You are currently browsing the tag archive for the ‘Deus Ex Machina’ tag.

Kuratorn Patricia Consolacion har vigt sitt liv åt att försöka hjälpa ungdomar som mår dåligt. I det perspektivet är hon bra placerad på St. Lucias flickakademi, en anrik katolsk institution. Här finns det nämligen en hel del tjejer vars psykiska hälsa svajar betänkligt. Så pass betänkligt att Anna måste föras bort från skolan av oklar anledning (eleverna tisslar och tasslar: hittade man henne verkligen fullkomligt från vettet i ett av badrummen?) och Clara en morgon hittas död på gräsmattan.

Läs hela inlägget här »

Betänk nidbilden av en film i Oscars-klassen Best International Feature Film: ett långsamt och svårmodigt svart-vitt drama, gärna östeuropeiskt, om vedermödorna som drabbar en lantbrukarfamilj eller varför inte en katolsk nunna? I det sammanhanget känns nigerianska Lionheart kanske lite apart. Men så noterar jag att filmen var landets absolut första bidrag någonsin i den klassen och det hela blir en smula mer begripligt.

Ett stort statligt busskontrakt ligger i potten och Lionheart Transport är ett av företagen som konkurrerar om det. Den lismande uppkomlingen Samuel brinner av iver att få genomföra den viktiga presentationen men i sista sekunden anländer dagens hjältinna, Adaeze, för att kunna hålla ett bejublat framförande. Allt ser ut vara vara klappat och klart men så slår katastrofen till: Ernest Obiagu (grundare av Lionheart, tillika Adaezes far) drabbas av en hjärtinfarkt.

Adaeze är ganska säker på att få ta över företaget medan fadern vilar upp sig men in på scen träder istället hennes farbror, Goodswill. Det är dock en besvikelse som hon glömmer bort illa kvickt när det visar sig att Ernest tagit ett enormt banklån som nu måste betalas tillbaka inom 30 dagar med pengar som absolut inte finns i Lionhearts kassakistor. Nu tvingas Adaeze och Goodswill jobba tillsammans för att inte förlora Lionheart till den rovgirige konkurrenten Igwe Pascal.

Det är ju ändå rätt kul när en tjänst som Netflix ger tittarna möjlighet att komma åt filmer som man annars aldrig skulle komma åt. Att en VHS eller DVD med Lionheart skulle ha hittat fram till svenska hyrhyllor på 90- eller 00-talen känns minst sagt osannolikt. Men nu har jag alltså sett Nigerias första Oscarsbidrag (tyvärr blev Lionheart diskvalificerad tack vare att en stor del av dialogen förs på engelska), en film som dessutom är regisserad av en kvinna som tycks ha många strängar på sin lyra. Bland annat skådespeleri, då Genevieve Nnaji (född 1979) också spelar huvudrollen.

Därför är det kanske inte så förvånande att ett stråk som löper jämsides med Adaeze och Goodswills ansträngningar att rädda bussbolaget är flera hänvisningar till den nigerianska synen på kvinnlighet och familjeskapande. Jag har ingen aning om Lionheart i det perspektivet är sanningsenlig eller en fullkomlig fantasi, för det är inte särskilt mycket som synes stå i vägen för Adaeze på grund av hennes kön. Båda hennes föräldrar hyllar henne som en självständig och klipsk affärskvinna (särskilt med tanke på att hennes bror framstår som en hip hop-slacker) och tycks inte ha några som helst uttalade krav på vare sig svärson eller barnbarn. Samtidigt förekommer förstås män som kan tänka sig att låna ut pengar till Adaeze mot lite betalning i…natura.

Jag skulle i och för sig också kunna tänka mig att Genevieve Nnaji skapat sin Adaeze som en positiv, om än något utopisk, förebild för unga nigerianska kvinnor. Ett ideal att sträva mot, en kvinna som är lika driven i affärer som en man och mer intresserad av att rädda sitt och faderns företag än att skaffa make och familj.

En utopi som förvisso passar ganska väl in i Lionhearts stämning, ety den är avgjort lättsam. Beskrivningen av hur man hanterar ett företag synes lika utopisk som filmens hjältinna och allt eftersom dagarna rinner iväg för att kunna betala det där banklånet, desto tydligare blir det att vi är på väg mot en riktigt fet Deus Ex Machina-upplösning.

Filmens olika tonarter signaleras övertydligt via ett högst generiskt soundtrack, vilket samtidigt passar ganska bra ihop med likaledes övertydliga scener som ska försöka beskriva vändningar i historien. Eftersom skådespeleriet ibland också känns väl amatörmässigt ger helheten ett rätt grovhugget intryck. Här finns inget av subtiliteter eller pretentiös undertext, Lionheart är i flera avseenden en WYSIWYG-film. Och detta faktum, tillsammans med intrycket att den ska vara en komedi som tyvärr inte är särskilt rolig, skapar en produkt vars främsta intresse ligger i vad jag som tittare tror mig kunna dra för slutsatser om Nigeria.

Förutom det genusmässiga handlar Lionhearts kärnbudskap om stabilitet och familjeägande framför kortsiktiga vinstintressen, men att samtidigt vara öppen för förändringar och inte stagnera. Jag undrar så klart om jag ska tolka detta som något signifikant för just det nigerianska samhället. Annars känns det som ett tillräckligt allmängiltigt budskap för att det lika gärna skulle kunna genomsyra en amerikansk, kinesisk eller europeisk film.

Är man ute efter att se något som känns ganska välbekant men som placerats i ett lagomt ovant sammanhang kan Lionheart vara värd en titt. Hoppas dock inte allt för mycket på den där humor-etiketten.

Bara för att det finns nigerianska filmer på Netflix kanske man ändå inte kommer sig för att se dem. Så än en gång stort tack till podden Snacka om film! som med sitt jorden runt-tema gav ett välkommet incitament till att se en film jag inte visste ett smack om i förväg.

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

Det verkar som om YouTube är nerlusat av mer eller mindre habila thrillers i ljudboksformat. Namnet David Baldacci var egentligen enbart bekant för min del eftersom hans debutbok Absolute Power från 1996 förhållandevis snabbt blev förvandlad till film av ingen mindre än Clintan himself.

Läs hela inlägget här »

Och nu: ett viktigt meddelande till alla läsare

Klang och jubel, det är dags för den årliga Halloween-veckan tillsammans med bloggkollegan Filmitch! Varje dag tar han sig an en ny skräckfilm och ni kan hänga med. Bara en nedscrollning och ett klick bort. You know you want it…

***

alt. titel: Halloween 5: Förbannelsen, Alla helgons blodiga natt 5, Halloween 5

Ok, förutsättningarna är följande: skit i vad som hände i alla tidigare Halloween-filmerna. Huvudsaken är att försöken att återuppliva ”the Shape” efter den allmänt hatade Halloween III innebar att Halloween 4 kostade fem mille, men spelade in mer än tre gånger så mycket. Innebär det en Halloween 5, trots att slasher-paraden börjat sagga betänkligt under andra halvan av 80-talet? Gillar Michael Meyers att vifta med en stor kökskniv och överleva det mesta?

Läs hela inlägget här »

Texten publicerades för första gången på bloggen i april 2014.

alt. titel: Ponyo på klippan vid havet, Ponyo, Ponyo on the Cliff by the Sea

Igår hade Hayao Miyazakis senaste (och sista) film Det blåser upp en vind premiär. Ponyo är av lite yngre datum.

Den lille pojken Sôsuke bor vid havet med sin mamma Risa. Pappa Kôichi är sjökapten men signalerar alltid i ljus-morse till sin lilla familj när hans fartyg passerar. En dag hittar Sôsuke en guldfisk som han döper till Ponyo men den försvinner snabbt tillbaka ut i havet igen.

Läs hela inlägget här »

Texten publicerades för första gången på bloggen i december 2013.

alt. titel: Legender från Övärlden, Tales from Earthsea

Det var evigheter sedan jag sist besökte Ursula Le Guins Övärld och det visar sig att den inte har klarat sig så bra under den här perioden. Världens jämvikt håller på att rubbas, torka grasserar, magin håller på att försvinna och för en tid sedan såg en vädermagiker två drakar i dödlig kamp med varandra.

Läs hela inlägget här »

I likhet med stora delar av den inloggade världen är artonåringen Wade Watts besatt av att vinna tävlingen som startades av James Halliday, grundare av den avancerade VR-simuleringen OASIS. Priset är inget mindre än positionen som Hallidays arvtagare och tävlingen består i ett antal utmaningar eller ”easter eggs” som Halliday gömde i sin värld innan han avled. Nu har det hunnit gå fem år sedan Halliday släppte på förlåten och ännu har ingen lyckats lösa ens den första gåtan.

Läs hela inlägget här »

Med Disney-remakes som börjar droppa in både här och var är det kanske inte så konstigt att jag drog igång The Little Mermaid i tron om att filmen var ytterligare en sådan.

Men nej, H.C. Andersens historia står förstås fritt för vem som helst att använda och det är precis vad herrarna Armando Gutierrez, Robert Molloy och Blake Harris gjort. För att minimera risken att ändå bli stämda av Disney-jätten (det finns säkert någon liten advokat på bolagets juridiska avdelning som kunde ha hittat ett lagligt kryphål) sveper man förbi originalhistorien i form av en slags (animerad) upptakt för att därefter landa i ett amerikanskt 20-tal (eller därikring…).

Läs hela inlägget här »

alt. titlar: The Prophecy II, God’s Army II, The return of God’s army, Profetian – Djävulens sändebud, The Prophecy 3: The Ascent, God’s Army III

Nog för att jag gillade religionsskräckisen The Prophecy från 1995 riktigt bra. Så bra att den skulle kunna motivera hela fyra stycken uppföljare vet jag väl däremot inte om jag tyckte att den var. Men nu finns de alltså i sinnevärlden: The Prophecy II, The Ascent, Uprising och Forsaken. Riktigt så masochistisk har jag inte blivit ännu att jag tar mig an direct-to-video-filmer inspelade i Bukarest. Därför nöjde jag mig med att se The Prophecy II från 1998 och The Ascent (konkurrent om titeln ”tristaste uppföljarnamnen ever”) från 2000.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Selling Hitler
Hilary Mantel
, Wolf Hall

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg