Rogue NationDet finns mycket som kan tyckas omöjligt (eller åtminstone osannolikt) med Rogue Nation. Att Tom Cruise fortfarande orkar hålla igång med en imponerande mängd egna stunts. Att filmens produktionsbolag inbegriper namn som China Movie Channel och Alibaba Pictures (även det kinesiskt). Att storyn innehåller en kvinnlig motpart till Ethan Hunt som får vara (nästan) lika mycket kickass som han. Att regissör och manusförfattare Christopher McQuarrie faktiskt lyckas få även denna femte del i filmserien att stå på egna ben.

Kanske är en del av populariteten hos filmer som Mission: Impossible och James Bond att publiken faktiskt med egna ögon kan se var åtminstone delar av filmbudgeten plöjts ned. Det är befriande lite CGI (eller i alla fall tillräckligt diskret gjord), fysiska stunts, bil- och mcjakter samt besök på minst tre olika ställen i världen.

I Rogue Nation jagar Ethan Hunt den bedrägliga brottsorganisationen Syndikatet i först som sist i London men via Wien och det mer exotiska Casblanca (samt två superkorta avstickare till Paris och Havanna). Syndikatet är så djävulskt väl dolt att Ethans fokus till och med uppfattas som ett tecken på att han förlorat förståndet. Särskilt då av CIA som inte längre vill dela budgetpengar med IMF-styrkan.

CIA-direktören Hunley lyckas till och med få rivalen upplöst vilket egentligen inte innebär någon större skillnad eftersom IMF-agenterna alltid opererat i största hemlighet och aldrig kunnat förvänta sig någon hjälp från hemmaplan. Jamen ni vet, ”Should you or any of your I.M. Force be captured or killed, the Secretary will disavow any knowledge of your actions”.

Ethan stöter även på dubbelagenten Ilsa Faust som opererar djupt inne i Syndikatet. Och som vanligt när det gäller dubbelagenter är det inte alltid så lätt att veta om de bara är dubbel. Eller trippel… Eller kvadruppel…

Christopher McQuarrie tar som sagt med sin publik på en sjuhelvetes resa och det är bara att luta sig tillbaka och hänga med. Den enda invändningen skulle möjligen gälla filmens skurk Salomon Lane, spelad av Sean Harris. Motivationsmässigt reser han sig aldrig utöver det mest förväntade när det gäller den här typen av spionhistorier. Han och Ethan är intrasslade i ett komplicerat förhållande där ingen av dem knappt har något existensberättigande utan den andre. Den regelmässiga besvikelsen över spionvärldens självbedrägeri finns också där, något som han dessutom försöker pracka på sin älsklingsfiende för att få Ethan att ifrågasätta tingens ordning lika mycket som han själv har gjort.

Harris ger Lane en slags väsande röst som varken gör till eller ifrån. Undre halvan av hans ansikte ser ut som en misslyckad megabotox alternativt en extremt begränsad stroke med konstant neddragna mungipor. Att han dessutom ser ut som en karikatyr av en östeuropeisk skurk från 60-talet (militärisk frilla, rejäla glasögonbågar, svart polotröja) gör inte heller saken bättre. Gammalmodig eller retrochic är väl upp till tittaren att avgöra antar jag.

Men bortsett från Lane har Rogue Nation har ett bra tempo, hyfsad story och fin balans mellan det tekniska, jakter, fajter och lite lagomt avväpnande kompissnack. I det senare avgår Simon Pegg med guldmedaljen genom sin förmåga att ge teknikkillen Benji Dunn en perfekt avvägd comic relief-roll som sällan slår över i det trötta eller parodiska. Tätt följd av den dynamiska duon Jeremy Renner och Alec Baldwin som måste slåss om de där budgetdollarsarna till förmån för sina respektive organisationer.

Den trevligaste överraskningen med Rogue Nation var för mig liksom för många andra dock svenska Rebecca Fergusons dubbelagent. Hennes Ilsa (och uj vad många svenska kvinnor jag känner som heter så…) ger Tom Cruises Ethan Hunt en rejäl match, oavsett det gäller handlingskraft, innovationsförmåga eller ren och skär jävlaranamma. Även om Rebecca de facto är tjugo år yngre än Tompa avger hennes roll verkligen inga Lolita-vibbar, de är så nära jämställda partners man kan komma i den här typen av film där Ethan Hunt ändå spelat huvudrollen fyra gånger tidigare. Men visst, lika kärleksfulla kameraåkningar över långa ben i extravaganta klänningar får kanske ändå inte Ethan.

På plussidan noterar jag också Joe Kraemers snygga invävning av den klassiska Puccini-arian Nessun Dorma (från operan Turandot som får agera bakgrund till gängets äventyr i Wien) när det ska bli lite mer känslomässigt. Samt den vattenbrusande ingången till filmens kanske häftigaste scener som mest av allt ser ut som en hungrig sarlacc. På det hela taget en film som kan bära sin lilla action pin med stolthet. Mission accomplished!

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Andra som tagit en walk on the rogue side är Fiffis filmtajm, Spel och film, Filmparadiset, Movies-Noir, Den perfekta filmen, Filmitch, Flmr, Jojjenito och Har du inte sett den?

Annonser