på Poes ”The Tell-Tale Heart” (även om den gode Lee, med sitt stränga utseende, har svårt att förmedla känslan ”livrädd”). Svagast i gänget är Biff Baileys haitiska äventyr men segmentet räddas samtidigt av att tusenkonstnären Roy Castle fixar en hyfsad comic relief, särskilt när han påpekar för voodoo-översteprästen att urgammalt ceremonitrummande knappast kan omfattas av nutida copyrightlagar.

På det hela taget måste jag förklara mig mer än nöjd med denna Amicus första episodfilm. Inte särskilt ryslig på någon fläck men vad gör det när Dr. Schreck bjuder på så charmig underhållning i så många andra avseenden?

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

NightmareHmm, jag tror banne mig att det snart börjar vara dags att döpa om årets Halloween-tema till Gaslighting istället för Brittisk skräck…

Den 17-åriga Janet skickas hem till godset Hightowers från Hatcher’s School for Young Ladies eftersom hon natt efter natt vaknar skrikande från hemska mardrömmar. Genom hushållerskan Mrs. Gibbs får både vi i publiken och den medföljande läraren Mary Lewis veta bakgrunden till Janets fragila mentala hälsa: på sin 11-årsdag hittade flickan sin far liggande nedhuggen bredvid födelsedagstårtan och det var modern som höll i kniven.

Janets mamma är nu inspärrad på hospital och Janet själv är dödligt rädd för att hon ska ha ärvt sin mammas sinnessjukdom. Faktum är att både vi och Mrs. Gibbs kan förenas i farhågorna över att Janet gör sig själv sjuk genom att oroa sig så mycket över att inom kort tvingas dela moderns cell med gallerfönster. Kan det därmed också vara så att hon inbillar sig den vitklädda gestalten som skrider omkring i Hightowers korridorer? En gestalt som Janet lite nu och då också återfinner med en enorm förskärare stickades ut ur bröstet?

Den ende Janet törs lita på är förmyndaren Henry Baxter och han försöker i det längsta tillmötesgå hennes önskningar om att inte skickas till läkare eller sjukhus och absolut inte prata med en psykiatriker. Men byns lokale läkare förmanar Henry: ”Don’t wait to see if things sort themselves out. They won’t, you know”. Ett par varningens ord som både Janet och Henry borde ha tagit lite större hänsyn till.

Förtexterna till denna svart-vita Hammerrulle bjuder på idel välbekanta namn. Jimmy Sangster har producerat och skrivit manus medan Freddie Francis (som dessförinnan varit fotograf på bland annat The Innocents) intagit regissörsstolen. På skådissidan är det däremot mer anonymt, jag känner inte igen vare sig amerikanen Paul Knight som spelar Henry Baxter, Moira Redmond i egenskap av den inhyrda sköterskan Grace Maddox eller Jennie Linden i rollen som Janet. Iklädd ett par glasögon med 60-talsbågar skulle Knight dock vid en snabb titt kunna misstas för Colin Firth.

Linden är den som har det svårast i sammanhanget eftersom hon här var 25 men skulle föreställa 17. En relativt barnslig 17-åring dessutom. Det finns en slags skolflicksförälskelse-vajb från hennes sida gentemot förmyndaren som blir lite märklig eftersom den inte adresseras på något ordentligt sätt.

I likhet med andra filmer på samma tema bygger Nightmare mycket på (1) långa korridorer som är belysta på ett sådant sätt att de ska kasta maximalt med skuggor överallt, (2) undflyende gestalter, (3) verkliga eller inbillade röster samt (4) patenterat Galna kvinnor en masse. De senare ska gärna filmas underifrån samtidigt som de hugger maniskt med högerarmen i ett verkligt eller inbillat offer. Allt givetvis med ett förvridet grin på läpparna.

As far as gaslighting-historier goes är Nightmare varken bäst eller sämst i klassen. Det är en helt ok thriller som kanske tar lite väl lång tid på sig i uppbyggnadsfasen men som ändå lyckas driva sin berättelse framåt med god kontroll.

star_full 2star_full 2star_half_full

Children of the Damnedalt. titel: De fördömdas barn

Fyra år efter att Gordon Zellaby gjort processen kort med de små djävulsbarnen i Midwich var det dags igen. Nu har sex barn av enastående intelligens fötts i olika länder världen över och UNESCO beslutar att samla dem i London. Big mistake…

Alla kidsen smiter nämligen från sina respektive ambassader och förskansar sig i en övergiven kyrka med hjälp av Susan Eliot, moster till ledaren Paul. Psykologen Tom Lewellin och genetikern David Neville var de som upptäckte Paul tack vare ett internationellt IQ-test och de försöker förgäves förstå vad barngruppen är ute efter. Men snart tar global skrämselpolitik över och alla inblandade länder är fast beslutna att inte låta någon av de andra lägga vantarna på ”deras” barn.

Ni vet den klassiska historien om kung Salomo som lyckades klura ut vem av två kvinnor som var biologisk mor till ett barn genom att hota att hugga det mitt itu? Han hade inte haft en chans i det här läget eftersom alla inblandade helt klart föredrar en lösning som slutar med en hel hög döda ungar. Bara så länge det innebär att ingen av de andra länderna kan få någon fördel i kapprustningen.

Det lysande undantaget till denna regel visar sig efter hand vara psykologen (surprise, surprise…) Tom. Hans ”mjuka” vetenskap tillåter en betydligt större öppenhet inför vad barnen kan vara och visa sig betyda för mänskligheten än genetikern David. Här går alltså skiljelinjen snarare mellan personligheter (eller C.P. Snow) än mellan vetenskap och militarism som var fallet i Village of the Damned.

David är den kallsinnige naturvetaren som först är nyfiken på vilka mutationer som barnen egentligen är uttryck för, för att sedan snabbt komma till slutsatsen att de är en överlägsen art i den evolutionära kampen. Äta eller ätas och om vi inte slår tillbaka med kraft kommer vi snart att vara kontrollerade av den nya arten. Fråga bara aporna…

Det är också David som kommenterar ”breeding always tells” i samband med Pauls slampiga mamma, pressar alla mödrarna med frågor om vilka barnens fäder är och sedan avfärdar dem som labila när de blir synbarligen stressade över frågorna. Men hur skulle de kunna bli annat när de alla upplever sig ha genomgått en oförklarlig jungfrufödsel?

Barngruppen i Village of the Damned var ondskefull mer eller mindre per automatik. För även om mamma ger en lite för varm mjölk i nappflaskan är det knappast rimligt att tvinga henne att stoppa ned handen i kokande vatten. Detta mångkulturella gäng är länge mer ambivalent och tycks bara försvara sig när nöden kräver. Men då gör de det med besked och scenen där de drar igång en slags ljudvågsdödsmaskin i den gamla kyrkans orgel är faktiskt riktigt obehaglig.

Jag måste också nämna en detalj som gjorde mig oerhört nyfiken. Först en bit in i filmen förstår jag att Tom och David är rumskompisar. Låt vara att filmen tydligt visar hur de sover i skilda sovrum men jag måste ju ändå undra om det var meningen att man som tittare skulle uppfatta dem som ett gay-par och i så fall i vilket syfte. Samtidigt blev manlig homosexualitet avkriminaliserad i England först 1967, så det kanske bara är jag som övertolkar.

På det hela taget gör Children of the Damned mig lite förvirrad. Originalet är i alla avseenden en elegantare och snyggare berättad film men samtidigt lyckas uppföljaren i omgångar skapa en obehaglig stämning med vindlande Londongatulabyrinter och en överrörlig kamera. Dessemellan har den emellertid grava tempoproblem och kan vara direkt seg. Jag vet heller inte hur smart det var att sumpa chansen att göra barnen i princip stumma och därmed tvingas använda Susan Eliot som sitt språkrör. Förutom denna roll fyller hon nämligen ingen som helst funktion i handlingen och det är alltså en roll som undan för undan blir allt onödigare.

