Interview with the Vampire (1976)

Interview with the vampireDet är synd om vampyrerna… Eller åtminstone en vampyr – New Orleans-killen Louis. Han får en möjlighet att berätta sin historia för en ung och ivrig intervjuare en natt i mitten av 70-talet. Hur han fick sin ”mörka gåva” (eller förbannelse om man så vill. Louis vill…) av vampyren Lestat som främst var intresserad av att kunna parasitera på Louis i ett mer ekonomiskt avseende.

Lestat och hans åldrige far flyttar in på indigoplantagen Pointe du Lac och passar samtidigt på att göra livet surt för Louis. Men medan Louis hatar vampyren som ”turned him” kan han inte låta bli att vara ohjälpligt fascinerad och dragen till den skoningslöse Lestat (latent much?).

Trots att Anne Rice inte var absolut först med idén om att berätta sin historia från vampyren, “monstrets”, perspektiv torde hon vara den som ändå omdefinierade genren för all framtid. Och återuppväckte den, måste man nog säga, på samma sätt som Stephanie Meyer gjorde med sin Twilight-serie ungefär 30 år senare.

I Louis framställning förvandlas vampyren från att vara ett rent (om än förbannat och därmed i viss mån tragiskt) monster à la Dracula till att bli någon som sörjer sin oförmåga till mänsklighet. Trots att mänsklighet är något som är ohjälpligt förlorat för honom försöker Louis i möjligaste mån att behålla sin humanitet. De människor som faller offer för hans törst får kanske ses som olycksfall i arbetet? Samtidigt är det endast genom att dricka en människas blod som vampyren för en kort sekund kan återfå en chimär av mänsklighet – rosiga kinder och varm hy. Oh, the irony!

Anne Rice och jag har aldrig kommit särskilt bra överens. Första gången jag läste Interview… skulle jag nog inte ha avslutat den om jag inte läst den inom ramen för en kurs. Senare försökte jag mig på en icke-vampyr-Rice, men det gick inte mycket bättre det. Nu var det återigen dags för kurs och det vara bara att bita ihop och ta mig an Interview… igen.

Den här gången tycker jag nog att jag bättre kunde uppskatta vad Rice gör i sin bok. Hon lyckas på ett ganska snyggt sätt återuppliva den klassiskt gotiske och romantiske hjälten. Ni vet, han som är dark-and-brooding och som har en morbid fascination för plåga och död. Anledningen till att Louis blir vampyr till att börja med är ju att han så till den milda grad sörjer sin brors död att han försöker ta livet av sig. Vilket Lestat inte har några problem med att ställa upp på.

Louis sensibilitet kontrasteras av Lestat som sannolikt är rätt besviken på sin ”lärling”. Lestat är djärv och har föresatt sig att njuta av sitt vampyrskap. Vampyrens natur är att döda. Att på något sätt ta hänsyn till bytets eventuella önskemål ligger inte för honom. Han är en vampyrismens nouveau riche, utan någon känsla för ansvar. Han tar vad han vill ha när han vill ha det. Instant gratification personifierad.

Så visst, jag kan se vad författaren vill och kan också tycka att hon lyckas med det. De mer intensivt händelserika scenerna – bränder, Lestats död, mötet med den europeiske vampyren – är riktigt bra skrivna, där bränner det faktiskt till.

Men vad hjälper det när hon samtidigt uppfunnit en sådan urbota mesig och trist protagonist? För min del blir Louis aldrig mer än världshistoriens största gnällspik och han har dessutom mage att gnälla på ett sådant sätt att man ens kan skratta åt honom. Möjligen hånskratta en aning. Det är högstämda funderingar på Gud och Djävulen och Livet och jag vill bara slå honom. Utrop som ”Mortal beauty often makes me ache” får mig inte att tycka synd om Louis. Istället vill jag tvinga honom att överge sitt posörigt svårmodiga Heathcliff-wannabeskap och bara försöka ha lite kul. Med fysiskt våld om så krävs. Visst krävs det? Snälla…

Jag kan som sagt förstå hur Rices lidande humanvampyr kunnat bli så populär, men han är verkligen inget för mig. Ge mig Lestat any day of the week om det nu prompt måste handla om vampyrer.

star_full 2star_full 2

5 reaktioner till “Interview with the Vampire (1976)”

  1. Det är många år sen jag läste de här böckerna, men jag minns att jag föll pladask för dem. Den där navelskådande, melankoliska, för att inte säga ångestfyllda tonen gjorde plötsligt vampyrer intressanta och relevanta. Nästa bok i serien var ännu bättre, för visst är Lestat favoriten. Även del tre var bra. Sen har jag ett minne av att det tappade. Det var nån kvinnlig egyptisk vampyr som jag hade rätt svårt för vill jag minnas. Ytterligare besviken blev jag av Mumien, som bara kändes fånig.
    Undrar, undrar vad jag skulle tycka om dem idag. Utifrån din sågning är det kanske ändå bäst att jag aktar mig för omläsning.

  2. Har läst del ett och två. Gillade aldrig böckerna även om de var intressanta och lite annorlunda – då. Lite för långrandiga och gnälliga (del ett) men klart att en del scener satt sig så helt usel är inte boken. Jag har alltid haft svårt för den här romantiske vampyren (True blood, Twiligt m.lf) och gillar mer halsslitarna i t.ex 30 days of nigt. Ska bli intressant och se om Toros nya tv-serie håller måttet.

  3. @Jessica: Heh, och det är det där navelskådande som jag tycker gör den här typen av vampyrer avgjort ointressanta 🙂 Av förklarliga skäl har jag inte gett mig på fler Rice. Det är möjligt att böckerna skulle hålla måttet för dig även idag, men risken finns ju alltid att man med stigande ålder inte är riktigt lika svag för navelskådandet.

    @Filmitch: Är helt med dig här — romantiska vampyrer är oftast outhärdligt trista. True Blood tyckte jag ändå hade vissa poänger men det är sannolikt mest därför att just den romantiska vampyrbiten inte är det enda som står i fokus. TV-serie? The Strain? Oh, den har jag varit sugen länge på att läsa men aldrig kommit till skott.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: