Jag kände att jag hade lite svårt att uppskatta Mats Strandberg vattenburna vampyrklägg Färjan lika mycket som ”alla andra” verkade göra. Men hey, det kanske bara inte klickade mellan mig och just vampyrklägget? Lika bra att fortsätta att gräva ned tårna i den svensk fantastik-myllan med Strandbergs två påföljande romaner, Hemmet och Slutet. Om möjligt ännu mera hyllande än Färjan.
”So intent was Frank upon solving the puzzle of Lemarchand’s box that he didn’t hear the great bell begin to ring.”.
Clive Barker kastar oss rakt in i sin historia på ett sätt som minst sagt väcker läsarens nyfikenhet. Vem är Frank? Vem är Lemarchand och vad är egentligen en ”puzzle box”? Och vad är det för stor klocka som Frank uppenbarligen inte lystrar till? Det som får Frank att temporärt tappa hörseln är hans mentala fokus på att lösa kuben och Lemarchands gåta. Detta mentala fokus är i sig intressant, eftersom resten av handlingen i The Hellbound Heart är väldigt ”köttslig” och i någon mening kan sägas fokusera på dualiteten kropp-ande.
alt. titel: Den djävulska fällan, Fyra flugor på grå sammet, Four Flies on Grey Velvet, Four Patches of Grey Velvet
Fågeln och katten behövde inte vänta särskilt länge innan Dario Argento gav dem ett slags löst hängande trilogisällskap i form av 4 mosche di velluto grigio eller Four Flies on Grey Velvet, vilken torde vara filmens mer välkända titel utanför Italien.
alt. titel: Showtime
Redan Shakespeare skaldade ”All the world’s a stage” och det är ett motto som både Bob Fosse och Joe Gideon har tagit till sitt hjärta i All That Jazz. Hur ska man annars tolka en av allt att döma självbiografisk film om en koreograf och regissör? En man med en repetitiv morgonrutin av dusch, ögondroppar, samarin och lite uppåttjack vilken avslutas med jazzhands och en bekräftelse i spegeln: ”It’s show time!”?
The Big Sleep (1939)
Varför inte försöka sig på lite textbaserad noir? Som vanligt är det otroligt svårt att se förbi alla efterkommande stereotyper, pasticher, hommager och parodier när det handlar om något så klassiskt som Raymond Chandlers privatsnokare Philip Marlowe. Hans typiskt hårdkokta liknelser och oneliners är lika mångahanda som de fala (för att inte tala om farliga) kvinns han stöter på. Samtidigt går det inte att komma ifrån att de ofta är både välfunna och antingen väldigt roliga (”He looked like a man who slept well and didn’t owe too much money”) eller innehåller en slags kärv sorg över livets futiliteter (”His dead body was as heavy as a thousand broken hearts”).
alt. titel: Vänner för livet
En man står vid en kanal i Amsterdam och gråter. Han har just sagt farväl till sin son för kanske sista gången men sonen vet inget. Varför ska han lida och kanske sumpa ett gäng tentor när ett sådant besked lika gärna kan vänta några veckor till? Men det börjar bli ont om tid för Julián som lider av svårartad lungcancer. Han har bestämt sig för att avsluta alla behandlingar, de skjuter ju ändå bara upp det oundvikliga. Det är bland annat på grund av det här beslutet som vännen Tomás kommit till Madrid från Kanada för att spendera några dagar i sin döende väns sällskap.
Folk som påstår sig kunna se döda människor (i allt väsentligt hederliga spöken, får man anta) får räkna med att betraktas som lite nippriga. Så var det för Haley Joel Osment Cole Sear och så är det för Norman Babcock.
Ifall det nu var någon som reagerade på att den här inte fanns med på min topplista för 1989…
***
alt. titel: Jurtjyrkogården
När jag gick i typ mellan- och högstadiet var Stephen King det läskigaste man kunde få tag på. En kompis storasyster hävdade att hennes upplaga av It var feltryckt så att kapitel 13 kom före kapitel 12 och detta trettonde kapitel var så otroligt otäckt att hon inte vågade läsa vidare. Själv gillade jag Christine men tyckte nog att Pet Sematary (eller Jurtjyrkogården som den som sagt blev döpt till på svenska) var det kusligaste jag någonsin stött på. Sista meningen gav mig tokrysningar hur många gånger (och det var många!) jag än läste boken.
alt. titel: Avskedsfesten, The Farewell Party
Att man som mänsklig varelse har rätt till både sitt liv och sin kropp är en fråga som har diskuterats livligt under historiens gång. Åtminstone den första punkten slogs fast i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter 1948 (”Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet”).
Ett tecken så gott som något på William Shakespeares livskraft och dominans inom den engelska dramavärlden torde vara att det sedan början av 1960-talet funnits ett helt teaterkompani som primärt ägnar sig åt gamle Wille, The Royal Shakespeare Company. De har naturligtvis ofta samarbetat med BBC och i slutet av 2000-talet var det dags för Hamlet, i regi av Gregory Doran (som sedan 2012 också varit konstnärlig ledare för hela kompaniet).
Rörliga bilder och tryckta ord 