You are currently browsing the tag archive for the ‘Jeremy Renner’ tag.
Vad kommer först, tanke eller språk? Hönan eller ägget? Är språket bara ett sätt att klä våra tankar i ord, att ge dem form, stadga och artikulering? Eller formas tankarna av de ord vi använder, förändras de beroende på språkbruk? Kan vi helt och fullt förstå konceptet ”fyrbent varelse med spetsiga öron” innan ordet ”häst” formulerats? Försvann det svenska klassamhället i och med du-reformen?
Med tanke på att Hollywood är (ö)kända för att satsa på säkra kort är det överraskande lite som ändå är säkert i filmbranschen. Efter The Bourne Ultimatum sade sig Matt Damon vara färdig med Jason Bourne. ”There’s no way we can trot out the same character”.
När det till slut blev en remake på Danny Boyle och Alex Garlands jättesuccé 28 Days Later… hade zombiegenren fortfarande inte riktigt kommit gång. Visst hade det producerats en hel del zombiefilmer sedan 2002, men det är inte många av dem som kan sägas vara allmänt kända. Mest profilerade torde de som på något sätt är kopplade till Romeros originaltrilogi vara: Zack Snyders remake på Dawn of the Dead, Land of the Dead, Night of the Living Dead 3D. Plus Resident Evil-serien och så förstås Shaun of the Dead.
Det finns mycket som kan tyckas omöjligt (eller åtminstone osannolikt) med Rogue Nation. Att Tom Cruise fortfarande orkar hålla igång med en imponerande mängd egna stunts. Att filmens produktionsbolag inbegriper namn som China Movie Channel och Alibaba Pictures (även det kinesiskt). Att storyn innehåller en kvinnlig motpart till Ethan Hunt som får vara (nästan) lika mycket kickass som han. Att regissör och manusförfattare Christopher McQuarrie faktiskt lyckas få även denna femte del i filmserien att stå på egna ben.
I The Bourne Identity från 2002 spelar Clive Owen en fruktad lönnmördare kallad The Professor. Sju år senare har han sällat sig till kraftens ljusa sida när han spelar Interpolagenten Louis Salinger. Vilken, som av en ren händelse, jagar en fruktad lönnmördare kallad The Consultant.
En bekännelse: The Avengers rövade min dimensionella oskuld och i likhet med många andra nydeflorerade står jag, aningens förbryllad, och undrar lite vad allt ståhejet egentligen går ut på. I just det här fallet var 3D-filtret i och för sig inget som störde överhövan, men heller inget som tillförde något särskilt. Ungefär som att sprutta på lite mer ketchup på redan fullgott indränkta pommes.
Det jag däremot inte tänkt på förut är vilket enormt resursslöseri dessa glasögon måtte utgöra. Inte utan att jag nästan fick lite miljö-ågren vid blotta tanken på hur många personer som teoretiskt skulle hinna se filmen under bara den här lördagen bara i Stockholm (en snabb titt på SF:s hemsida ger vid handen ca 10 000 om alla salonger är fullsatta vid varje visning). Hur många av dagens glasögon kommer att återanvändas? Hur många av morgondagens?
Nåväl, till saken och filmen för dagen.
Det var väl äntligen dags för Katryn Bigelow. Efter framgången med Point Break har det tagit 17 år av minst sagt skakiga filmer (Strange Days, anyone?) innan det hände igen. Men på vilket sätt… Spänningen har filmerna gemensamt men där Patrick Swayze var en, förvisso trovärdig, blond och solbränd surfare är Jeremy Renner en man som i de jävligaste av situationer ändå försöker bevara något av sin mänsklighet samtidigt som han långsamt bryts ned. Där Keanu Reeves var en torrboll som lärde sig att släppa lite på hämningarna är Anthony Mackie någon som bara försöker överleva så att även han ska få chansen att leva ett vanlig liv.
That’s what HE said!