The Anatomy of FearSvaren på frågan ”Vad är skräck?” torde vara lika mångahanda som antalet personer som tillfrågas. Äkta skrivarparet Christopher Vander Kaay och Kathleen Fernandez-Vander Kaay (som är överens om det mesta förutom huruvida 28 Days Later ska räknas som en zombiefilm eller inte) har passat på att förena nytta med nöje genom att diskutera både skräck och filmbranschens förutsättningar med ett gäng ”cult horror and science-fiction filmmakers”.

Resultatet är tillräckligt tilltalande för att till och med jag som hatar att läsa text i intervjuform (ni vet, Intervjuare: fråga… Intervjuad: svar…) ska finna samtalen både intressanta och underhållande. Även om det är många av de tillfrågade som jag dessförinnan inte hade en aning om vilka de var. Antingen för att de gjort saker som jag aldrig hört talas om eller för att de befunnit sig på en nivå i filmprocessen som jag av olika anledningar inte haft koll på. Urvalet motiveras med att personerna varit inblandade i filmer som kanske inte fått den största publiken eller dragit in de största bucksen men som däremot är ”worth talking about”.

I princip är det regissörer och manusförfattare som är med på rädslans tåg. Intervjuerna verkar kunna ha varit av lite olika längd och har sedan styckats upp i lämpliga portioner för att mer eller mindre naturligt falla in under kapitelrubriker som ”Remakes and sequels”, ”Visions of the future”, ”Adaptations”, ”Vampires”, ”Genre Hybrids” och ”Real-Life Fears”.

I enlighet med bokens titel är det förstås en hel del snack om rädsla och skräck och vad man egentligen blir rädd av. Ska man visa på allt eller mörka lite här och där för att göra det mer mystiskt? Realism eller fantasi? Jag upplever att de flesta inblandade helt enkelt har utgått från vad de själva fruktar (råttor, liftare, ormar, döden) och på så sätt mer eller mindre lyckats förmedla den rädslan till sin publik, vilken inte sällan förstås också delar den. Men samtalen kommer dessutom att i många fall handla om filmskaparnas egna erfarenheter eller uppfattningar om det omgivande samhället. Hur protagonisterna i till exempel Mulberry Street arbetar tillsammans som en konsekvens av regissörens Jim Mickles upplevelser i New York efter 9-11.

Förutom rädsla och skräck är bokens andra stora tema förstås filmskapande samt filmbranschen i sig och dess förutsättningar. Möjligheterna att exempelvis försöka göra något självständigt i en värld där pengar talar sitt allt tydligare språk, tveksamheten när det begav sig huruvida Freddy’s Revenge skulle utgöra det första steget i en odödlig filmserie eller bara bli en halvdan uppföljare, hur resonemanget gick när Tom Holland skrev sitt manus till Psycho 2 eller processen som till slut ledde fram till The Blair Witch Project.

Christopher och Kathleen har lyckats klämma fram både intressanta och underhållande samtal med sina intervjuoffer – The Anatomy of Fear bjuder på så väl tänkvärda funderingar som medryckande fakta om filmbranschens realiteter. Det jag möjligen känner mig lite tveksam inför är deras beskrivningar som gör att alla filmerna som tas upp till diskussion låter extremt spännande och sevärda. För jag har ju till exempel själv sett Mulberry Street eller remaken av Black Christmas och vet att de inte är filmer som jag skulle springa benen av mig för att se (särskilt inte en gång till).

Samtidigt ger det förstås alltid något lite extra att vara insatt i de tankeprocesser och arbete som ligger bakom en film, så kanske jag skulle ta och leta reda på Night of the Comet eller S&Man? Fördelen med den här typen av bok är ju att det faktiskt är filmskaparna själva som får förklara vad de tänkte eller inte tänkte med sitt verk, inte vad alla andra tycker sig se att de tänkt eller vad de borde tänkt.

Men skadeglädje ska ju vara den enda sanna glädjen och i linje med det undrar jag om ändå inte det absolut mest underhållande var att följa diskussionen med den bittre William F. Nolan som bland annat skrivit boken Logan’s Run (tillsammans med George Clayton Johnson). Utan omsvep säger han att Logan’s Run sannolikt kan räknas bland ”the top ten books of the century for science fiction”, att Stephen Kings böcker är alldeles för långa (Williams egen bok är dock ”fast as a bullet”) och givetvis hatar han också filmadaptionen från 1976. Han skulle gärna se en remake som är mer trogen boken, i så fall skulle det bli ”a great movie”.

Christopher och Kathleen menar att The Anatomy of Fear egentligen inte är en bok om film utan en bok om ”the conversations these films create”. Och när man inte själv kan sätta sig ned och ta en kaffe eller en öl med folk som William Wisher (manus till Terminator 1 & 2), Eric Red (manus till The Hitcher) eller William Malone (regissör till House on Haunted Hill och Feardotcom) är den här boken inget dåligt substitut.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser