X3: Hellraiser (1987, 1988 & 1992)

En bit in i årets Halloween-tema insåg jag att det glappade rejält rent tidsmässigt: mellan The Company of Wolves (1984) till Dog Soldiers (2002) hade jag inte lyckats skrämma upp en endaste liten film. Efter idogt sökande på den världsvida webben var det bara att konstatera att det verkligen inte fanns särskilt många välsedda eller välkända brittiska skräckfilmer från slutet av 80- och större delen av 90-talet. En konsekvens av, såvitt jag kan förstå, allmänt konservativa vindar och en påföljande hårdhänt censur.

Men ett exempel har vi ju i alla fall och eftersom de tre första Hellraiser-filmerna råkade stå hemma i bokhyllan var det inga större problem att bänka sig för en omtitt – för vilken gång i ordningen vet jag faktiskt inte. Hellraiser från 1987, Hellbound: Hellraiser II från 1988 och Hellraiser III: Hell on Earth från 1992 får därmed utgöra en extremt tunnsliten hängbro mellan de tidigare nämnda varulvsfilmerna. Bron blir inte stabilare av det faktum att Hellraiser III dessutom är en amerikansk produktion (då var det ju tur att jag i sista sekunden också hittade morgondagens TV-bidrag).

Det torde inte vara någon större hemlighet att förlagan till originalfilmen, och själva mytologin bakom den, kommer från kortromanen The Hellbound Heart av Clive Barker. Tydligen ska författaren ha känt sig bränd från en tidigare filmatisering (Rawhead Rex, kanske?) och bestämde sig därför för att själv förlösa sin baby på vita duken. Främst understödd av specialeffektsmakaren Bob Keen och kompositören Christopher Young. För i samma sekund som orkestern sväller i sitt crescendo redan när förtexterna levererar själva titeln, blir det uppenbart att Young lyckats få till en sällsamt lyckad kombo mellan det ödesmättade, sorgsna, bombastiska, truimfatoriska, sköna och melankoliska.

Sedan behöver publiken inte vänta särskilt länge innan det blir dags för Bob Keen att visa vad han går för. Scenen med den vederstyggliga ”födelsen” på vinden skulle kunna bli hur fjantig som helst, särskilt med tanke på att den har rötterna djupt nerkörda i 80-talets lite knyckiga stopmotion-animering men banne mig, om den fortfarande inte har något som snarare gör den obehaglig.

Vad sade ni, sade ni? Inte bekanta med konceptet Hellraiser?! Då ser jag det som min förbannade plikt och skyldighet att utbilda mina kära läsare i denna omistliga del av filmhistorien. Grunden till hela serien (det finns tio delar, varav den sista kom så sent som 2018) vilar på idén att det finns en slags helvetesdimension som bebos av torterade själar samt en särskild sekt, kallad cenobiter. Cenobiterna kan åkallas genom att någon i ”vår” värld lyckas klura ut hur man löser en intrikat pusselask och bjuder då på den odelbara dubbelheten som gömmer sig i smärta och njutning.

I originalet är det Frank Cotton som löser pusslet och sedan lyckas fly från cenobiterna tillbaka till vinden i huset som nu bebos av hans bror Larry och Larrys fru Julia. I slutet av filmen överlämnar Larrys dotter Kirsty sin farbror till plågoandarna i syfte att rädda fadern. Det går sådär, för att uttrycka det milt, och i Hellbound befinner sig Kirsty på hispan. Det slumpar sig dock inte bättre än att hennes vansinniga historia går rakt in i hjärtat på Dr. Channard eftersom han också är en av de som under hela sitt liv sökt det cenobiterna har att erbjuda.

Kirsty och en ung patient, Tiffany, lyckas dock ta sig ut ur det labyrintiska helvetet som öppnat sig bakom mentalsjukhusets väggar. Kvar på institutionen finns emellertid en märklig staty som i inledningen på Hellraiser III letar sig fram till nattklubbsägaren J.P. Monroe. J.P. är inte främmande för att glänta på helvetets portar för att ännu en gång släppa in cenobiterna i verkligheten. Det blir sedan upp till den unga TV-journalisten Joey att försöka stänga dem.

Två rollfigurer och skådisar finns med genom alla tre filmerna men bara en av dem kan sägas verkligen ha letat sig in populärkulturens dunkande hjärta. Ashley Laurence som Kirsty Cotton är helt ok, men den ende som räddar del två och tre från totalt haveri är förstås Doug Bradley i rollen som cenobiten Pinhead eftersom han ändå kan förmedla en viss värdighet. Att han sedan särskilt i trean måste spy ur sig idiotier, vilka bara skulle tilltala en tioårig emowannabe är en annan femma (”The suffering of strangers, the agony of friends. There is a secret song at the center of the world, Joey, and its sound is like razors through flesh”).

Originalet är fortfarande bra på riktigt och förutom tidigare nämnda skådisar tycker jag att en bidragande orsak till detta är Clare Higgins och hennes Julia. Att förflytta fokus från Frank Cotton till en otillfredsställd hustru är inget annat än ett snilledrag eftersom det så väl understryker en av den första filmens stora poänger – att monstren egentligen inte finns i några märkliga helvetesdimensioner, utan i helt vanliga människor. Det är tyvärr en poäng som de senare delarna ska komma att i mångt och mycket kasta överbord när produktionsbolagen väl kom underfund med att det ju var cenobiterna som drog publik.

I höjd med trean har de här typerna kommit att bli Freddy Krueger-oneliner-kulsprutor vilket förstås är synd. Tvåan lider i sin tur av att man gått crazy banans med effekterna och eventuellt sneglat väl mycket på Dream Warriors, alternativt Labyrinth, Beetlejuice eller Little Shop of Horrors. Plus att manuset tar genvägar som sticker i ögonen (för att helt sättas ur spel i trean. Förstås).

Hellraiser från 1987 är en skräckfilm som utmärker sig genom sin speciella blandning av plågsam eroticism. Clive Barker all the way med andra ord. Tvåan och trean är betydligt mer generiska i sina respektive tidsåldrar men har å andra sidan ådragit sig lite nostalgicharm.

Hellraiser (1987)

Hellbound: Hellraiser II (1988)

Hellraiser III: Hell on Earth (1992)

Annons