Mission: Impossible – Rogue Nation (2015)

Rogue NationDet finns mycket som kan tyckas omöjligt (eller åtminstone osannolikt) med Rogue Nation. Att Tom Cruise fortfarande orkar hålla igång med en imponerande mängd egna stunts. Att filmens produktionsbolag inbegriper namn som China Movie Channel och Alibaba Pictures (även det kinesiskt). Att storyn innehåller en kvinnlig motpart till Ethan Hunt som får vara (nästan) lika mycket kickass som han. Att regissör och manusförfattare Christopher McQuarrie faktiskt lyckas få även denna femte del i filmserien att stå på egna ben.

Kanske är en del av populariteten hos filmer som Mission: Impossible och James Bond att publiken faktiskt med egna ögon kan se var åtminstone delar av filmbudgeten plöjts ned. Det är befriande lite CGI (eller i alla fall tillräckligt diskret gjord), fysiska stunts, bil- och mcjakter samt besök på minst tre olika ställen i världen.

I Rogue Nation jagar Ethan Hunt den bedrägliga brottsorganisationen Syndikatet i först som sist i London men via Wien och det mer exotiska Casblanca (samt två superkorta avstickare till Paris och Havanna). Syndikatet är så djävulskt väl dolt att Ethans fokus till och med uppfattas som ett tecken på att han förlorat förståndet. Särskilt då av CIA som inte längre vill dela budgetpengar med IMF-styrkan.

CIA-direktören Hunley lyckas till och med få rivalen upplöst vilket egentligen inte innebär någon större skillnad eftersom IMF-agenterna alltid opererat i största hemlighet och aldrig kunnat förvänta sig någon hjälp från hemmaplan. Jamen ni vet, ”Should you or any of your I.M. Force be captured or killed, the Secretary will disavow any knowledge of your actions”.

Ethan stöter även på dubbelagenten Ilsa Faust som opererar djupt inne i Syndikatet. Och som vanligt när det gäller dubbelagenter är det inte alltid så lätt att veta om de bara är dubbel. Eller trippel… Eller kvadruppel…

Christopher McQuarrie tar som sagt med sin publik på en sjuhelvetes resa och det är bara att luta sig tillbaka och hänga med. Den enda invändningen skulle möjligen gälla filmens skurk Salomon Lane, spelad av Sean Harris. Motivationsmässigt reser han sig aldrig utöver det mest förväntade när det gäller den här typen av spionhistorier. Han och Ethan är intrasslade i ett komplicerat förhållande där ingen av dem knappt har något existensberättigande utan den andre. Den regelmässiga besvikelsen över spionvärldens självbedrägeri finns också där, något som han dessutom försöker pracka på sin älsklingsfiende för att få Ethan att ifrågasätta tingens ordning lika mycket som han själv har gjort.

Harris ger Lane en slags väsande röst som varken gör till eller ifrån. Undre halvan av hans ansikte ser ut som en misslyckad megabotox alternativt en extremt begränsad stroke med konstant neddragna mungipor. Att han dessutom ser ut som en karikatyr av en östeuropeisk skurk från 60-talet (militärisk frilla, rejäla glasögonbågar, svart polotröja) gör inte heller saken bättre. Gammalmodig eller retrochic är väl upp till tittaren att avgöra antar jag.

Men bortsett från Lane har Rogue Nation har ett bra tempo, hyfsad story och fin balans mellan det tekniska, jakter, fajter och lite lagomt avväpnande kompissnack. I det senare avgår Simon Pegg med guldmedaljen genom sin förmåga att ge teknikkillen Benji Dunn en perfekt avvägd comic relief-roll som sällan slår över i det trötta eller parodiska. Tätt följd av den dynamiska duon Jeremy Renner och Alec Baldwin som måste slåss om de där budgetdollarsarna till förmån för sina respektive organisationer.

Den trevligaste överraskningen med Rogue Nation var för mig liksom för många andra dock svenska Rebecca Fergusons dubbelagent. Hennes Ilsa (och uj vad många svenska kvinnor jag känner som heter så…) ger Tom Cruises Ethan Hunt en rejäl match, oavsett det gäller handlingskraft, innovationsförmåga eller ren och skär jävlaranamma. Även om Rebecca de facto är tjugo år yngre än Tompa avger hennes roll verkligen inga Lolita-vibbar, de är så nära jämställda partners man kan komma i den här typen av film där Ethan Hunt ändå spelat huvudrollen fyra gånger tidigare. Men visst, lika kärleksfulla kameraåkningar över långa ben i extravaganta klänningar får kanske ändå inte Ethan.

På plussidan noterar jag också Joe Kraemers snygga invävning av den klassiska Puccini-arian Nessun Dorma (från operan Turandot som får agera bakgrund till gängets äventyr i Wien) när det ska bli lite mer känslomässigt. Samt den vattenbrusande ingången till filmens kanske häftigaste scener som mest av allt ser ut som en hungrig sarlacc. På det hela taget en film som kan bära sin lilla action pin med stolthet. Mission accomplished!

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Andra som tagit en walk on the rogue side är Fiffis filmtajm, Spel och film, Filmparadiset, Movies-Noir, Den perfekta filmen, Filmitch, Flmr, Jojjenito och Har du inte sett den?

7 reaktioner till “Mission: Impossible – Rogue Nation (2015)”

  1. Ett plus är helt klart att McQuarrie även skrivit manuset, vilket han visat förr att han bemästrar.

    Håller fullständigt med dig om att man lyckas hålla sig undan cgi så gott det går och på så vis bryr man sig mer om vad som händer än i många andra actionfilmer.

    Jeremy Renner är jag tyvärr inte så förtjust i, varken här eller normalt sett. Funkade i The Hurt Locker, men annars tycker jag han saknar utstrålning. Skönt att han får ta ett kliv åt sidan i denna film.

    Som jag skrev inne hos mig trodde jag för en stund att det var svenske Björn Granath (version yngre) när jag såg huvudskurken, haha.

    Ilsa Faust – det var bara hennes agentnamn så där har vi orsaken till varför det inte var svenskklingande. Och som jag noterade inne hos Fiffi så stod det att hon var en brittisk agent (men uppenbarligen med svenska rötter). En internationell agent/spion med andra ord 🙂 Bra var hon dock, det är vi nog samtliga överens om.

    Tyckte själv filmen lyckades bättre än den förra filmen i serien i det mesta. Klart trevlig sommarblockbuster.

  2. Jag gillar att Ethan Hunt är mindre imponerad än kameran av de där långa benen. Det finns ett embryo till relation, men inga billiga scener där de cashar in på det. Istället blir det direkt en Casablanca-nostalgisk omöjlig relation, där Nessun Dorma-motivet används som en ”We’ll always have Vienna”.

  3. @Movies-Noir: Jag gillar ändå Renner på något vänster även om jag kan hålla med om att han sällan strålar. Tyckte han var rätt bra i American Hustle, tex.

    @Carl: Absolut, mycket skönt att slippa kärleksscener! Det understryker Ilsas jämställda status tycker jag.

  4. Ska förska klämma in den här filmen på onsdag eller torsdag. Har alltid uppskattat M:I filmerna (förutom Woos katastrofala magplask) och ser fram emot en trevlig stund i biomörkret.

  5. @Filmitch: Då håller vi tummar och tår! Jag var iofs inte så impad av del tre heller men det är klart, till samma bottennivå som tvåan grävde den sig inte…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: