Jag tror faktiskt att det var författarnamnet Barbara Hambly som fick mig att plocka upp A Free Man of Color. Så pass stort intryck hade hennes Morkeleb den svarte, utgiven av förlaget Äventyrsspel 1988, gjort på mig. Kanske satt boken fast lite extra hårt i hjärnbarken tack vare Michael Whelans omslagsillustration. En i mina ögon typisk drak-fantasy-författare alltså. Kunde det verkligen vara hon som nu skrivit en historisk deckare?
Fortsätt läsa ”A Free Man of Color (1997)”Fortsättning på veckans tema
Ett annat typiskt Koontz-skurkdrag är drömmen om den perfekta människan och/eller perfekta samhället. Vilket förstås lirar ganska väl med övriga skurkdrag som handlar om att utrota den fria viljan och mänsklighetens unikum. Ibland ligger det på individuell nivå, där en skurk mördar och tillvaratar sina offers kroppsdelar för att på så sätt skapa en perfekt människa (tex Dark Rivers of the Heart från 1994). Men inte sällan handlar ondsinta experiment om att omvandla mänskliga varelser så att de bättre ska passa in i en slags övermänniskoutopi där alla är både fysiskt och psykiskt överlägsna (tex Midnight från 1989 eller 77 Shadow Street från 2011). Viket i sin tur givetvis betyder att de dessutom lyder order och är hyperrationella.
Fortsätt läsa ”KoontzKatalepsi #4”
Vilken tur! Jag mindes helt rätt och kunde alltså minuter efter jag lagt ifrån mig William Hjortsbergs djävulsnoir trycka in Alan Parkers filmatisering i spelaren. Och med en kompetent regissör som Parker bakom spakarna hade jag inte behövt oroa mig – Angel Heart levererar lika bra som Falling Angel.
De olika adaptionerna av Mary Shelleys berömda roman är lika mångtaliga som isbergen vid Nordpolen. Jag hade precis sett klart Victor Frankenstein när jag sprang på denna tidigare version av historien. Klart att jag måste se vad den hade att bjuda på!
Ännu en så kallad ”mockbuster” från kvalitetsbolaget The Asylum (man vet alltid vilken kvalitet man får – usel…) och med en titel som i alla fall är lite mindre lurig i förhållande till sin ”tvilling” Pacific Rim jämfört med (American) Battleships som snabbt följde på sänka skepp-filmen Battleship (den tycks numera ha fått lov att ändra titeln till American Warships).
Vad trodde ni — att jag skulle servera en litterär huvudrätt utan den medföljande adaptionsdesserten?
***
alt. titel: Interview with the Vampire: The Vampire Chronicles
Jag kan bara föreställa mig hur filmbolagsdirektörerna saliverade som om en ovanligt frestande människa stod framför dem, free for the taking, inför tanken på Interview… En av världens mest populära vampyrböcker framförd på vita duken av några av Hollywoods hetaste skådisar.
Vissa gillar Stephen Segal, andra Jackie Chan. Själv har jag alltid haft ett gott öga till Jean-Claude Van Damme — The Muscles from Brussels. Från den första gången jag såg Universal Soldier till JCVD där Van Damme, genom att spela sig själv och ändå inte, visar att han dessutom besitter en stor portion självdistans.
I denna den första Hollywoodrullen av kultregissören John Woo får vi se hur en viss Mr. Fouchon har satt upp en business där han erbjuder jakt på ”the most dangerous animal of all” — människan. Vem Mr. Fouchon är eller varför han gör detta får vi inte veta, mer än att han uppenbarligen anser att det är elitens privilegium att jaga massan (och tydligen också starta fullt krig på öppen gata). Hans status som Ondskefullt Geni understryks av hans pianospelande och det faktum att han gillar att ikläda sig lång, svart rock.
Rörliga bilder och tryckta ord 