You are currently browsing the tag archive for the ‘Filmparadiset’ tag.

Spider-Man: Homecoming börjar tacknämligt nog inte om från allra första början en tredje gång. Kanske har filmbolagen fått så pass mycket förtroende för sin publik att de faktiskt vågar lita på att vi den här gången kommer ihåg att Peter Parker är lite av en nörd som ständigt trånar efter ouppnåeliga tjejer och hur Spidey fick sina krafter? Fan tro’t, men hur som haver kastas vi lika abrupt som Peter Parker själv in i händelserna som utspelades i Captain America: Civil War där den nye Spidey ju gjorde ett kort gästspel.

Därefter skalar filmen ned berättelsen till att bli en förhållandevis traditionell caming-of-age-historia där Peter Parker måste komma underfund med och acceptera den han är (eller ”komma hem” om man så vill). Det otraditionella är givetvis att han inte ”bara” ska bli en vanlig svennebananknegarvuxen, utan Spider-Man himself. Vem är egentligen Spider-Man och kommer Peter Parker klara av att vara bara Peter? Till sin essens är den här historien så pass grundläggande och enkel att filmen skulle kunna klara biffen på 70-80 effektiva minuter istället för 130.

Lyckligtvis är utfyllnaden av en sådan kvalitet att Spider-Man: Homecoming absolut inte känns långdragen eller krystad. Slutfajten är till och med kortare än vad som är brukligt i den här typen av superhjältefilmer, där det senaste exemplet i raden tyvärr var Wonder Woman.

De extra minutrarna är allt som oftast komiska och medan de kanske inte direkt orsakade upprepade anfall av ROLOL:s eller ens stillasittande LOL:s i biofåtöljen var de rätt underhållande. Den finns en hel del referenser till de övriga Marvel-hjältarna, särskilt då Avengers. Ett rånargäng får ha på sig Avengers-masker och Captain America gör bror-duktig-präktiga videofilmer om betydelsen av att vara fysiskt aktiv eller varför det är dumt att få kvarsittning.

Spidey själv måste komma överens med alla sina dräkter, både de hög- och lågteknologiska varianterna. Skurken är i sin tur utrustad med lite halvklantiga underhuggare och Peters bästpolare Ned, spelad av Jacob Batalon, är ofta både charmig och rolig när han äntligen får vara ”guy in a chair!” eller frågar om Spider-Man lägger ägg.

Skurken för dagen är den inledningsvis hederlige entreprenören Adrian Toomes, lämpligt nog spelad av Michael Birdman Keaton, som tvingas se sitt levebröd snappas upp mitt för näsan på honom. Denna bottenlösa orättvisa leder honom in på brottets bana, utrustar honom med en blomstrande vapenhandlarrörelse samt ett par kick ass-vingar vilka skapats med hjälp av utomjordisk teknologi. Jag undrar banne mig om inte de här vingarna blev min absoluta favorit i filmen, på samma sätt som det var omöjligt att inte älska Doc Ocs extra armar (eller tentakler eller vad man nu ska kalla dem) i Tobey Maguires andra film.

Och på tal om Tobey, hur klarar sig då den nästan nye Peter Parker, Tom Holland (vi fick som sagt träffa honom helt kort i Civil War)? Riktigt bra kan jag tycka, inte minst eftersom han med sitt utseende i alla fall lurade mig att tro att han låg betydligt närmare sin rollfigurs 15 år än han egentligen gör (å andra sidan var Tobey 27 och Andrew Garfield 29 när de skulle förställa omogna gymnasiegrabbar). Tom satsar mer på ett snacksaligt och valpigt övermod än sina föregångare, men i likhet med Jacob Batalon lyckas han göra det personlighetsdraget charmigt snarare än påträngande och enerverande.

Med Adrian Toomes som filmens huvudskurk skulle jag också vilja påstå att det som till viss den skiljer Spider-Man: Homecoming från många andra superhjältefilmer är dess klassperspektiv. Toomes är ursprungligen en vanlig, hederlig arbetare, en tvättäkta family man. Han matchas av Spider-Mans arbetarklasshjälte vilken, när det kommer till kritan, inte tycks vara helt missnöjd med att kunna agera ”your friendly neighborhood Spider-Man” i Queens där han kan lämna tillbaka stulna cyklar och hjälpa små tanter. Toomes påpekar mycket riktigt att han straffas för ett beteende som mäktigare män (*host* Tony Stark) inte bara kommer undan med utan ofta applåderas för. Skillnaden är förstås att Toomes girigt siktar in sig på snöd vinning medan Peter Parkers Spidey står för det som är Rätt.

Spider-Man: Homecoming är en film som verkligen inte behöver skämmas för sig, vare sig som Spider-Man-film eller en del av MCU. Jag upplever den dessutom som förhållandevis  modern i både ett jämställdhets- och jämlikhetsperspektiv. Ett medvetet grepp som säkert får vissa att gnissla tänder över den allenarådande ”PK-maffian” men som för min del kändes rätt sympatiskt.

Jag ser dock fram emot att kunna se om filmen, dels för att jag skulle vilja ha åtminstone Civil War i färskare minne, dels för att jag den här gången inte var riktigt på humör för en lätt dumglad labrador-Spidey. Därav det något snåla betyget som har all potential i världen att höjas.