Till dessa nackdelar eller problem måste också läggas upplösningen som är tungfotat, övertydlig och på gränsen till outhärdligt högtravande och moraliserade. Samtidigt som den strax dessförinnan lyckades skapa mer spänning än jag någonsin upplevde i originalet. Förvirrande var ordet, sade Bull.

star_full 2star_full 2star_full 2

Day of the Triffidsalt. titel: Triffidernas dag, Invasion of the Triffids, Revolt of the Triffids

So, John Wyndham, we meet again! Wyndham, författaren till The Midwich Cuckoos skrev annat också (även om invasion och apokalyps verkar ha varit lite hans grej). Förlagan till The Day of the Triffids publicerades innan The Midwich Cuckoos och var den första bok som bar Wyndhams eget namn istället för någon pseudonym (hans allra första bok kom redan 1927). Efter succén med Village of the Damned kan man tänka sig att filmbolagen började dammsuga Wyndhams övriga produktion och häpp: The Day of the Triffids.

Natthimlen världen över uppvisar ett aldrig tidigare skådat spektakel. Ett ovanlig meteoritregn lockar man ur huse men det ska mänskligheten komma att ångra när morgonen randas. Då visar det sig nämligen att alla som slängde ens ett getöga på fenomenet har blivit blinda. Varför det, kan man fråga sig?

Tja, kanske för att de enorma och rörliga köttätande växterna som kallas triffider som plötsligt invaderar jordytan inte ska behöva kämpa så mycket med sina offer? En av de som klarade sig med synen i behåll är ironiskt nog sjökaptenen Bill Masen eftersom han hade stränga order att inte ta av sitt bandage efter en ögonoperation (hur sugen han nu än var på att ta reda på huruvida syster Jamieson var lika söt som alla sade). Nu är han en av de få seende personerna kvar i hela London men stöter vid Marylebone Station ihop med flickan Susan som gömt sig hela natten i en godsvagn, på rymmen från sin internatskola. Tillsammans korsar de den europeiska kontinenten i jakt på en fristad.

Två som fortfarande också kan se är forskaren Tom Goodwin och hans fru Karen eftersom Toms depression och grasserande alkoholism såg till att hålla dem instängda i en gammal fyr utanför Cornwalls kust. I och med triffidernas invasion har Tom emellertid fått ett livsmål att jobba mot – att lista ut hur man kan utrota de livsfarliga plantorna.

The Day of the Triffids är ännu en av de där klassiska titlarna som länge legat på lur i bakhuvudet. Ni vet, de där som man känner igen men aldrig sett eller ens egentligen haft något grepp om. Men det går ju alltid att fixa. Såvitt jag kan förstå skiljer sig emellertid adaptionen en hel del från Wyndhams original, exempelvis innehåller det inte alls en misslynt marinbiolog och hans tålmodiga hustru.

Däremot var det inte särskilt svårt att se paralleller både bakåt och framåt i fantastik-historien. Till att börja med gjorde Wyndham själv aldrig någon större hemlighet av att handlingen i hans bok inte är så lite inspirerad av H.G. Wells klassiker The War of the Worlds. Kanske var det dock så att The Day of the Triffids återupplivade Wells berättelse en smula eftersom den första filmatiseringen av den kom 1953, två år efter Wyndham publicerat sin bok.

Dagens adaption har också förstärkt kopplingarna bakåt till Wells (och, kanske viktigare, den oerhört populära filmatiseringen) genom att klart och tydligt förlägga hela problemet med både synförlust och triffidernas ankomst till meteoritregnet. Wyndham själv var betydligt luddigare kring orsakssambanden i det fallet. Filmen levererar också en befriande upplösning (utannoserad låååångt i förväg för de tittare som har ögonen med sig) som påminner mycket om Wells medan Wyndham inte gav sina läsare samma tillfredsställelse.

Scenerna där Mason vandrar runt i ett övergivet och kaosartat sjukhus med sängar huller om buller och matbrickor utslängda på golvet som plockepinn känns omedelbart igen stämningsmässigt från Cillian Murphys dito i 28 Days Later. Och frågan är om inte en viss George A. Romero också passat på att ta sig en titt, för är inte scenen med de viftande triffidtentaklerna (eller ska de snarare kallas lianer?) som bryter sig genom en dörr väldigt lik de i Night of the Living Dead?

Andra, mer generella, delar i The Day of the Triffids känns också igen från mer sentida apokalypsverk, särskilt i dessa post-zombie-tider. Vi har den motvillige hjälten som aldrig bett om att tvingas skydda både kvinnor och barn, övergivna och ödsliga (samt så småningom brinnande) städer (vilka blir desto mer skrämmande på grund av att de samtidigt är både välbekanta och främmande) samt löftet om en fristad undan monstren.

Dessutom är vi välbekanta med tanken på att människan självt förvandlas till ett djur under sådana här omständigheter. Bara för att en slumpvis utvald människospillra har kvar sin syn och därmed bättre chanser för överlevnad innebär det inte att alla per automatik är goda och omtänksamma personer. Precis som i exempelvis 28 Days Later är det inte alltid den uppenbara fienden, triffiderna, som utgör det största hotet mot våra protagonister.

Att specialeffekterna kanske inte hållit superbra kommer inte som någon större överraskning. Ändå vilar något lätt obehagligt över de gummiartat viftande och slingrande tentakellianerna, de klickande ljuden och planthordernas obevekliga frammarsch. Jag gillar också att kameran ibland slår över till plant-o-vision.

Tempomässigt är filmen en smula ojämn, musiken blir ibland väl spänningsbrötig och genus-o-metern får nog ta en time out och djupandas i ett hörn. Trots det tyckte jag att The Day of the Triffids var en ganska härlig och underhållande katastrof-invasions-apokalyps-film. Däremot hade jag kunnat leva utan den märkligt påklistrade och överdrivet gudsfruktiga sista minuten. Det kunde tydligen Wyndham också eftersom en sådan slutkläm helt saknas på hans sidor.

star_full 2star_full 2star_full 2

The Damnedalt. titel: …de kallblodiga, These Are the Damned

Den lilla kuststaden Weymouth har blivit ett farligt ställe. En amerikansk turist som chevalereskt erbjuder en ung flicka sin arm för att ”hjälpa” henne att korsa gatan blir strax nedslagen av gänget som flickan tillhör. Regeringstjänstemannen Bernard som träffar den nedslagne Simon strax efter tillbudet kan bara sucka och bekräfta att nya, våldsammare tider också hittat fram till det sköna Albion.

Men Simon måste ha fått ett riktigt hårt slag i huvudet av det där gänget, för när flickan Joan plötsligt dyker upp på hans båt kallar han varken på polisen eller slänger henne överbord. Istället försöker han övertala henne att lämna gänget som leds av hennes bror King och medelst ett desperat skutt ned i Simons båt gör hon just det.

Men brodern är inte beredd att vare sig lämna ifrån sig Joan eller strunta i Simons ringaktning för Kings i sanning galna beteende. Gänget förföljer Simon och Joan och tvingar dem efter en nattlig jakt att fly in på ett väl inhägnat militärområde. Samma område där Bernard jobbar med sina topphemliga experiment.

Det är alltid spännande att sätta sig framför en helt okänd film. The Damned var en titel som dök upp när jag inför detta tema hetsgooglade fraser som ”best british horror movies” men utöver det visste jag inte så mycket mer. Jo, att den producerats av Anthony Hinds och därmed var en Hammer-film. Men där vet jag ju av erfarenhet att produktionsbolaget i sig inte säger särskilt mycket om varken innehåll eller kvalitet.

Ganska snart börjar jag undra vad fasiken detta är för något. Kings gäng beter sig som de deltar i en blandning av West Side Story och A Clockwork Orange. Inte minst King själv, som till skillnad från de andra killarna inte klär sig i MC-utstyrsel utan i elegant kavaj och med ett paraply (med en överraskning i handtaget…). Oliver Reeds intensiva och kolsvarta blick antyder att här har vi en Tvättäkta Galning men det blir kanske lite…överspelat. (Här kan det dock vara läge att påminna sig om att Reed hade sin första huvudroll i Hammer-rullen The Curse of the Werewolf.)

Detsamma gäller utbytet mellan den propre Bernard och den mer frisinnade skulprisen Freya Nielsen, spelad av ingen mindre än Viveca Lindfors. Man förstår att Bernard brukar hyra ut ett hus till Freya på landområdet där han jobbar och att de haft en historia tillsammans (mest för att Freya är väl intim med en man som bara skulle vara hennes hyresvärd). Hon skämtar om hans hemligstämplade arbete medan han gravallvarligt replikerar ”If I were to tell you…even a little bit about…what you call my ‘secrets,’…I might be condemning you to death”. Festlig kille, den där Bernard…

Nå, till slut landar ändå historien i det där militärområdet där det visar sig att Bernard, militären och ett gäng andra typer håller en grupp barn fångna i en underjordisk bunker. Det är ingen hejd på alla halvkvädna visor och antydningar om att både barnen (och, förhoppningsvis, vi i publiken) ska få veta allt ”when the time comes…”

Själva upplägget på The Damned är ganska spännande, en historia som i förstone ser ut att vara en fortsättning på Village of the Damned men som sedan svänger till att bli en paranoid berättelse om det globala kärnvapenhotet. Bernard är helt övertygad om att Slutet förr eller senare kommer och då är bunker-barnen det enda hopp mänskligheten har. Så från Bernards sida finns alltså en viss omtanke, medan den fyrkantige major Holland bara kan prata säkerhetsrisker. Samtidigt görs det tydligt att inte heller Bernard backar för särskilt mycket när det gäller att bevara sin hemlighet. Vare sig Staten eller Militären är alltså etablissemang som medborgarna kan luta sig mot i trygg förvissning att de ser till allas bästa.

Men det hela blir alldeles för konstigt i händerna på amerikanske regissören Joseph Losey (svartlistad i Hollywood) och manusförfattaren Evan Jones (som i och för sig på kort tid fick skriva om en tidigare manusversion). Alla deltagande uppvisar mer eller mindre überteatraliskt överspel och särskilt Shirley Anne Field i rollen som Joan klarar inte av det. Henne har vi tidigare träffat i Peeping Tom och jag vill minnas att hon även där var ett av de svagare korten.

Överspelet kombineras med synnerligen märkliga relationer som påminner en del om vissa giallos som jag tog mig igenom förra året. Simon försöker exempelvis omgående limma på Joan i en situation där hon inte borde vara det minsta mottaglig för sådana närmanden men givetvis är det (i slutänden). När hon säger att hon alltid velat vara något mer än ”someone’s girl” frågar han henne om hon vill gifta sig med honom. Det finns egendomligt outtalade incestuösa vibbar mellan Joan och King. King klampar i sin tur objuden in i Freyas hyrda hus men hon tycks inte bli rädd för honom trots att han beter sig minst sagt labilt. Däremot blir hon i ett slag fullkomligt hysterisk när han börjar gå loss på en av hennes skulpturer med en yxa.

Till det kommer att historien berättas på ett hackigt sätt med få introduktioner som skulle kunna underlätta tittarens förståelse för vad scenen och personerna betyder. I inledningen är det alltså ganska oklart i vilken relation Bernard och Freya står till varandra eller varför de träffas på en hotellservering. När en sönderslagen Simon stapplar in blir den ännu luddigare – känner han dem sedan tidigare och vem är han egentligen? Varför hyr Bernard ut ett hus där hyresgästen har alla möjligheter att när som helst snubbla över hans hemligheter? Och hur ska egentligen slutet tolkas? Jag tvingas som tittare dra allt för många osäkra slutsatser för att skapa mitt eget sammanhang.

The Damned är främst intressant genom att vara en brittisk version av en annars klassisk amerikansk och japansk domedagsgenre. Den har visuella ambitioner och får ibland till något hjärtskärande i samband med bunkerbarnen men är i slutänden allt för märklig för att bli riktigt underhållande för min del. Däremot är frågan om inte en viss Stanley Kubrick både såg och hämtade inspiration till såväl Dr. Strangelove som A Clockwork Orange.

star_full 2star_full 2

Peeping TomHade Facebook funnits på 60-talet är det högst sannolikt att den unge Mark Lewis hade taggat sin förhållande-status som ”Det är komplicerat”. För livet är komplicerat för Mark på flera plan. Han dejtar den oskyldiga granntjejen Helen men kämpar hela tiden mot längtan efter att placera henne framför sin filmkamera. För Mark har nämligen också ett högst komplicerat förhållande till denna filmkamera.

Å ena sidan är den ett professionellt verktyg, både i rollen som kameraman på en filmstudio och som pin-up-fotograf. Å andra sidan utgör kameran, eller snarare de bilder som den producerar, en obönhörlig lockelse. Marks högsta önskan här i livet , egentligen hans enda tydliga drivkraft, är att fånga ett enda ögonblick av oförfalskad, mänsklig rädsla.

Jag får en känsla av att Mark borde ha kunnat relatera till den tidiga behaviorismens tvetydiga poster boy – Lille Albert. Pojken plockades vid nio månaders ålder upp av psykologerna John B. Watson och Rosalie Rayner, vars syfte var att undersöka om, och i så fall hur, man kunde framkalla stark fobi hos ett i övrigt normalt barn. Experimentet lyckades över förväntan – snart var lille Albert livrädd för den vita råttan som han innan dess gillat att leka med.

Tidigt i Peeping Tom får både Helen och publiken nämligen veta att Marks biolog-farsa gjorde en vana av att filma sin son i de mest obekväma av situationer, särskilt när grabben tjuvkikade på kyssande par eller vaknade mitt i natten av en mardröm. Drömde han inga mardrömmar var pappa inte främmande för att exempelvis dumpa en ödla i Marks säng. Allt i den biologiska forskningens namn. Inte så konstigt att Mark växt upp till att bli storslaget och skoptofilt nervvrak (”I never knew a moment’s privacy”).

Min kopia av Peeping Tom innehåller en kort introduktion av Martin Scorsese, där han kallar filmen en ”terrifying experience”. Det är ju också en film som man ganska snabbt hör talas om ifall man är det minsta intresserad av skräckgenren. Jag hade dock mina aningar om att Peeping Tom inte var en ”vanlig” skräckfilm och de blev tyvärr besannade.

Själv skulle jag kalla filmen för ett psykologiskt drama där det förvisso ligger en viss spänning i huruvida Mark ska kunna hålla sig ifrån Helen eller inte. Det finns annat som också talar till dess fördel, eller som i alla fall får mig att förstå varför så många pratar om den. Musiken, komponerad av en viss Brian Easdale, är pianobetonad, påträngande, modern och hysterisk. Det sätter utan tvekan sin prägel på filmen, men den var ett element som jag för min del gärna hade kunnat hoppa över.

Peeping Tom är, förstås, en oerhört visuellt medveten film vad gäller sådant som färger, belysning, utsnitt och vinklar. Inte för inte blir ju även den kamera som filmar hela alltet, och i slutänden vi i publiken, medskyldiga till det tjuvtittande som Mark ägnar sig åt. När det gäller kameror, blick och iakttagande finns det tillräckligt med lager för att underhålla filmvetarstudenter för ytterligare decennier framöver.

Och här kan jag tycka att Peeping Tom, med manusförfattaren Leo Marks i spetsen, lyckas komma åt en tankeväckande åder i skräckgruvan – obehaget i att vara iakttagen. En annan människas blick kan snabbt förvandlas till något som invaderar den privata sfären och Mark gör detta ännu tydligare genom att också bevara invasionen för eftervärlden med hjälp av sin kamera. Jag är naturligtvis inte den första som gör den kopplingen, men släktskapet mellan Peeping Tom och den gryende giallogenren synes vara starkt. Även där är ju ofta Blicken och Seendet betydelsefullt på flera sätt. Eftersom en hel del av filmens scener utspelas i en filmstudio får den mig att särskilt tänka på Michele Soavis slasherinnovativa Deliria.

Detta blir alltså den sortens film där jag får lust att sätta fingret på hakan och mumla ”intressaaaant…”. Den kan säkert vinna på omtittar. Det var lite kul att få en inblick i den brittiska pin-up-fotobusinessen där ”views”, alltså bilderna, säljs med omslag som i närmast uppseendeväckande tydlig skrift anger ”Educational books” (affärsinnehavaren förbindligt till kunden: ”Shall I put you on our mailing list, sir?” Kunden fullkomligt förfärad: ”Oh, no!”).

Men i nuläget vete tusan om jag skulle kalla den för ”bra”. Jag blir exempelvis inte klok på varför man har besatt huvudrollen med Karlheinz ”Carl” Boehm eftersom han lite nu och då faller tillbaka på en vagt tysk accent som enbart blir förvirrande. Hans magnifika överspel som Galen© (darrig, blek, kallsvettig, stammande, tvetydigt kramande sin kamera) gör mig inte rädd, inte ens obehaglig till mods. I mina ögon blir det tyvärr mest tramsigt. Jag fattar inte heller varför Anna Massey i rollen som Helen lite nu och då beter sig som om hon vore 14, när det tydligt uttalas att hon ska vara 21 och jobba som bibliotekarie.

En begriplig klassiker men en obegriplig skräckfilm.

star_full 2star_full 2star_half_full

Village of the Damendalt. titel: De fördömdas by

Dags för en av de mer kända brittiska skräckfilmerna, tillsammans med The Innocents, Hammer-Draculafilmer och The Wicker Man? Och innan megakulthittar som The Descent, Shaun of the Dead och 28 Days Later?

Nå, för egen del måste jag erkänna att Village of the Damned däremot är mest bekant tack vare Simpsons-avsnittet där det förekommer en barnförbjuden film med titeln The Bloodening. Och tyvärr låter den fejkade filmens hemska barn allt för lika antagonisterna i Village of the Damned när de kläcker ”olycksbådande” repliker som ”Now you’re thinking, ‘I hope that’s shepherd’s pie in my knickers!’” Något av en stämningsdödare, kan man säga.

Men innan de illvilliga battingarna dyker upp i Village of the Damned gör filmens regissör, tyskättade Wolf Rilla, ett ganska bra jobb med att omedelbart frammana en olycksbådande atmosfär. Runt elvatiden på förmiddagen faller alla levande varelser i den lilla byn Midwich ihop, medvetslösa. Kameran panorerar runt herrelösa traktorer, översvämmade handfat och rykande strykjärn. Tack vare att militären Alan Bernard pratade med sin svåger, Gordon Zellaby, precis när det hände är ett närliggande förband strax på plats för att kunna spärra av byn.

Vad som än påverkar Midwich tränger det genom gasmasker men det är också en effekt som går över lika plötsligt som den inträffade. Inom ett par minuter är alla avsvimmade på benen igen, redo att beklaga sig över militärens undersökningar med provtagning och geiger-avläsningar. Och vem kommer att ersätta Evelyn Harrington för det strykjärnsformade hålet i hennes bästa klänning?!

Men en i förstone dold effekt ska dock visa sig vara permanent. Snart står det klart att alla Midwich fertila kvinnor är gravida, oavsett om de är gifta, ensamstående eller haft makar ute till sjöss. Alla barnen föds emellertid utan komplikationer, men efter en ovanligt snabb grossess och utrustade med märkliga ögon. I egenskap av en slags informell övervakare inser vetenskapsmannen Gordon Zellaby (vars fru Anthea fött sonen David) att barnen inte bara är högeligen intelligenta utan att de också delar medvetande (”One mind to the twelfth power”). En egenskap som visar sig ha oanade konsekvenser.

Village of the Damned visar upp en hel del konfliktytor men jag blir osäker på hur många av dem som är medvetna. Ett par av dem känns igen från klassiska amerikanska produktioner som The War of the Worlds från 1953. Kanske är det bara det faktum att alla inblandade pratar brittisk engelska som gör att dagens film på något sätt känns annorlunda? För här har vi exempelvis den övertydliga skiljelinjen mellan vetenskapsmannen Zellaby, som vill studera barnen i syfte att nå framsteg som skulle kunna komma hela mänskligheten till nytta, och general Leighton som förhåller sig betydligt mer skeptisk till de eventuella vinster som de främmande barnen skulle kunna bidra till.

Vilket i och för sig är det motsatta förhållandet jämfört med just The War of the Worlds där vetenskapen stod för frälsningen från fienden. Med filmer från den här tidsperioden är det som vanligt svårt att inte göra kärnvapenkopplingar, med barnen som symboler för en instabil och svårkontrollerad kärnklyvning. En process vars vetenskapliga tillskyndare hävdade var ett stort framsteg men vars praktiska konsekvenser var minst sagt olycksaliga. Kanske handlar det inte ens om vetenskapens fromma för Gordon Zellaby. Vid ett tillfälle får Alan Bernard anledning att fråga om det inte är så att Gordon är så fascinerad av barnen därför att hans ”son” David är en av dem och att det är något som kittlar hans vetenskapliga fåfänga. Vilken vetenskapsman skulle inte vilja kunna skryta med att han är far till den näste Einstein?

Man kan också se historien som ren och traditionell invasionsskräck, eventuellt blandad med en nymornad kommunistskräck som förstås inte var aktuell när H.G. Wells skrev romanen The War of the Worlds. Men vi har det välbekanta robotliknande beteendet, oviljan att relatera känslomässigt till andra människor (David avvisar bestämt sin mors ömma omsorger med ett bryskt ”Don’t fuss mother!”) och ett likriktat tänkande. Likt robotar är barnen heller inte bekanta med begrepp som ”godhet” eller ”ondska” och de känns inte vid mänskliga lagar. Invasionsrädslan blir också tydlig i titeln på den litterära förlagan: The Midwich Cuckoos av John Wyndham. Som bekant är ju göken en av de mest kända arterna som uppvisar häckningsparasitism, det vill säga en organism som planterar sina ungar hos andra arter och vars födsel allt som oftast innebär döden för ”styvsyskonen”.

Alla dessa konflikter eller rädslor uppfattar jag som relativt medvetna i både manus och framförande. Det jag känner mig mer osäker på är gapet som i mina ögon tydligt öppnas mellan könen. Ska jag hårdra det hela får filmens kvinnor, inklusive Anthea, enbart göra tjänst som inkubatorer för Det Främmande som invaderar den engelska idyllen. Männen samlas på byns pub, först för att önska livet ur det som växer i deras fruars och döttrars livmödrar och sedan för att ansamla en klassisk lynchmobb. I doktor Willers väntrum sitter oroliga kvinnor på rad medan läkaren, Gordon och Alan grötmyndigt diskuterar deras tillstånd och granskar röntgenplåtar. Barngängets odiskutable ledare är David (en status som i och för sig lika gärna skulle kunna bero på att han är Gordons son). I den mån byns kvinnor får tjäna en roll, efter att de först blivit ofrivilligt gravida och därefter tvingats bära och föda fram barnen, är det som känslomässiga kontraster till sina avkommor. För vilka riktiga barn skulle bete sig så känslokallt mot sina mödrar som David gör mot Anthea?

Village of the Damned är en intressant och välberättad historia, däremot vet jag knappt om jag skulle kalla den för en skräckfilm. Så här nästan 60 år senare har den snarare antagit thriller-toner och barnens överdrivna leverans sticker förstås en del i ögonen. Men ändå väl värd en titt, skulle jag säga.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

True Grit 1969alt. titel: De sammanbitna

Charles Portis bok om den företagsamma Mattie Ross och föredettingsheriffen Rooster Cogburn måtte ha blivit populär med tanke på att denna adaption kom blott ett år efter dess publicering. Tydligen var det ingen mindre än Western-veteranen himself, John Wayne, som läste och gillade berättelsen om mannen som hade ”grit” i övermått. Detta trots att Rooster knappast var en standardroll för Wayne.

Läs hela inlägget här »

True Grit bokDrängfull och uppfylld av hat över en inbillad oförrätt vid kvällens kortspel skjuter Tom Chaney ihjäl sin arbetsgivare Henry Ross. Ross, som enligt alla är en hygglig karl och bara försökte få sin tölpaktige lantarbetare att lugna ned sig några hekto. Chaney flyr Fort Smith på Ross häst Judy in i det intilliggande indianterritoriet.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Guy Boothby, Dr. Nikola Returns
David Baldacci, True Blue
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser