You are currently browsing the tag archive for the ‘Deus Ex Machina’ tag.

Och nu: ett viktigt meddelande till alla läsare

Klang och jubel, det är dags för den årliga Halloween-veckan tillsammans med bloggkollegan Filmitch! Varje dag tar han sig an en ny skräckfilm och ni kan hänga med. Bara en nedscrollning och ett klick bort. You know you want it…

***

alt. titel: Halloween 5: Förbannelsen, Alla helgons blodiga natt 5, Halloween 5

Ok, förutsättningarna är följande: skit i vad som hände i alla tidigare Halloween-filmerna. Huvudsaken är att försöken att återuppliva ”the Shape” efter den allmänt hatade Halloween III innebar att Halloween 4 kostade fem mille, men spelade in mer än tre gånger så mycket. Innebär det en Halloween 5, trots att slasher-paraden börjat sagga betänkligt under andra halvan av 80-talet? Gillar Michael Meyers att vifta med en stor kökskniv och överleva det mesta?

But, of course! Vi som inte behövde vänta ett år mellan fyran och femman minns förstås hur Michael rasade ned i något slags gruvschakt varpå alla förutsatte att monstret dött utan att kontrollera saken noggrannare. Femman öppnar upp med samma händelseförlopp där den argsinta skjutmobben dessutom slänger ned en dynamitgubbe i hålet för att vara på den säkra sidan (något som i mina ögon framstår som extremt osäkert på grund av en massa olika faktorer, men, men…).

Men det är så klart helt verkningslöst eftersom Michael redan lyckats kräla tillräckligt långt ned i gruvgången för att klara sig undan explosionen. Trots sina skador lyckas han faktiskt kräla så långt som till skjulet där det bor en gammal farbror, vilken utan frågor (eller att höra av sig till vare sig sjukvården eller polisen) vårdar en återigen komatös Michael i ganska exakt ett år. För när Halloween åter randas vaknar Michael till liv igen, mördar sin välgörare (lex Otack är världens lön) och tar sig tillbaka till Haddonfield för att återförenas med systerdottern Jamie.

Vilken i sin tur spenderat hela året på Haddonfields barnklinik efter attacken på sin styvmor (som överlevde pärsen, får vi veta). Jamie har blivit stum på kuppen men förföljs fortfarande av the Boogeyman. Nej, inte sin farbror utan doktor Loomis som i princip gör allt utom att fysiskt misshandla den lilla flickan för att få henne att tala om var hennes släkting befinner sig. Loomis misstänker nämligen vad vi i publiken snart får bevis för, att Jamie har någon slags telepatisk kontakt med sin mordiske onkel.

Jag skulle kunna tänka mig att Halloween 5 är ett ganska bra exempel på hur trött slasher-genren blivit eller börjat kännas mot slutet av 80-talet. De välbekanta troperna är så pass välbekanta att de snarare känns utnötta, inte minst eftersom filmen i sig inte gör några större ansträngningar för att använda dem i något nytänkande perspektiv. In med några kanonmatstonåringar och en mirakulöst överlevande Michael Myers, sedan är det bara att tuta och köra. Filmen bryr sig bevisligen inte ett dyft om sina rollfigurer (utom möjligen med undantag för Danielle Harris Jamie), så varför skulle vi göra det?

Nu tar Halloween 5 ganska omgående livet av Jamies fostersyster Rachel, men innan dess begär filmen att vi ska köpa att hon ett år efter det som timade i Halloween 4 inte verkar ha haft några större problem att gå vidare och skaffa sig en ny bästa kompis. På samma sätt begär historien att vi ska acceptera att det ett år efter Michael Myers senaste mordorgie inte uppfattas som hotfullt av Haddonfields tonåringar att han än en gång tycks vara på fri fot eller att det tydligen är helt ok att klä ut sig i de vitmenade maskerna och låtsas hugga ihjäl sina kompisar. Lite väl känslokallt till och med för tonåringar om ni frågar mig.

Jag har för mig att jag tyckte ganska bra om relationen Jamie-Rachel i fyran. Här har Danielle Harris tyvärr reducerats till att konstant antingen gråta, skrika eller få anfall vilket innebär att det är svårt att få någon större sympati för henne som rollfigur.

Där filmen förvisso är lite nyskapande är i sitt deus ex machina-wtf-slut men det känns så påklistrat och irriterande to-be-continued-forcerat så det är absolut inget positivt.

Final girl: Det finns ingen annan att utnämna än Jamie och hon är egentligen lite för ung för att vara en bra final girl

Historik/psykologi: I ärlighetens namn har Michael faktiskt blivit lite mer fokuserad i sitt mördande jämfört med fyran så det är väl alltid något… Nu ger han sig främst på personer som i någon slags vagt upplyst slutände skulle kunna leda honom till Jamie, alternativt i alla fall mörda personer som på något sätt står henne nära. Ish…

En grej med Michael som jag av någon anledningen hittills aldrig tänkt på (men som förekommer redan i originalet) är hur han i hela fridens namn lärt sig köra bil?! Det har förvisso inte så mycket med hans psykologiska motivation att göra, men… (Blev tvungen att gå tillbaka, originalet löser problemet knappt funktionsdugligt genom att Loomis irriterat konstaterar “Maybe someone around here gave him lessons!” Men det skulle kunna förklara varför jag inte reagerade mer på det i originalet)

Vapen: Under en period förflyttas historien till en bondgård och där finns förstås både hötjugor och liar. Användbart, helt enkelt.

Killer-o-vision: Vet ni vad, jag minns inte och då är det mindre än ett dygn sedan jag såg eländet…

***

Men…det tar ju som sagt inte stopp där! I år är det geografisk spridning som gäller för hela slanten borta hos min Halloween-partner in crime. Vart har Filmitch begett sig, denna första dag måntro? Jag gissar på låååååångt österut (och bakåt i tiden, dessutom). Klicka här för att ta reda på vart färden går.

Psssst, vill ni veta en hemlis? Jag tror mig veta att podden Snacka om film! bjussar på Halloween-anpassat patreon-innehåll hela den här veckan. Bli patreonare du också och få ännu mer Halloween!

Texten publicerades för först gången på bloggen i april 2014.

alt. titel: Ponyo på klippan vid havet, Ponyo, Ponyo on the Cliff by the Sea

Igår hade Hayao Miyazakis senaste (och sista) film Det blåser upp en vind premiär. Ponyo är av lite yngre datum.

Den lille pojken Sôsuke bor vid havet med sin mamma Risa. Pappa Kôichi är sjökapten men signalerar alltid i ljus-morse till sin lilla familj när hans fartyg passerar. En dag hittar Sôsuke en guldfisk som han döper till Ponyo men den försvinner snabbt tillbaka ut i havet igen.

Läs hela inlägget här »

Texten publicerades för först gången på bloggen i december 2013.

alt. titel: Legender från Övärlden, Tales from Earthsea

Det var evigheter sedan jag sist besökte Ursula Le Guins Övärld och det visar sig att den inte har klarat sig så bra under den här perioden. Världens jämvikt håller på att rubbas, torka grasserar, magin håller på att försvinna och för en tid sedan såg en vädermagiker två drakar i dödlig kamp med varandra.

Läs hela inlägget här »

I likhet med stora delar av den inloggade världen är artonåringen Wade Watts besatt av att vinna tävlingen som startades av James Halliday, grundare av den avancerade VR-simuleringen OASIS. Priset är inget mindre än positionen som Hallidays arvtagare och tävlingen består i ett antal utmaningar eller ”easter eggs” som Halliday gömde i sin värld innan han avled. Nu har det hunnit gå fem år sedan Halliday släppte på förlåten och ännu har ingen lyckats lösa ens den första gåtan.

Läs hela inlägget här »

Med Disney-remakes som börjar droppa in både här och var är det kanske inte så konstigt att jag drog igång The Little Mermaid i tron om att filmen var ytterligare en sådan.

Men nej, H.C. Andersens historia står förstås fritt för vem som helst att använda och det är precis vad herrarna Armando Gutierrez, Robert Molloy och Blake Harris gjort. För att minimera risken att ändå bli stämda av Disney-jätten (det finns säkert någon liten advokat på bolagets juridiska avdelning som kunde ha hittat ett lagligt kryphål) sveper man förbi originalhistorien i form av en slags (animerad) upptakt för att därefter landa i ett amerikanskt 20-tal (eller därikring…).

Läs hela inlägget här »

alt. titlar: The Prophecy II, God’s Army II, The return of God’s army, Profetian – Djävulens sändebud, The Prophecy 3: The Ascent, God’s Army III

Nog för att jag gillade religionsskräckisen The Prophecy från 1995 riktigt bra. Så bra att den skulle kunna motivera hela fyra stycken uppföljare vet jag väl däremot inte om jag tyckte att den var. Men nu finns de alltså i sinnevärlden: The Prophecy II, The Ascent, Uprising och Forsaken. Riktigt så masochistisk har jag inte blivit ännu att jag tar mig an direct-to-video-filmer inspelade i Bukarest. Därför nöjde jag mig med att se The Prophecy II från 1998 och The Ascent (konkurrent om titeln ”tristaste uppföljarnamnen ever”) från 2000.

Läs hela inlägget här »

Sång- och dansmannen Gary Blake gör pangsuccé på Broadway med revyn “On the Avenue”. Särskilt uppskattat är numret ”A quiet evening at home with the richest girl in the world” som driver med rikingarna Caraways. Några som inte skrattar är dock kommendör och Mimi (far och dotter) Caraway samt Mimis fästman, upptäcktsresanden Frederick Sims. De stormar ut mitt under föreställningen och medan pappa Caraway gormar om att han minsann ska stämma skiten ur både teater och producent smiter Mimi in vid sceningången för att ge mr. Blake en välplacerad örfil eller två.

Läs hela inlägget här »

Uppföljardags! Madeleine Bäcks Vattnet drar var utan tvekan tillräckligt välskriven för att jag omedelbums ville ta mig an Jorden vaknar.

Läs hela inlägget här »

Egentligen borde jag väl ha klämt alla Friday the 13th-filmerna också innan jag tog mig an Freddy vs. Jason men det får vara någon måtta på hängivenheten till filmprojekt. Jag vet på ett ungefär vad Jason går ut på och det jag inte hänger med på i referensväg saknar jag ju knappast.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Terror på Elm Street 5, Terror på Elm Street 5 – The Dream Child, Freddys sidste mareridt

”Nämen hörni, den där idén om ’the bastard child of a hundred maniacs’, glömde vi inte bort den lite i The Dream Master? Och nu har vi ju råd att göra en ny film eftersom vi fått backning av ett gäng kristna pro life-grupper. Vad säger ni, vi slänger ihop en nunna med en tonårsmamma som bestämt sig för att behålla sitt barn även om det riskerar att bli en ny Freddy Kreuger. Awesome!”

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Angie Sage, Magyk
Dean R. Koontz
, Breathless
Mo Yan, Vitlöksballaderna
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg