Vad trodde ni — att jag skulle servera en litterär huvudrätt utan den medföljande adaptionsdesserten?

***

Interview with the vampirealt. titel: Interview with the Vampire: The Vampire Chronicles

Jag kan bara föreställa mig hur filmbolagsdirektörerna saliverade som om en ovanligt frestande människa stod framför dem, free for the taking, inför tanken på Interview… En av världens mest populära vampyrböcker framförd på vita duken av några av Hollywoods hetaste skådisar.

Brad Pitt och Tom Cruise i spetsen, uppföljda av en oemotståndligt mjukt spanskläspande Antonio Banderas och Christian Slater lite sådär vid sidan av. Slaters roll som den nyfikne intervjuaren skulle egentligen ha gått till den då betydligt hetare River Phoenix om han som bekant inte överdoserat innan inspelningen hunnit komma igång. Men det är anledningen till att filmen är dedicerad till hans minne om någon nu undrat över den detaljen.

För regin hade man fixat Neil Jordan som 1992 hade skrällt rejält med The Crying Game. En regissör som till och med hade viss erfarenhet när det handlade om övernaturlig”skräck” efter The Company of Wolves, en remake på Lilla Rödluvan.

Filmen följer boken hyfsat bokstavstroget – Louis är miserabel, blir biten av Lestat, tillsammans skapar de barnkvinna Claudia, yada, yada. Det här gör förstås Interview… till en svår film för min del eftersom jag inte var särdeles förtjust i förlagan. Jag hade nog uppskattat en remake som tog lite egna vägar och nyuppfunnit alla de inblandade. Att bokens mer subtila funderingar och mångordiga kärleksförklaringar till städerna New Orleans och Paris städats bort till förmån för händelseutveckling hjälper tyvärr inte så mycket som man skulle kunna tro.

Med det sagt måste jag erkänna att Tom Cruise faktiskt är en helt ok Lestat. En rolltolkning som till och med vann Rices gillande trots att hon uppenbarligen ska ha föredragit Julian Sands. Visst, det är bombastiskt och over the top men det passar karaktären. Den då tolvåriga Kirsten Dunst gör också en godkänd insats, även om jag kan tycka att hon är bättre som det isande farliga vampyrbarnet än den plågade kvinnan, för evigt fast i ett barns kropp. Hur duktig hon är har hon helt enkelt inte tillräckligt mycket pondus. Kanske hade Christina Ricci kunnat fixa det? Dakota Fanning? Chloë Moretz?

Då är Brad Pitts långhårsuppenbarelse ett helt annat kapitel. Han övertygar så extremt lite som dark-and-brooding att jag undrar om han ens försöker. Hans mer seriösa rolltolkningar hade till dags dato mest bestått av Den Sorglöse (A River Runs Through It) eller Den Farlige (Kalifornia) och att gestalta Louis själsliga våndor tycks ligga långt över hans dåvarande förmåga. Eller också är det helt enkelt så att de svårmodiga rollerna inte riktigt är hans grej för exempelvis Meet Joe Black blev ju inte heller någon större succé.

Att Neil Jordan två år tidigare stått bakom The Crying Game blir i sammanhanget aningens ironiskt. Det var ju en film som utmanade könsgränser, vad som ska ses som normalt och vad som ska ses som avvikande. Anne Rices manus är nämligen nästan renblästrat på alla de mer eller mindre övertydliga homosexuella antydningar som finns i boken. Louis vältaliga fascination inför både Lestat och Armand är ett minne blott. Medan det i boken nästan enbart finns beskrivet hur manliga vampyrer suger blodet ur manliga offer håller sig särskilt Louis sedesamt till kvinnliga offer på vita duken. Rice ska vid ett tillfälle till och med ha försökt skriva om karaktären Louis till att bli Louise så att publiken inte ens skulle behöva konfronteras med scenen där vår huvudperson blir ”omvänd” av en manlig vampyr. Men vem vet, kanske hade Louise blivit mindre av ett monumentalt kinkighetsmonster? Kvinnor kan!

Det är bara att konstatera att den moraliskt och filosofiskt kvalfyllde humanvampyren verkligen inte är min grej, vare sig som bok eller film.

star_full 2star_full 2

Annonser