You are currently browsing the tag archive for the ‘Sekt’ tag.
Som vilken affärsresenär eller turist som helst anländer en man till Arlanda helt vanlig vårdag. Men hans närvaro i den svenska huvudstaden ska innebära ett dödligt hot mot ett antal till synes orelaterade personer – en taxichaffis, en präst, ett medium. Hans dåd utgör också en stor utmaning för den svenska polisen som måste försöka bringa ordning i omotiverade skottlossningar och en gärningsman som verkar går upp i rök vid brottsplatsen.
Annonser
Krigsveteranen Freddie Quell mår inte alls särskilt bra. Sannolikt gjorde han det inte under själva kriget heller men när han nu tvingas fungera i ett någorlunda normalt 50-talssamhälle går det mesta åt helvete. Inte minst tack vare Freddies hängivna alkoholmissbruk som frestar honom att både blanda och bränna egen sprit. Det är inte alla som kan ta sin thinner som en man.
Idag är första dagen på en ny vecka. Det vill säga skräckfilmsveckan! Återigen har jag fått nöjet att avsluta min Halloweenmånad med att haka på kollegorna Fiffi och Filmitch som kör all in skräckfilm under en veckas tid. Länkar till deras inlägg hittar ni längst ned. Mycket nöje!
***
Den nybakade polisen Jessica Loren ska göra sin första jobbnatt i den lilla småstaden Sanford. Omgivningarna, för att inte tala om polisstationen självt, är ödsliga och övergivna. Hennes överordnade, Sgt. Cohen, är brysk och otrevlig.
Om man vill försöka kravla sig ur det generiska Hollywoodträsket och inte är något större fan av sepiatonad mumblecore brukar skräckgenren ofta kunna bjuda på en del godbitar. Här är det den kanadensiska regissörs- och manusduon Jeremy Gillespie och Steven Kostanski som bullat upp med så väl Lovecrafttentakler, John Carpenter-vibbar och de samlade krafterna hos cirkus två säsonger av realityserien Face Off.
Förtexterna till In Search of Lovecraft är faktiskt rätt snygga, lite sepiatonade med en massa symboler som flimrar förbi. It’s all downhill from there…
Regissör och manusförfattare David J. Hohl (tillika producent och klippare) bjussar på en historia om hur en konspiration omgärdar Lovecrafts mythos eftersom den råkar vara dagsens sanning. Ondsinta kultmedlemmar gör sitt bästa (vilket ärligt talat inte är särskilt mycket) för att förhindra att kunskapen om Nyarlahotep och grabbarna inte når allmänheten.
In Search of Lovecraft var ”official selection” vid 2008 års upplaga av H.P. Lovecraft film festival i Oregon. Ett faktum som säger avsevärt mer om festivalens förkärlek för all things Lovecraft än dess förmåga att bedöma filmkvalitet. Läs hela inlägget här »
Om man någonsin skulle behöva tveka över det vansinniga i konceptet ”homeschooling” torde dokumentären The Wolfpack utgöra ett övertygande argument. Här har vi sju syskon som enligt vad filmen vill göra gällande under hela sin uppväxt sällan eller aldrig haft någon som helst kontakt med yttervärlden. Och det enda som gjort denna lilla minisekt möjlig är det faktum att de utbildats i hemmet av sin mamma. Det har hållit familjen intakt och skyddad från utomstående inblandning, nya idéer och andra farligheter.
Ett spektakulärt inbrott äger rum på Londons anrika naturhistoriska museum i South Kensington. Men tjuven försvinner inte med souvenirshoppens sannolikt välfyllda dagskassa eller Darwins Beagle-samling. Vad som däremot gapar tom är en nio meter lång tank fylld med formalin, tidigare hemvist för ett inlagt exemplar av Architeuthis dux, en tioaramad jättebläckfisk.
Istället för att försöka dra växlar på förortssymbolik, invasionsteman eller blodmagi tänkte jag mig en dödsmatch med tio olika kategorier (kategorivinst ger fem poäng) för att kora en vinnare bland vampyrzombieskildringarna, allt som allt en litterär förlaga och fyra filmer. För självklart måste det finnas en vinnare, inget relativistiskt ”alla är bra på sitt sätt”-tjafs här inte (lite digitalt blir det i alla fall, Henke).
För att hålla isär alla de olika Roberts är det bara bokens huvudkaraktär som får äran att fortsätta heta Robert Neville, alla övriga tilltalas med skådespelarens förnamn. Inkonsekvent nog har jag däremot valt att benämna övriga karaktärer vid deras bok- eller filmnamn.
***
Bästa titel
Läs hela inlägget här »
Det är sent åttiotal och förutom axelvaddar som får kvinnor att likna festklädda amerikanska fotbollsspelare samt pork pie-hattar, är det nu den nya “kärn”familjen som gäller.
Carol Anne (som inte längre är så liten, även om filmen vill få oss att tro det genom att utrusta henne med en luddig helkroppspyamas) har nämligen blivit avpolleterad hos sin moster Pat. Pat känner sig emellertid fullt upptagen med att vara nybliven fru åt rikebyggherren Bruce samt plastmamma åt hans dotter Donna och har ärligt talat lite svårt att uppamma några intensivare moderskänslor för sin systerdotter.
Familjen Freeling har försökt glömma det som hände i Cuesta Verde och tagit sin tillflykt till Dianes mamma i Arizona. Där försöker man inrätta någon slags vardag vilket om inte annat ekonomiskt går sådär. Försäkringsbolagen vill inte ge dem några pengar för deras förra hus, vilket bedöms endast vara ”försvunnet”.
Dessutom börjar Carol Anne bli förföljd av en äldre herre som ser ut som en predikant från 1800-talet. Vilket givetvis visar sig vara precis vad han är. Där familjens hus en gång stod i Cuesta Verde (som numera förvandlats till en spökstad, egendomligt vad ruttnande kroppar gör för fastighetsvärdet…) har man nämligen upptäckt kvarlevorna efter en fanatisk sekt, ledd av Henry Kane.
That’s what HE said!