You are currently browsing the tag archive for the ‘Interview with the Vampire’ tag.
Joan är collegestudent anno 1958, en tid när kvinnor för all del kan gå på college (särskilt om de håller sig till humaniora) men knappast förvänta sig att tävla på lika villkor. Hennes professor, Joe Castleman, kan kosta på sig att grandiost vurma för hur en riktigt författare bara måste skriva, det är en obeveklig inre drift. Om den inte tillfredsställs kommer hans skört vackra och känsliga själ att skrumpna ihop och göra honom till en mindre människa.
Den brutala realiteten är dock att en författare faktiskt inte kan leva på sina ord om de inte samtidigt blir publicerade (och köpta) och förlagshusen är fortfarande ytterst tveksamt inställda till kvinnliga författare. När ett manus från en kvinna läggs fram, som dessutom berättar sin historia ur ett kvinnligt perspektiv, handlar diskussionerna inte främst om litterära meriter utan huruvida huvudpersonen är snygg eller inte.
Så Joan tar skeden i vacker hand eftersom hon älskar sin Joe (vars fru Carol inte alls förstår honom på samma sätt som den intelligenta studentskan) och det betalar sig. Drygt 30 år senare ber nämligen Joe sin ömma hustru om en nattlig avspännings-quickie eftersom han inte kan sova i nervös väntan på det där samtalet från Nobelkommittén.
Clenn Close har blivit Oscars-nominerad för bästa kvinnliga huvudroll tre gånger. Två gånger på 80-talet för Fatal Attraction samt Dangerous Liaisons och sedan 2011 för Albert Nobbs. Möjligen signifikant för hur hennes karriär tagit ny fart under de senaste åren? I fallet Albert Nobbs förlorade hon till Meryl Streep och The Iron Lady men nu vore det väl själva faen om det inte gick vägen (under förutsättning att Meryl Streep inte fjärtar högt nog för att nå Oscars-juryns öron)?! The Wife visades förvisso på 2017 års upplaga av Toronto Film Festival men hade amerikansk biopremiär först i augusti i år och det är väl den som räknas? Snälla, snälla, säg att det är biopremiären som räknas!
Close spelar nämligen den Joan Castleman som måste stå vid Jonathan Pryces sida när omgivningen öser beröm över Joes fantastiska författarkarriär. Själv introduceras hon däremot som ”mrs Castleman” och maken drar ned skrattsalvor med kommentarer som ”My wife doesn’t write, thank God”. Det blir relativt omgående tydligt att Nobelpris-uppmärksamheten sätter ett allt för skarpt ljus på en inrutad och stum roll som Joan är hjärtligt trött på.
För egen del var det framförallt Closes roll i The Girl With All the Gifts som gjorde att jag blev nyfiken på The Wife. Innan dess hade hon i ärlighetens namn mest varit ”hon som var bra i Dangerous Liasons” men prestationen som den stenhårda läkaren Caroline Caldwell (i en tyvärr allt för bortglömd zombierulle) gav definitivt mersmak.
Och som den nyfikenheten betalade sig! Även Pryce gör en fin insats men nu är det ju Close som står i centrum. Lager för lager skalas av, parallellt med ständiga påminnelser om att 30 år tillsammans (inklusive två barn) inte är något man bara kastar överbord som matrester till hajarna. Även om Joe är ett otroget egomonster (den sortens person där allt som händer är absolut värst för honom själv) är han inte alltid och enbart ett otroget egomonster. Möjligen är det till och med så att Joan fram till nu varit (eller i alla fall sett sig vara) lika beroende av Joe som han är av henne. Closes Joan är utmattad, kontrollerad, förtvivlad och förbannad i en fullkomligt magnifik blandning.
Övriga skådisinsatser är säkert helt ok men bleknar föga förvånande bredvid duon Close-Pryce. Christian Slater spelar av någon anledning en snokande författare som är ute efter att skriva Joes biografi men den rollen hade kunnat spelas av vem som helst. För min del blir det snarare distraherande att se Slater i den rollen eftersom jag inte kunde sluta tänka på Interview With the Vampire.
Även om den är angenämt berättad känns själva historien kanske också lite väl bekant (den bygger tydligen på en bok av amerikanskan Meg Wolitzer). Jag kan inte påstå att jag blir överdrivet sugen på regissören Björn Runges övriga filmografi. Jocelyn Pooks klagande stråkarbete, parat med flygbilder över ett decembergrått Stockholm, gör ingen människa glad. Men det finns ingen som helst anledning att inte gå man ur huse till biografen enbart för Glenn Closes skull. Det är hon värd.
The Wife var sista filmen ut på årets Malmö filmdagar men jag tror att vi alla som såg den var ganska nöjda med den avslutningen
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Annonser
Har man nu en gång köpt på sig en tegelstenstjock vampyrantologi känns det rätt slösigt att bara läsa de typ 20 sidorna som krävdes för den aktuella kursen av totalt nästan 600. Bara att hugga in alltså…
David J. Skal är en amerikansk kulturhistoriker som främst gjort sig ett namn genom att djupdyka i diverse marianergravar som erbjuds inom skräckfantastiken. Hans första bok (från 1990) handlade om olika Dracula-adaptioner och fick kanske främst uppmärksamhet eftersom den innehöll en ordentlig analys av en spanskspråkig Dracula-version som spelades in samtidigt som Tod Brownings mer kända Béla Lugosi-variant. Alltså bokstavligen samtidigt – när Brownings team packade ihop för dagen togs kulisserna över av den spanska produktionen som arbetade natten igenom tills dess att det första teamet kom tillbaka på morgonen. Läs hela inlägget här »
alt. titel: Natten har sitt pris
Sökes: Kille som gillar långa promenader under stjärnorna och att slappa på dagen. Inga vegetarianer!
Finnes: Romantisk vampyrtjej
Som sagt, ett vampyrtema (hoppas ni inte känner er allt för svaga och blodlösa mot slutet). Jag ska inte fara med osanning och påstå att jag är Sveriges mest vampyrfrälsta person men om inte annat är jag redan inkörd i de vampyriska hjulspåren efter att ha deltagit i den mycket underhållande kursen Vampyrfiktion som ges på heldistans vid Linnéuniversitetet.
Vad kan väl vara mer lämpligt än ett kärlekstema, så här ett fåtal dagar innan en kärleksfokuserad ”helg” som relativt nyligen importerats från landet ”over there” för att få oss att köpa blommor och hjärtformat godis?
Och om inte annat är det ju ett tema som erbjuder nästan ett oändligt antal möjligheter till exkursioner ut i filmens mer eller mindre oländiga tassemarker. Ville jag vara riktigt, riktigt (riktigt!) lat skulle jag bara ha kunnat reprisera mitt föregående temainlägg, eftersom min utmaning bestod av kinesiske Wong Kar-wais In the Mood For Love.
Sista rycket med våra vampyrkompisar och nu är jag på något sätt ändå i fas med Fiffi som ikväll postar sitt sista inlägg om Twilight-seriens sista film — Breaking Dawn, pt 2. Själv gör jag en slags sammanfattning av seriens karaktärer och huvudsakliga innehåll.
***
Team Bella
Det är lika bra att erkänna det: jag har jäkligt svårt för Kristen Stewart. Mestadels upplever jag henne som helt nollställd, möjligen åt det buttra hållet eftersom mungiporna oftast strävar nedåt. Hennes utseende funkar bra som en inledande plain Jane men blir då desto mer svårsmält som 
fotomodellsnygg vampyr, komplett med en fyllig hårman (kan vampyrers hår verkligen växa?). Meyers dialog som i böckerna möjligen kan funka i den egna fantasin blir i Kristens mun (och Roberts också, förstås) hopplöst fjantig och högtravande. Läs hela inlägget här »
That’s what HE said!