Jag har tidigare lagt ut texten om de fem senaste Spider-Man-filmerna (en snabb sammanfattning: pappor, pinglor och personlighet), de inläggen kan du läsa genom att klicka här.

Tom Holland drog en hel del bloggare till biograferna:
Fiffis filmtajm
Flmr
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Filmparadiset
Toppraffel!

alt. titel: Pirates of the Caribbean: Salazar’s Revenge, Pirates of the Caribbean 5

Disney fortsätter att försöka krama de sista blodsdropparna ur sin pirat-franchise. Detta trots att den i allt väsentligt gick under av skörbjugg eller någon annan sådan där härlig bristsjukdom som ett havslevande liv bjuder på redan i uppföljaren Dead Man’s Chest.

Läs hela inlägget här »

Rogue NationDet finns mycket som kan tyckas omöjligt (eller åtminstone osannolikt) med Rogue Nation. Att Tom Cruise fortfarande orkar hålla igång med en imponerande mängd egna stunts. Att filmens produktionsbolag inbegriper namn som China Movie Channel och Alibaba Pictures (även det kinesiskt). Att storyn innehåller en kvinnlig motpart till Ethan Hunt som får vara (nästan) lika mycket kickass som han. Att regissör och manusförfattare Christopher McQuarrie faktiskt lyckas få även denna femte del i filmserien att stå på egna ben.

Läs hela inlägget här »

Ant-ManTänk om alla män vore lika hängivna fäder som Scott Lang. Inte bara ger han sin älskade dotter den läskigaste gosekaninen sedan Frank i Donnie Darko, han är också beredd att begå brott för hennes skull. Ant-Man skulle kunnat vara ett mörkt och realistiskt drama (fast kanske med en annan titel då…) om hur samhället aldrig ger före detta fångar en ärlig chans att göra rätt för sig. En resa rakt utför i förnedring och underläge för vår huvudperson Scotty Lang. En brottsling som ju egentligen bara vill väl, är harmlös eftersom han ogillar våld och i alla fall en gång begick brott för att lämna tillbaka orättfärdigt stulna pengar.

Läs hela inlägget här »

Ted 2Det tar inte lång tid innan äktenskapet mellan Ted och hans Tami-Lynn börjar surna trots att det välsignades av Sam ”Flash Gordon” Jones himself. Snart är deras gemensamma lägenhet fylld av skrik, flygande köksredskap och ölflaskor. Ted får den lysande idén att hålla ihop det hela med lite konstgjord andning i form av ett gemensamt barn, för ingenting underlättar ju gemensam kommunikation som en batting?!

Läs hela inlägget här »

Terminator GenisysFäder kan komma i många olika former. Gemensamt för dem alla är dock att de förr eller senare måste förkastas eller överges av sina barn (biologiska eller ej) för att dessa barn ska kunna skapa sig ett självständigt liv.

Läs hela inlägget här »

Mad Max Fury RoadI en avlägsen och (givetvis) dystopisk framtid har biologi blivit hårdvaluta. Gröna växter är förbehållna priviligierade rövarbaroner och deras avelskvinnor. Mänskliga kroppar levererar så väl arbetskraft som blod, mjölk och välskapta barn. Alla produkter som tillhör de som har makt att ta för sig. Vilket i det här fallet betyder den maskbeklädde Immortan Joe och hans kumpaner People Eater och Bullet Framer.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaArbogas sista Bio Kontrast-film för säsongen var den ryska Левиафан (Leviatan, Leviathan) från 2014. Som av en lycklig slump passade den som ett välfyllt magasin i kalashnikoven för filmspanarnas maj-tema – ”det går åt helvete”.

LeviathanVid kusten vid Barents hav har Koljas familj bott och fiskat i generationer, i ett hus som han nu bor i tillsammans med sonen Roma och hustrun Lilja. Men nu verkar det vara slut med det. Inte bara för att Kolja själv gått över till att vara traktens bilmekaniker istället för att fiska utan för att kommunen, med borgmästaren Vadim i spetsen, beslutat sig för att expropriera Koljas mark för att kunna bygga ett kommunikationscenter. En anledning som den desillusionerade Kolja inte ger ett ruttet lingon för, han är övertygad om att den genomkorrumperade folkvalde ska bygga ett palats till sig själv.

Läs hela inlägget här »

It FollowsÄn en gång får jag anledning att förbanna detta filmgissel som är förväntningar. Och då hade jag inte ens tagit reda på särskilt mycket om It Follows. Men hajpen på sociala media räckte för att jag trodde att jag skulle få se något i hästväg, inte en ojämn blandning av atmosfärskräckis, hoppa till-effekter och genomsnittlig indie-film.

Läs hela inlägget här »

FuryDet var en gång en liten, liten stridsvagn som hette Fury. Alla de andra stridsvagnarna mobbade Fury för att han var så liten och ineffektiv. Mobbarna var tyska stridsvagnar med coola namn som Tiger och de såg till att ett nästintill slaget tredje rike ändå blev en hård nöt att knäcka för de allierade styrkorna i april 1945.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Sergei Lukyanenko & Vladimir Vasilyev, The Day Watch
Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg, Engelsfors-trilogin
Gillian Flynn, Sharp Objects

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg