The Power of the Dog (2021)

alt. titel: Il potere del cane, El poder del perro

Bröderna Phil och George har levt i hyfsad sämja på föräldrarnas ranch ett bra tag nu, trots att de i princip är så olika som två män kan vara. Phil är i och för sig burdus, nedlåtande, grov i munnen och ständigt otvättad men samtidigt vältalig och en naturlig ledare för ranchens cowboys. George är å sin sida istället prydlig, proper och hövlig samt nästan plågsamt tafatt och tystlåten (det är något oklart vilken roll han egentligen fyller i familjeföretaget).

Capturing the Friedmans (2003)

alt.titel: The Friedmans, Fallet Friedman

Ni vet den där uttjatade bilden av clownen som gråter på insidan? Filmaren Andrew Jarecki hittade faktiskt en livs levande sådan när han skulle göra en kortfilm om New Yorks många födelsedagsclowner. Alltså personer som har till yrke att kuska runt på barnkalas i stora brallor med hängslen och vrida till ballongdjur.

X5: Spider-Man (2002-2014) #2

Fortsättning på mina tankar om Spider-Man från måndagen.

***

Men Peter Parker är inte bara på jakt efter ett faderssubstitut. Särskilt i Raimis tredje film försöker han ta steget från att vara en simpel pojkvän till att bli en fullfjädrad make. Det går väl sådär eftersom en make, enligt ett annat av farbror Bens visdomsord, måste vara kapabel att sätta sin hustru före allt annat vilket förstås blir svårt att jonglera mot uppdraget som Spider-Man. Överhuvudtaget får Peter kämpa mycket med kärleken, vilket inte minst i Raimis filmer faktiskt blir lite tröttsamt efter ett tag. Där är det framförallt Kirsten Dunsts girl-next-door Mary Jane Watson som är föremål för hans heta längtan men hon kan aldrig riktigt förlika sig med att alltid komma i andra hand.

Melancholia (2011)

Efter att ha tagit mig igenom Antichrist utan uppenbara tecken på någon nära-dödenupplevelse, kände jag mig härdad nog att omedelbart kasta mig över Melancholia med en gång. Varför vänta, liksom?

Filmen som faktiskt var anledningen till att von Trier nazi-skämtade bort sig där i Cannes har övergett hans traditionella kapitelindelning och istället får vi följa två systrar, Justine och Juli… nä, Claire heter hon faktiskt.

Interview with the Vampire (1994)

Vad trodde ni — att jag skulle servera en litterär huvudrätt utan den medföljande adaptionsdesserten?

***

alt. titel: Interview with the Vampire: The Vampire Chronicles

Jag kan bara föreställa mig hur filmbolagsdirektörerna saliverade som om en ovanligt frestande människa stod framför dem, free for the taking, inför tanken på Interview… En av världens mest populära vampyrböcker framförd på vita duken av några av Hollywoods hetaste skådisar.

Give me a ”T”…

…give me an ”E”, give me an “M”, give me an “A”!
What’s that spell?
“TEMA!”
I can’t hear you…
“FILMSPANARTEMA!!”

Komplettera det här med lite kortkort och ett par pompoms och jag tror att bilden klarnar. Filmspanartemat för dagen blev (utan någon som helst handuppräckningsomröstning) sport. Genast börjar kanske klassiska filmer som Raging Bull, Slap Shot eller Field of Dreams poppa upp. Ni vet, riktiga filmer om riktig sport.

The Virgin Suicides (1999)

Sofia Coppola började sin bana som skådespelerska i pappas filmer, en karriär var höjd(?)punkt väl får sägas vara den Razzie hon blev tilldelad för sina prestationer i The Godfather III. Efter den betan tycks hon nästintill permanent dragit sig tillbaka till regissörsstolen, en position hon haft betydligt lättare att försvara med filmer som The Virgin Suicides, Lost in Translation, Marie Antoinette och Somewhere.