Interview with the vampireDet är synd om vampyrerna… Eller åtminstone en vampyr – New Orleans-killen Louis. Han får en möjlighet att berätta sin historia för en ung och ivrig intervjuare en natt i mitten av 70-talet. Hur han fick sin ”mörka gåva” (eller förbannelse om man så vill. Louis vill…) av vampyren Lestat som främst var intresserad av att kunna parasitera på Louis i ett mer ekonomiskt avseende.

Lestat och hans åldrige far flyttar in på indigoplantagen Pointe du Lac och passar samtidigt på att göra livet surt för Louis. Men medan Louis hatar vampyren som ”turned him” kan han inte låta bli att vara ohjälpligt fascinerad och dragen till den skoningslöse Lestat (latent much?).

Trots att Anne Rice inte var absolut först med idén om att berätta sin historia från vampyren, “monstrets”, perspektiv torde hon vara den som ändå omdefinierade genren för all framtid. Och återuppväckte den, måste man nog säga, på samma sätt som Stephanie Meyer gjorde med sin Twilight-serie ungefär 30 år senare.

I Louis framställning förvandlas vampyren från att vara ett rent (om än förbannat och därmed i viss mån tragiskt) monster à la Dracula till att bli någon som sörjer sin oförmåga till mänsklighet. Trots att mänsklighet är något som är ohjälpligt förlorat för honom försöker Louis i möjligaste mån att behålla sin humanitet. De människor som faller offer för hans törst får kanske ses som olycksfall i arbetet? Samtidigt är det endast genom att dricka en människas blod som vampyren för en kort sekund kan återfå en chimär av mänsklighet – rosiga kinder och varm hy. Oh, the irony!

Anne Rice och jag har aldrig kommit särskilt bra överens. Första gången jag läste Interview… skulle jag nog inte ha avslutat den om jag inte läst den inom ramen för en kurs. Senare försökte jag mig på en icke-vampyr-Rice, men det gick inte mycket bättre det. Nu var det återigen dags för kurs och det vara bara att bita ihop och ta mig an Interview… igen.

Den här gången tycker jag nog att jag bättre kunde uppskatta vad Rice gör i sin bok. Hon lyckas på ett ganska snyggt sätt återuppliva den klassiskt gotiske och romantiske hjälten. Ni vet, han som är dark-and-brooding och som har en morbid fascination för plåga och död. Anledningen till att Louis blir vampyr till att börja med är ju att han så till den milda grad sörjer sin brors död att han försöker ta livet av sig. Vilket Lestat inte har några problem med att ställa upp på.

Louis sensibilitet kontrasteras av Lestat som sannolikt är rätt besviken på sin ”lärling”. Lestat är djärv och har föresatt sig att njuta av sitt vampyrskap. Vampyrens natur är att döda. Att på något sätt ta hänsyn till bytets eventuella önskemål ligger inte för honom. Han är en vampyrismens nouveau riche, utan någon känsla för ansvar. Han tar vad han vill ha när han vill ha det. Instant gratification personifierad.

Så visst, jag kan se vad författaren vill och kan också tycka att hon lyckas med det. De mer intensivt händelserika scenerna – bränder, Lestats död, mötet med den europeiske vampyren – är riktigt bra skrivna, där bränner det faktiskt till.

Men vad hjälper det när hon samtidigt uppfunnit en sådan urbota mesig och trist protagonist? För min del blir Louis aldrig mer än världshistoriens största gnällspik och han har dessutom mage att gnälla på ett sådant sätt att man ens kan skratta åt honom. Möjligen hånskratta en aning. Det är högstämda funderingar på Gud och Djävulen och Livet och jag vill bara slå honom. Utrop som ”Mortal beauty often makes me ache” får mig inte att tycka synd om Louis. Istället vill jag tvinga honom att överge sitt posörigt svårmodiga Heathcliff-wannabeskap och bara försöka ha lite kul. Med fysiskt våld om så krävs. Visst krävs det? Snälla…

Jag kan som sagt förstå hur Rices lidande humanvampyr kunnat bli så populär, men han är verkligen inget för mig. Ge mig Lestat any day of the week om det nu prompt måste handla om vampyrer.

star_full 2star_full 2

Annonser