You are currently browsing the tag archive for the ‘Gaslight’ tag.

NightmareHmm, jag tror banne mig att det snart börjar vara dags att döpa om årets Halloween-tema till Gaslighting istället för Brittisk skräck…

Den 17-åriga Janet skickas hem till godset Hightowers från Hatcher’s School for Young Ladies eftersom hon natt efter natt vaknar skrikande från hemska mardrömmar. Genom hushållerskan Mrs. Gibbs får både vi i publiken och den medföljande läraren Mary Lewis veta bakgrunden till Janets fragila mentala hälsa: på sin 11-årsdag hittade flickan sin far liggande nedhuggen bredvid födelsedagstårtan och det var modern som höll i kniven.

Janets mamma är nu inspärrad på hospital och Janet själv är dödligt rädd för att hon ska ha ärvt sin mammas sinnessjukdom. Faktum är att både vi och Mrs. Gibbs kan förenas i farhågorna över att Janet gör sig själv sjuk genom att oroa sig så mycket över att inom kort tvingas dela moderns cell med gallerfönster. Kan det därmed också vara så att hon inbillar sig den vitklädda gestalten som skrider omkring i Hightowers korridorer? En gestalt som Janet lite nu och då också återfinner med en enorm förskärare stickades ut ur bröstet?

Den ende Janet törs lita på är förmyndaren Henry Baxter och han försöker i det längsta tillmötesgå hennes önskningar om att inte skickas till läkare eller sjukhus och absolut inte prata med en psykiatriker. Men byns lokale läkare förmanar Henry: ”Don’t wait to see if things sort themselves out. They won’t, you know”. Ett par varningens ord som både Janet och Henry borde ha tagit lite större hänsyn till.

Förtexterna till denna svart-vita Hammerrulle bjuder på idel välbekanta namn. Jimmy Sangster har producerat och skrivit manus medan Freddie Francis (som dessförinnan varit fotograf på bland annat The Innocents) intagit regissörsstolen. På skådissidan är det däremot mer anonymt, jag känner inte igen vare sig amerikanen Paul Knight som spelar Henry Baxter, Moira Redmond i egenskap av den inhyrda sköterskan Grace Maddox eller Jennie Linden i rollen som Janet. Iklädd ett par glasögon med 60-talsbågar skulle Knight dock vid en snabb titt kunna misstas för Colin Firth.

Linden är den som har det svårast i sammanhanget eftersom hon här var 25 men skulle föreställa 17. En relativt barnslig 17-åring dessutom. Det finns en slags skolflicksförälskelse-vajb från hennes sida gentemot förmyndaren som blir lite märklig eftersom den inte adresseras på något ordentligt sätt.

I likhet med andra filmer på samma tema bygger Nightmare mycket på (1) långa korridorer som är belysta på ett sådant sätt att de ska kasta maximalt med skuggor överallt, (2) undflyende gestalter, (3) verkliga eller inbillade röster samt (4) patenterat Galna kvinnor en masse. De senare ska gärna filmas underifrån samtidigt som de hugger maniskt med högerarmen i ett verkligt eller inbillat offer. Allt givetvis med ett förvridet grin på läpparna.

As far as gaslighting-historier goes är Nightmare varken bäst eller sämst i klassen. Det är en helt ok thriller som kanske tar lite väl lång tid på sig i uppbyggnadsfasen men som ändå lyckas driva sin berättelse framåt med god kontroll.

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser

Kapten Herman Suvorin håller sig borta från Faro-spelet som sysselsätter de unga aristokraterna i St. Petersburg. Inte för att han inte skulle vilja spela, men för att hans allt uppslukande penningahunger inte tillåter honom att slösa de få rubel han har på fickan. Han kommer dock över en gammal bok som är rätt öppen med vilka historier den vet att berätta ”True stories of people who sold their souls in return for wealth, power and influence”.

Här läser han om grevinnan R* som från den kände alkemisten St. Germain fick kännedom om kortens hemlighet. Tack vare den kunde hon spela till sig tillräckligt med pengar för att ersätta det som hennes hemlige älskare stal från henne innan hennes make förstod vad som pågått. Men till vilket pris?

