Varför inte sparka igång 2016 med förra årets mest efterlängtade film för många? Jämsides med Spectre, kanske. I backspegeln tycks de flesta vara betydligt nöjdare med rymdoperan. Glöm inte att scrolla riktigt långsamt för din alldeles egna inledningscrawl — feel the force!
***
Jag och filmspanarkollegan Filmitch upptäckte i samband med ett kommentarsutbyte rörande mexikanske regissören Alejandro González Iñárritus 21 Grams att vi bägge hade Birdman osedd. Och det blir ju alltid lite lättare med draghjälp när det gäller vissa filmer. Själv kände jag mig inte alls säker på filmen som tydligen skulle vara för Michael Keaton vad Pulp Fiction var för John Travolta.
Av någon outgrundlig anledning blev jag tillräckligt pepp på nya Bond-rullen Spectre för att vilja uppdatera mig på Daniel Craigs Bond-insats. En titt på Casino Royale när det begav sig hade gjort mig lite avtänd i all sin överraskning. Visst, vi hade den hyfsat välbekanta casinomiljön men samtidigt en Bond som blir hyfsat realistiskt torterad av en blodgråtande Mads Mikkelsen. Det var nästan så jag började längta efter Roger Moores putslustiga comebacks. Men bara nästan…
Ujujuj, andra halvan av 80-talet… Jag är ordentlig tonåring i en småstad och i den mån jag lyssnar på musik är det snälla och tama tongångar från exempelvis Modern Talking, Wham och Alphaville. Någonstans ute i min musikvärlds tassemarker, innan den övergick i det stora okända, rumsterade genrer och artister som jag kände igen eller hade en vag aning om men inte så mycket mer. Metal, house och hip-hop. Kiss, Iron Maiden, Yello, Yazz, Run D.M.C. och, faktiskt, N.W.A.
Det finns mycket som kan tyckas omöjligt (eller åtminstone osannolikt) med Rogue Nation. Att Tom Cruise fortfarande orkar hålla igång med en imponerande mängd egna stunts. Att filmens produktionsbolag inbegriper namn som China Movie Channel och Alibaba Pictures (även det kinesiskt). Att storyn innehåller en kvinnlig motpart till Ethan Hunt som får vara (nästan) lika mycket kickass som han. Att regissör och manusförfattare Christopher McQuarrie faktiskt lyckas få även denna femte del i filmserien att stå på egna ben.
Tänk om alla män vore lika hängivna fäder som Scott Lang. Inte bara ger han sin älskade dotter den läskigaste gosekaninen sedan Frank i Donnie Darko, han är också beredd att begå brott för hennes skull. Ant-Man skulle kunnat vara ett mörkt och realistiskt drama (fast kanske med en annan titel då…) om hur samhället aldrig ger före detta fångar en ärlig chans att göra rätt för sig. En resa rakt utför i förnedring och underläge för vår huvudperson Scotty Lang. En brottsling som ju egentligen bara vill väl, är harmlös eftersom han ogillar våld och i alla fall en gång begick brott för att lämna tillbaka orättfärdigt stulna pengar.
Fäder kan komma i många olika former. Gemensamt för dem alla är dock att de förr eller senare måste förkastas eller överges av sina barn (biologiska eller ej) för att dessa barn ska kunna skapa sig ett självständigt liv.
I en avlägsen och (givetvis) dystopisk framtid har biologi blivit hårdvaluta. Gröna växter är förbehållna priviligierade rövarbaroner och deras avelskvinnor. Mänskliga kroppar levererar så väl arbetskraft som blod, mjölk och välskapta barn. Alla produkter som tillhör de som har makt att ta för sig. Vilket i det här fallet betyder den maskbeklädde Immortan Joe och hans kumpaner People Eater och Bullet Framer.
”The road to hell is paved with good intentions”.
Det är ett talesätt som superhjältegruppen Avengers med bland andra Iron Man Tony Stark i spetsen kan skriva under på. Under en räd till ett avlägset liggande slott lyckades han lägga vantarna på Lokes spira och det visar sig att dess krafter är precis vad Stark behövde för att ingjuta lite artificiell intelligens i sitt globala försvarsprogram Ultron. Vetenskapskollegan Bruce Banner har invändningar och suckar oroligt men går till slut med på att hjälpa till.
Möjligtvis med undantag för skogshuggare är det svårt att föreställa sig ett mer kraftkrävande yrke än gruvarbetare. Att vara gruvarbetare fordrar en lika hård kropp som psyke, varför det inte är särskilt svårt att föreställa sig att det bland dylika manly men inte finns mycket utrymme för sådant som kan uppfattas som omanligt.
Rörliga bilder och tryckta ord 