You are currently browsing the tag archive for the ‘Deus Ex Machina’ tag.

alt. titlar: The Prophecy II, God’s Army II, The return of God’s army, Profetian – Djävulens sändebud, The Prophecy 3: The Ascent, God’s Army III

Nog för att jag gillade religionsskräckisen The Prophecy från 1995 riktigt bra. Så bra att den skulle kunna motivera hela fyra stycken uppföljare vet jag väl däremot inte om jag tyckte att den var. Men nu finns de alltså i sinnevärlden: The Prophecy II, The Ascent, Uprising och Forsaken. Riktigt så masochistisk har jag inte blivit ännu att jag tar mig an direct-to-video-filmer inspelade i Bukarest. Därför nöjde jag mig med att se The Prophecy II från 1998 och The Ascent (konkurrent om titeln ”tristaste uppföljarnamnen ever”) från 2000.

I den första uppföljaren får vi träffa sjuksköterskan Valerie, spelad av ingen mindre än Jennifer Beals, som hookar upp med ängeln Danyael efter att ha kört på honom. Han använder sina änglasuperkrafter samt välskulpterade överkropp för att förföra henne och därmed skapa en nefilim. Thomas Dagget, som bytt polisbrickan mot en munkkåpa (samt Elias Koteas skepnad mot Bruce Abbotts), har i en profetia förutsett att denna nefilim ska avsluta det himmelska inbördeskriget.

Men både Valerie och Danyael lever farligt när inte ens djävulen längre vill ha ärkeängeln Gabriel hos sig i helvetet. Eftersom det som sagt finns ännu en uppföljare är det kanske inte särskilt svårt att räkna ut att Gabriel inte lyckas med att förgöra Valeries barn. I The Ascent gör Gabriel dock en slags Terminator-vändning och har nu blivit den som istället försökt skydda den unge nefilimen Danyael under hela hans uppväxt. Men när Danyael skjuts av en religiös fanatiker (Brad Dourif i rollen som ”Zealot”. Why am I not surprised…?) är det bara hans mänskliga sida som omkommer. Och hans ängla-jag lockas av förföriska röster som vill utplåna mänskligheten en gång för alla.

Tjahapp, uppföljare… Naturligtvis inte lika bra som originalet men heller inte lika monumentalt usla som man kanske skulle kunna frukta. Både del två och tre har vissa detaljer som talar för sig. Christopher Walken fortsätter att spela Gabriel i bägge två och är fortfarande riktigt underhållande i tvåan. I The Ascent, där han uppträder i risigt långt hår och plötsligt kommit på att han är rätt förtjust i mänskligheten, får jag däremot en distinkt känsla av att han bara dykt upp för att casha ut lönechecken.

En annan som fortsätter att dyka upp är välkända fejset Steve Hytner i rollen som obducenten Joseph, genom vars bårhus döda änglar och återuppväckta paraderar i en jämn ström. Särskilt i The Ascent får han vara ett övertydligt Deus Ex Machina-verktyg. Han knyter ihop berättelsetrådarna genom att plita ned ord som ”angel+woman=nefilim” och ”GENOCIDE” på sitt lilla skrivblock. Ytterligare ett sådant verktyg är att filmen återigen plockar in Moriah Shining Dove Snyder från originalet i rollen som den nu tonåriga Mary. Hon får hjälpa Danyael en bra bit på vägen genom att berätta om sina kryptiska drömmar.

Mer tillfälliga, men roliga biroller, finns främst i tvåan där vi möter såväl Brittany Murphy, Eric Roberts och Danny Strong (of Buffy-fame). Trean har inte mycket att sätta emot i det avseendet, med blott Vincent Spano som ängeln Zophael (”The Spy of God”).

Bägge filmerna gör tydligt vad som utmärker änglar som vandrar på jorden: långa rockar, MC-boots och en förkärlek för att sitta hukande på stolsryggar och sänggavlar likt överdimensionerade gamar. I övrigt är jag inte säker på att jag ens i originalet kan hålla reda på vem som lierat sig med vem och vad de egentligen vill. När vi väl är framme vid The Ascent börjar fråge-flipperspelet i hjärnan innan jag sansar mig och inser att det är en meningslös övning.

Tvåan är ganska fult filmad och lyckas inte alls åkalla den mystiska och mytiska stämningen från originalet. Den ramlar snabbt ned i en otroligt generisk jakt-thriller, där Gabriel är jägaren och Valerie samt Danyael är bytet. Slutstriden står i en mörklagd fabriksmiljö (vad var det jag sade – The Terminator!). Trean tycker jag stämningsmässigt lyckas återkalla en del av originalets skräckvibbar och här finns aningens mer av visuell ambition. Men den har å andra sidan bestämt sig för att försöka locka en tonårspublik och därmed utrustat den unge nefilim-Danyael (spelad av en David Buzzotta) med solglajjor och en motorcykel. Plus att mytologin vid det här laget blivit alldeles för rörig.

Det känns som om jag med ganska gott samvete kan strunta i delar fyra och fem…

The Prophecy II (1998)

The Prophecy 3: The Ascent (2000)

Sång- och dansmannen Gary Blake gör pangsuccé på Broadway med revyn “On the Avenue”. Särskilt uppskattat är numret ”A quiet evening at home with the richest girl in the world” som driver med rikingarna Caraways. Några som inte skrattar är dock kommendör och Mimi (far och dotter) Caraway samt Mimis fästman, upptäcktsresanden Frederick Sims. De stormar ut mitt under föreställningen och medan pappa Caraway gormar om att han minsann ska stämma skiten ur både teater och producent smiter Mimi in vid sceningången för att ge mr. Blake en välplacerad örfil eller två.

Läs hela inlägget här »

Uppföljardags! Madeleine Bäcks Vattnet drar var utan tvekan tillräckligt välskriven för att jag omedelbums ville ta mig an Jorden vaknar.

Läs hela inlägget här »

Egentligen borde jag väl ha klämt alla Friday the 13th-filmerna också innan jag tog mig an Freddy vs. Jason men det får vara någon måtta på hängivenheten till filmprojekt. Jag vet på ett ungefär vad Jason går ut på och det jag inte hänger med på i referensväg saknar jag ju knappast.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Terror på Elm Street 5, Terror på Elm Street 5 – The Dream Child, Freddys sidste mareridt

”Nämen hörni, den där idén om ’the bastard child of a hundred maniacs’, glömde vi inte bort den lite i The Dream Master? Och nu har vi ju råd att göra en ny film eftersom vi fått backning av ett gäng kristna pro life-grupper. Vad säger ni, vi slänger ihop en nunna med en tonårsmamma som bestämt sig för att behålla sitt barn även om det riskerar att bli en ny Freddy Kreuger. Awesome!”

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Star Wars: The Rise of Skywalker

Så var vi då äntligen framme vid avslutningen (or are we?!) i denna trilogi av trilogier. Återigen har J.J. Abrams tagit över regissörs-rodret när vi är tillbaka med Rey, Poe, Finn och alla de andra.

Läs hela inlägget här »

Jenna Hunterson skulle kunna ha varit en lycklig kvinna. Fast jobb på ett fik, kollegor som också är hennes bästa vänner och ständigt beröm från både dem och kunderna för hennes fantastiska pajer. Men ingen av servitriserna Jenna, Dawn och Becky vid Joe’s Pie Diner är särskilt lyckliga. Dawn lider av sin singelstatus och Beckys make är invalid och kräver mycket omvårdnad. De är dock rörande eniga om att de aldrig i livet skulle vilja byta med Jenna (sagt i all välmening) som är gift med den våldsamme och kontrollerande Earl. Som lök på laxen är Jenna nu dessutom gravid, ytterligare en spik i kistan som är på väg att begrava hennes hopp om att någonsin kunna fly från den lilla sydstatsorten där hon är född och uppvuxen.

Läs hela inlägget här »

Traumaalt. titel: Dario Argento’s Trauma

Det är kanske tur att Dario Argento såg till att sätta in sitt eget namn i titeln på dagens film. Eller inte, för då hade jag fortfarande kunnat leva lycklig i tron att Trauma var ett slags studentprojekt. Skapat av ett gäng skräckfilmsentusiaster som lyckats kapa åt sig oväntat mycket stålars till läbbiga dekapiteringseffekter. Entusiaster som just fattat att det finns ett slasher-koncept som heter ”point of view” och som de tycker är jävligt häftigt även om de inte riktigt vet att hantera det på ett vettigt sätt.

Läs hela inlägget här »

När till och med Anthony och Joe Russo, bröderna bakom Avengers: Endgame, på sitt twitterkonto (@Russo_Brothers) uppmanar alla sina följare att #DontSpoilTheEndgame blir det svårt för sådana som jag. Inte för att jag är patologiskt sugen på att spoila filmer för alla och envar men för att den senaste Marvel-installationen (och någon slags slutpunkt för de hittills 21 filmerna) är nästintill omöjlig att skriva om utan att avslöja något som någon någonstans antagligen kommer att uppfatta som den avgörande pusselbit vilken gör det omöjligt för hen att uppskatta filmen på det sätt hen hade önskat. Men jag gör ett försök med förbehållet att jag förutsätter att alla som läser denna text åtminstone kommit sig för att se Avengers: Infinity War.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Trollkarlen från Oz

Att spela in fantasifull och färgglad musikal i slutet av 30-talet var fanimig ingen lek, det var en business på liv och död. Bokstavligt talat. Det går ju allehanda rykten om Poltergeist-förbannelsen men när det gäller den folkkära klassikern The Wizard of Oz lyckades man helt på egen hand skada eller äventyra en försvarlig del av skådespelarnas fysiska hälsa.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Since We Fell
Dean R. Koontz
, Shadow Fires
MR Carey, The Boy on the Bridge

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg