För tio dagar sedan firade USA sin fourth, den här gången är det Frankrikes tur att hedra en blodig stormning. Så varför inte dagen till ära inte bara skriva om Fransk film, utan en fransk film som faktiskt har en liten, men dock, koppling till Revolutionen?

***

alt. titel: Vargarnas pakt, Brotherhood of the Wolf

Naturalhistorikern Grégoire de Fronsac kommer på 1760-talet till syd-centrala Frankrike för att hjälpa till att fånga ett våldsamt odjur som terroriserat regionen allt för länge. Lokalbefolkningen är hysterisk, prästerskapet dånar från predikstolen om Guds hämnd och den lokala aristokratin är frustrerad. Inte minst på den inkompetente, av kungen utsände, jägaren och hans anhang som har i uppgift att döda besten. Vad betalar de egentligen skatt för?! (Ja, de är verkligen fransmän och inte redneck-amerikaner).

De pragmatiskt inriktade är övertygade om att ”odjuret” bara är en överdimensionerad varg och därför ser man raskt till att decimera områdets vargpopulationen. Till slut får de Fronsac i uppdrag att ”ordna” en av de skjutna vargarna (i egenskap av naturalhistoriker är han också en flyhänt taxidermist) så att den duger att presenteras för kungen som ”La Bête du Gévaudan”. Men bara för att man i Versailles är nöjd betyder inte det att härjningarna har upphört.

Det här är så jäkla snyggt! Le pacte… är en enda lång fest för ögonen om man gillar skarpt foto, suggestiva naturmiljöer och, ska vi vara helt ärliga, en hel del slow motion. Regissör Christophe Gans vet hur man tillfredsställer synsinnet med besked och har lyckats få till en fantastiskt skön atmosfär även om han kanske har blivit lite, lite inspirerad av Sleepy Hollow med mängder av höstlöv och knotiga grenar i vad som tycks vara ett uråldrigt skogslandskap.

Det visuella funkar också alldeles utomordentligt i de ganska många fightingscener som förekommer, motiverade eller ej. Här har Gans rekryterat Mark Dacascos som de Fronsacs irokesiske side kick Mani, vilken inte har en droppe ursprungsamerikanskt blod i sina ådror och som slåss högst anakronistiskt (nu tar jag mig friheten att bara anta att det kanske inte var så jättevanligt med martial arts-fighter i mitten av det franska 1700-talet), men det är fortfarande en fest för ögat. Inte minst här blir det en hel del slow motion (Guy Ritchie called, he wants his style back…) men för oss som gillar snygga blodstänk är det rena julafton.

Franskt 1700-tal är återskapat utan allt för uppenbara malörer och bland andra Vincent Cassel är riktigt underhållande i sin lätt överspelade roll som den unge och bortskämde aristokratsonen. Manuset plockar in många referenser till Upplysningen och det missnöje som så småningom ska explodera i revolution på ett mycket underhållande vis. Den ursprungliga legenden om odjuret i Gévaudan är naturligtvis utsmyckad med både örhängen och tiara men det faktum att historien har en reell bakgrund länder ändå en liten kick till det hela.

Donc: snygg, hyfsade skådisar, roligt manus. Pas de problème, n’est ce pas? Jo, tyvärr och de blir bara fler ju längre filmen fortskrider.

Lika bra att vi ser det största av dessa monster i vitögat direkt: effekterna är riktigt, riktigt dåliga. Efter den fantastiskt snygga upptakten är det inte utan att man faktiskt dör en smula inombords när det fruktansvärt kackiga odjuret väl gör entré. Varför effekterna är så vidrigt undermåliga vet jag inte, för så himla gammal är filmen inte (va fan, Fellowship… kom samma år. I’m just saying…).

Manuset är roligt men risken finns att Gans hade lite väl roligt när han satt och skrev, för det blir allt eftersom lite spretigt. Lite halvdåligt förankrade storylines och karaktärer famlar huller om buller för att försöka få ihop det på slutet. På grund av det känns det också att Le Pacte… klockar in på modiga 142 minuter. Hade Gans kunnat trimma historien med minst en halvtimme hade vi kunnat börja snacka film.

Nu verkar det som om Gans nästan specialiserat sig på att göra enormt snygga filmer som fallerar i många andra avseenden. Men om man nu ska jämföra slutresultatens underhållningsvärde vinner Le Pacte… över Crying Freeman eller Silent Hill vilken dag som helst i veckan och två gånger på söndagarna.

(Jag skulle verkligen vilja sätta en fyra på Le pacte…, men den böjelsen sätter odjuret effektivt P för)

Annonser