Den detaljen är nu Suvorin inte särdeles intresserad av. Däremot tror han sig veta att grevinnan R* inte är någon mindre än den åldriga grevinnan Ranevskaja, välkänd i St. Petersburgs bättre sociala kretsar. För att komma åt hemligheten börjar han uppvakta Ranevskajas skyddsling, den unga och oskyldiga Lizavetta Ivanova i syfte att bedra henne på samma sätt som grevinnan en gång blev bedragen.

Nej, men se där! Ännu en gång har vi äran att stifta bekantskap med Thorold Dickinson från Gaslight. The Queen of Spades bygger på en novell från ryske nationalskalden Aleksandr Pusjkin (”Pikovaya dama”) vilken upprepade gånger blivit både opera och film. Plus en Styx-låt…

Och ännu en gång får jag möjlighet att imponeras av Dickinson, men av lite andra anledningar. Jag upplever inte berättandet i The Queen… som riktigt lika ekonomiskt och effektivt som i den tidigare filmen. Å andra sidan passar The Queens… övernaturliga teman bra ihop med en svulstigare stil, vilket också gäller för både miljön och tidsperioden som den ska utspelas i. I en tid när allt fler började gå över till neorealism tittade Dickinson bakåt, mot såväl romantik och gotik som tysk expressionism.

Samtida kritiker slog ned på stämningen av ”slavonic gloom” men jag tycker det funkar riktigt bra. Fotografen Bernard Knowles från den tidigare filmen är utbytt mot Otto Heller, men fortfarande har vi det oerhört eleganta samspelet mellan och utnyttjandet av ljus och skugga. Dessutom antydningar om de övernaturliga stråken genom både snygga och relativt minimala grepp.

Jag blir förvånad när jag läser att inspelningen fick hålla till i en ganska liten studio (där man dessutom fick göra upprepade pauser för att inte få med ljudet av rastvisslan från fling-fabriken som låg alldeles intill) och att den filmovane scenografen byggde kulisser som var uppåt väggarna rent storleksmässigt. I mina ögon ser det hela nämligen oerhört påkostat ut med såväl hästdragna vagnar, som överdådiga balsalar och snötäckta gator.

Grunden i berättelsen påminner till viss del om en annan ryss, nämligen Dostojevskijs Brott och straff. Det vill säga att vi i Suvorin har en girig och hänsynslös man som påstår sig stå över, eller inte bry sig om, metafysiska frågor om godhet och ondska. Först är han besatt av sin låga sociala status och sedan av de dåd han begår för att kunna klänga sig uppåt i hierarkin.

Och vem är väl bättre på att spela både olycksbådande hotfull och intensivt stirrande galning än Anton Walbrook som ju Dickinson använde sig av redan i Gaslight? Nog för att Walbrooks skräck inför den döda grevinnans stirrande ögon blir något överdriven, men i det romantiskt gotiska sammanhanget funkar det riktigt bra.

Så Suvorin tjänar syftet att visa hur omättlig girighet leder till dåligheter. Emellertid blir jag inte riktigt klar över vad Dickinson försöker ställa honom emot i just detta avseende. Hans naturliga antagonist, den redlige prins Andrei (spelad av Ronald Howard, son till Leslie), tillhör å sin sida en aristokrati som slösar sina pengar på triviala hasardspel och kallsinnigt motar bort St. Petersburgs usla tiggare från de glatt upplysta operadörrarna.

Så i det rent ekonomiska eller samhälleliga avseendet skulle jag nog vilja hävda att Andrei är nästan lika klandervärd som Suvorin (som i och för sig också får både avvisa och trampa på gatans tiggare). Men när det gäller hjärtats affärer är Andrei förstås Lizavetta Ivanovas (spelad av Yvonne Mitchell) givne kavaljer vilken dessutom försöker varna henne för Suvorin. En varning hon förstås inte bryr sig om innan det är för sent.

The Queen… är inte lika spännande som Gaslight men har däremot en ryslig stämning som talar till sin fördel. Det känns inte riktigt rättvist att den är så pass okänd i förhållande till sitt nio år äldre syskon.

Bolaget Hammer Productions konkade första gången 1937 men återupplivades knappt to år senare när nyckelpersoner som Anthony Hinds kunde återvända från sin krigstjänstgöring. Hammer körde igång med att producera billighetsfilmer som skulle gå snabbt att göra och som kunde fylla tomrummen mellan mer påkostade filmer i biorepertoaren.

För att hålla kostnaderna nere köpte bolaget upp radiomanus från BBC och filmade i stora hus istället för att utrusta dyrbara studios. Ett sådant radiomanus var ”Appointment with Fear” och ett sådant hus var det ståtliga Oakley Court.

Mot den bakgrunden känns det betydligt mindre konstigt att The Man in Black introduceras av en man som kallar sig ”The Story-Teller” och som informerar tittarna om att vi nu ska få ta del av en historia full av ”jealousy, intrigue and…murder!” För att vara på den riktigt säkra sidan presenterar historieberättaren även dramats huvudsakliga rollfigurer och där får vi en kanske första antydan om hur lite Hammer brytt sig om att anpassa det före detta radiomanuset till sitt nya medium. Det är i och för sig en introduktion som också känns igen från 30-talsfilmen The Murder of Maria Marten med Tod Slaughter.

Alltnog, Henry Clavering är en man vida känd för sina kunskaper i de mystiska yogi-konsterna och den här kvällen ska han utföra konststycket som kallas ”physical catalepsy”. Hans kropp kommer att i allt väsentligt att vara död men hans sinne kommer att fortsätta vara levande. För att vara säker på att allt går rätt till förklarar Henry för sin fru Bertha och hennes synnerligen otrevliga dotter Janice att det måste vara alldeles knäpptyst medan han utför sitt kraftprov. Minsta ljud som stör hans koncentration kan döda honom på riktigt.

Och si, katastrofen inträffar! En tavla faller ned från väggen och strax därefter faller Henry ned från sin länstol på golvet – död. När det är dags att läsa upp testamentet har Henrys biologiska dotter Joan anlänt (Bertha var alltså fru numero due) och det visar sig att hon får ärva allt (utom de futtiga 5 000 pund som Bertha kan lägga vantarna på). Det kommer knappast som någon överraskning att det ondsinta mor och dotter-paret omedelbart börjar konspirera för att, à la Gaslight, driva Joan till vansinne och därmed själva kunna ta över det det ståtliga Oakfield Tower (aka Oakley Court).

Nej, det här var ju inte så värst bra… Hitchcock gjorde sig ju mer eller mindre en hel karriär på filmmanus som gick ut på att vi i publiken visste något som filmens rollfigurer inte gjorde för att skapa andlös spänning. Men Bertha och Janices övertydliga konspirerande mot stackars oskyldiga Joan är enbart tråkigt. Det roligaste med den vinkeln är hur de bägge kvinnorna ständigt får blossa på cigaretter för att understryka hur cyniska och kallhamrade de är.

Driva-någon-till-vansinne-gaslighting-plotten funkade ju helt ok i She-Wolf of London men där höll manuset ändå en smula på ”mysteriet” och Hazel Penwarden som spelar Joan är knappast någon June Lockhart. Då var det roligare att se Anthony Forwood som spelar Janices dandyaktige fästman Victor Harrington, vilken till och med får bränna av ett par guldiga oneliners (”She’ll cut your throat for sixpence. I wouldn’t do it for under half a crown”). Och trots att hon hela tiden i detalj får förklara exakt vad hon tänker göra och varför, har Betty Ann Davies tillräckligt med tryck i sin hänsynslösa Bertha för att även den rollen ska bli ganska cool.

Förvisso lägger The Man in Black fram en vändning i historien när det är en kvart kvar av filmen, men det är tyvärr too little, too late för att rädda helhetsintrycket. Filmad radio visar sig vara ännu svårare att bemästra än filmad teater.

alt. titel: Varulven i London, The Curse of the Allenbys

Vafalls?! ÄNNU mer fusk i temat?! Men kunde jag göra annat, när min DVD för Werewolf of London överraskade med en andra London-vaulvs-film? Ni ser, jag är ju helt bakbunden av ödet…

Phyllis Allenby är så sprudlande lycklig med sin fästman, advokaten Barry Lanfield. Inom kort ska de gifta sig och Phyllis ska flytta hem till Barry. Två som inte är riktigt lika sprudlande är Phyllis faster Martha och kusin Carol, vars husarrangemang minst sagt hänger i luften om nu Phyllis ska flytta från Allenby Mansion.

Men det kanske löser sig med den där flytten ändå? Phyllis början nämligen bli mer och mer orolig för familjeförbannelsen som sägs hemsöka Allenby-släkten. Inte blir det bättre av att hon vaknar om morgnarna med leriga tofflor samtidigt som en oidentifierad mördare smyger omkring i Londons parker och lemlästar både barn och vuxna.

Med tanke på att She-Wolf of London ligger på en speltid på blott en timme vet jag inte om den egentligen kvalificerar som en ”lång”film men det gör faktiskt inte så mycket. Bortsett från titeln finns det inget som knyter den till föregångaren Werewolf of London. Inte heller är detta en uppföljare av The Wolf Man.

Istället utspelas historien vid sekelskiftet 18-1900 och man har alltså valt att hänga upp den på kombinationen familjeförbannelse och Gaslight. Med tanke på den korta speltiden känns tempot ibland nära nog andfått och det kräver en hel del uttalad exposition men jag gillar trots det dess ekonomiska berättande.

Här ligger inte tyngdpunkten på någon varulvsmytologi med månfaser eller silver (även om det finns lite halvhjärtade försök till någon slags reinkarnationstanke) och absolut inte på Werewolf of Londons humoristiska element. Istället serveras vi en tajt och, från gång till annan, riktigt spännande smyg-historia. Det smygs nämligen en jäkla massa här. I parken (där överfallen sker) skrider en slöjförsedd kvinna runt och hon förföljs snart av Barry som bestämt sig för att lösa gåtan med varför hans fästmö inte längre vill veta av honom. Dessutom har vi den olycksaliga polisinspektören Latham som är en av de första att sätta tilltro till varulvsryktena som tidningarna raskt satt igång med att sprida.

Detta är alltså mer av en thriller eller deckare än en skräckfilm, men inte mig emot. På ett sätt blir insatserna ändå högre jämfört med föregångarna eftersom ett av varulvens första offer faktiskt sägs vara ett barn. Genreskiftet understryks dessutom av att det bärande temat inte är kärlek (som i fallet Werewolf of London där en av Dr. Glendons största fasor är att han ska slita sin älskade Lisa i stycken) utan snöd vinning. Det kommer inte på fråga att kusin Carol ska få gifta sig med den fattige konstnären Dwight och filmens motor blir huruvida Martha och Carol ska ställas på bar backe i och med Phyllis giftermål.

Den knappa historien har också mycken hjälp av sina skådespelare, främst då June Lockhart i rollen som Phyllis. Det förekommer förvisso lite för många scener där hon i profil ska berätta något för en annan person som sitter rakt fram men själva prestationen är det verkligen inget fel på. Inom ramen för filmens berättelse tycker jag hon känns både naturlig och trovärdig, vare sig nonchalant eller någon hysterika. Hon har dessutom en riktigt bra dynamik med Don Porter som spelar Barry. Deras relation är lättsam och känns faktiskt riktigt jämbördig. Någon som däremot inte är särskilt lättsam är den imposanta Sara Haden i rollen som fastern Martha Winthrop men det är ju helt ok eftersom hon ska vara en hårdfjällad Mrs Danvers-typ, vilken dessutom inte drar sig för gaslighta sin niece.

Man behöver inte syna manuset särskilt noga i sömmarna innan det börjar falla sönder i det hafsverk av varjehanda nödlösningar det är. Men tack vare sina prestationer och tempo tyckte jag faktiskt bättre om honvarulvs-versionen jämfört med någon av sina hanliga föregångare. Inte minst för att vi bjuds på tre fina kvinnoroller som klarar sig alldeles utmärkt i ett stort hus utan en man, thank you very much!

alt. titel: Flugans förbannelse

Hur man gör sig en karriär som (kvinnlig) bondfångare: knata över en väg mitt i natten iförd endast BH och rejält tilltagna mormors-trosor. Mer än så behövs inte.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Sacred
Guy Boothby, Dr. Nicola’s Vendetta
David Baldacci, Last Man Standing
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser