You are currently browsing the tag archive for the ‘Mel Brooks’ tag.
Det känns faktiskt ganska sorgligt att behöva åse den oerhört tunna men samtidigt särdeles osmakliga soppa som är Lorry-gängets (typ…) ansträngningar att uppdatera sig själva till det sena 2010-talet. Det känns helt enkelt inte värdigt när de inblandade gång på gång omtolkar samtiden till sketcher som varken är träffsäkra eller roliga.
alt. titel: Dracula – Död men lycklig, Det våras för Dracula, Dracula – En levende dødbider
Publicerad i Västerbottens Kuriren i augusti 1996
Bram Stokers lilla verk om den transylvanske greven fick större genomslagskraft än han någonsin kunnat ana. Stoker uppfann inte vampyrer eller den litterära genren, men han gav dem definitivt ett ansikte. Själva historien om den blodsugande aristokraten som kommer till England för att tömma unga möer torde vid det här laget vara så pass välkänd att det inte finns någon anledning att ta upp den igen.
alt. titel: Robin Hood – Karlar i trikåer
Vad var riktigt hippt 1993? Jo, den uppblåsbara nymodigheten Reebok Pump och svarta rappare. Det ansåg i alla fall den då 67-årige Mel Brooks och därför inleds Robin Hood med ett rapnummer som berättar filmens historia upp till den punkt när vi kastas rakt in i den. Men inte innan en uppsättning bybor hunnit beklaga sig över att förtexternas eldpilar ständigt futtar på deras eländiga stugor. Kontrast- och metahumor, check. (Och ni kan vara lugna, även pjucken fick sina fem sekunder i filmrampljuset…)
alt. titel: Det våras för slummen
Den hårdhjärtade affärsmannen och finansgeniet Goddard Bolt tvekar inte inför att vare sig hugga ned regnskog eller riva ålderdomshem om de skulle råka stå i vägen för hans företag. Kanske det inte ser så bra ut i tidningarna men gör man det lite i smyg och om natten får ju ingen veta något.
I mitt huvud följer 1983 års To Be or Not To Be på History of the World, pt. I. Men ska man vara petig är den remaken faktiskt inte regisserad av Brooks själv utan av koreografen Alan Johnson. Johnson hade å andra sidan hängt med Brooks sedan The Producers så man kan nog anta att de kände varandra(s stil) väl. Så dels faller filmen noga räknat inte inom ramen för temat, dels har jag redan skrivit om den samt Ernst Lubitsch original från 1942. Är du nyfiken på den jämförelsen kan du läsa texten här. För ordningens skull kan jag emellertid meddela att jag gav remaken full pott betygsmässigt.
Och därmed är det dags att ramla vidare till 1987.
***
alt. titel: Det våras för rymden
Mel Brooks hade ju redan snuddat vid rymdparodier, om än helt kort, med den lilla trailern för ”Jews in Space” i History… Då, 1981, hade det bland annat hunnit komma en Star Trek– och två Star Wars-filmer. Plus Alien och förstås hela den ursprungliga Planet of the Apes-serien. Så det var kanske inte så konstigt att Brooks till sin (nästan) nästa film vände blicken uppåt och utåt i rymden istället för bakåt i historien.
alt. titel: Det våras för världshistorien
När man tittat klart på Mel Brooks History of the World är det svårt att inte få två tankar i huvudet: (1) hur mycket komikern verkar har återhämtat sig efter High Anxiety och (2) hur inspirerad han egentligen blivit av Zucker, Abrahams och Zucker-filmen Airplane! som kom året innan.
alt. titel: Det våras för galningarna
Den kände psykiatrikern Richard Thorndyke kommer till det kaliforniska Psychoneurotic Institute for the Very, Very Nervous för att ta över efter den avlidne Dr. Ashley. Men det är något skumt på gång på institutet, trots att huvudsköterskan Nurse Diesel och den ställföreträdande chefen Dr. Montague försöker övertyga Thorndyke om motsatsen. Patienter som Thorndyke uppfattar som fullt normala och fungerande får plötsligt våldsamma återfall.
alt. titel: Det våras för stumfilmen, Med buller och bång, Silent Movie Plus
När Mel Brooks gjorde Young Frankenstein tillsammans med Gene Wilder var det inte många som filmade i svart-vitt. I sin nästa film vände han sig till en ännu äldre och i samtiden mer outnyttjad filmteknik – stumfilmen.
alt. titel: Det våras för Frankenstein, Frankenstein junior
Gene Wilder försökte faktiskt, utan framgång, pitcha sin idé om att göra en humoristisk remake på Universals klassiska adapation av Mary Shelleys Frankenstein för Mel Brooks innan de jobbade tillsammans på Blazing Saddles. Men när de efter en arbetsdag på westernparodin satt och kopplade av tog Wilder upp saken igen. Hans film skulle inte handla om Frankensteins son, fru, kusin eller svärson, utan om Frankensteins sonson. En seriös vetenskapsman som inte vill ha något att göra med sin ökände förfader. Brooks konstaterade ”That’s funny” och resten är, som man säger, historia.
alt. titel: Det våras för sheriffen
Det är lika bra att ställa sig upp och erkänna det med en gång – detta kan mycket väl komma att vara den mest partiska text jag någonsin skriver. Blazing Saddles en sådan djupt rotad del av min barndom att jag absolut inte kan förhålla mig objektiv till filmen. Så ni får ta följande kärleksförklaring för vad den är värd.
That’s what HE said!