You are currently browsing the tag archive for the ‘Sekt’ tag.
alt. titel: Battlefield Earth: A Saga of the Year 3000
Frågan är om John Travolta inte hade haft bättre lycka ifall han pushat ett biopic-projekt om sin läromästare och scientologins grundare L. Ron Hubbard istället för Battlefield Earth. Hubbards liv tycks vara en sådan där historia som är sann bara för att ingen skulle kunna hitta på något så vildsint. Hyfsat framgångsrik fantastik-författare på 30-talet, lögnare när det kom till de egna insatserna under WWII, bigamist, fraternisatör med anhängare till Aleister Crowley samt grundare av såväl ”vetenskapen” dianetik som religionen scientologi.
Hubbard skapade sin nyreligiösa organisation på 50-talet och skrev bara ett fåtal skönlitterära böcker efter det. De riktiga tegelstenarna tog hela 30 år på sig. Battlefield Earth publicerades 1982 och av tio-volymsserien Mission Earth hann Hubbard bara uppleva hur den första delen, The Invaders Plan, såg dagens ljus innan han avled 1986 (de resterande nio delarna publicerades posthumt men tycks i alla fall ha varit skrivna när författaren gick bort).
Så även om Battlefield Earth hela tiden marknadsförts som en helt vanlig science fiction, utan någon som helst koppling till vare sig dianetik eller scientologi, känns det inte särskilt långsökt att tänka sig att där finns ett visst inflytande från Hubbards olika läror. Vilka bygger på att människor, mer eller mindre genom tankens inflytande, kan realisera sitt fulla potential och bli ”clear”. En clear är fri från alla former av psykiska och psykosomatiska sjukdomar. Dessutom ovanligt intelligent. Ett evangelium som förstås gick hem i ett pre-finanskris-USA där man fortfarande trodde på att ”vem som helst” kunde bli president. Det handlar bara om att vilja.
Med detta fokus på individens betydelse och ansvar för sitt eget välbefinnande är det inte särskilt svårt att se Battlefield Earths stridbare hjälte, Jonnie Goodboy Tyler, som en person på god väg mot den Hubbardska potential-realiseringen. Han vägrar att inordna sig i mänsklighetens slavroll under de grymma och giriga utomjordingarna Psychlos. Istället drar han med en gång slutsatsen att det är bättre att slåss mot förtryckarna än att tyna bort i deras fängelser samt lyckas också mer eller mindre omedelbart övertyga sina medslavar om det rimliga i denna hållning.
Han är oerhört snabbtänkt och får som belöning kunskaper som ingen annan människa besitter. När han blir förevisad Denvers kollapsade bibliotek som en demonstration av hur psychlos krossade den mänskliga anden lyfter han vördnadsfullt upp några byster och rotar snabbt som ögat rätt på en läderinbunden Declaration of Independence.
Battlefield Earth verkar ha överlämnats, i bokform, till den hängivne scientologen John Travolta av den store ledaren själv med det heliga uppdraget att se till att en filmatisering av verket kom till stånd.
I mitten av 80-talet hade Travolta dock inte så mycket att säga till om i Hollywoods korridorer. Mot slutet av 90-talet, med filmer som Pulp Fiction, Get Shorty, Phenomenon, Michael, Face/Off och The Thin Red Line i ryggen, var läget ett helt annat. Inte minst hade skådisen själv hunnit tjäna så pass många skönt prasslande Hollywood-dollars att han både kunde gå ned i gage och sänka ett antal miljoner i projektet. Han var dessutom drivande i allt från att fixa manusförfattare, kompositör, regissör, designer och skådespelare till att leta efter bra miljöer med sitt privatplan.
Så hur blev slutresultatet? Spänningen är olidlig!
To be continued…
Annonser
alt. titel: The Sect, The Devil’s Daughter
Lika bra att riva av Michele Soavis tredje film som regissör medan vi ändå är på gång!
***
Om lärarinnan Miriam bara vetat vad som väntade henne hade hon kanske trampat lite extra på gaspedalen den där dagen. Som det nu slumpade sig körde hon bara på, inte ihjäl, en gammal man. Skuldmedveten tar hon med sig åldringen hem, ett välgärning som hon får anledning att bittert ångra.
alt. titel: Omänsklig fasa, Eaten Alive!, Eaten Alive!…by cannibals
DVD-omslaget utlovar att Eaten Alive! innehåller Landskronabördiga Janet Ågren i ”sin mest smakfulla roll”. Med tanke på att hon i Eaten Alive! blir våldtagen med en stendildo doppad i ormblod vill jag helst inte tänka på vad hon kan ha ställt upp i för ytterligare filmproduktioner.
Som vilken affärsresenär eller turist som helst anländer en man till Arlanda helt vanlig vårdag. Men hans närvaro i den svenska huvudstaden ska innebära ett dödligt hot mot ett antal till synes orelaterade personer – en taxichaffis, en präst, ett medium. Hans dåd utgör också en stor utmaning för den svenska polisen som måste försöka bringa ordning i omotiverade skottlossningar och en gärningsman som verkar går upp i rök vid brottsplatsen.
Krigsveteranen Freddie Quell mår inte alls särskilt bra. Sannolikt gjorde han det inte under själva kriget heller men när han nu tvingas fungera i ett någorlunda normalt 50-talssamhälle går det mesta åt helvete. Inte minst tack vare Freddies hängivna alkoholmissbruk som frestar honom att både blanda och bränna egen sprit. Det är inte alla som kan ta sin thinner som en man.
Idag är första dagen på en ny vecka. Det vill säga skräckfilmsveckan! Återigen har jag fått nöjet att avsluta min Halloweenmånad med att haka på kollegorna Fiffi och Filmitch som kör all in skräckfilm under en veckas tid. Länkar till deras inlägg hittar ni längst ned. Mycket nöje!
***
Den nybakade polisen Jessica Loren ska göra sin första jobbnatt i den lilla småstaden Sanford. Omgivningarna, för att inte tala om polisstationen självt, är ödsliga och övergivna. Hennes överordnade, Sgt. Cohen, är brysk och otrevlig.
Om man vill försöka kravla sig ur det generiska Hollywoodträsket och inte är något större fan av sepiatonad mumblecore brukar skräckgenren ofta kunna bjuda på en del godbitar. Här är det den kanadensiska regissörs- och manusduon Jeremy Gillespie och Steven Kostanski som bullat upp med så väl Lovecrafttentakler, John Carpenter-vibbar och de samlade krafterna hos cirkus två säsonger av realityserien Face Off.
Förtexterna till In Search of Lovecraft är faktiskt rätt snygga, lite sepiatonade med en massa symboler som flimrar förbi. It’s all downhill from there…
Regissör och manusförfattare David J. Hohl (tillika producent och klippare) bjussar på en historia om hur en konspiration omgärdar Lovecrafts mythos eftersom den råkar vara dagsens sanning. Ondsinta kultmedlemmar gör sitt bästa (vilket ärligt talat inte är särskilt mycket) för att förhindra att kunskapen om Nyarlahotep och grabbarna inte når allmänheten.
In Search of Lovecraft var ”official selection” vid 2008 års upplaga av H.P. Lovecraft film festival i Oregon. Ett faktum som säger avsevärt mer om festivalens förkärlek för all things Lovecraft än dess förmåga att bedöma filmkvalitet. Läs hela inlägget här »
Om man någonsin skulle behöva tveka över det vansinniga i konceptet ”homeschooling” torde dokumentären The Wolfpack utgöra ett övertygande argument. Här har vi sju syskon som enligt vad filmen vill göra gällande under hela sin uppväxt sällan eller aldrig haft någon som helst kontakt med yttervärlden. Och det enda som gjort denna lilla minisekt möjlig är det faktum att de utbildats i hemmet av sin mamma. Det har hållit familjen intakt och skyddad från utomstående inblandning, nya idéer och andra farligheter.
Ett spektakulärt inbrott äger rum på Londons anrika naturhistoriska museum i South Kensington. Men tjuven försvinner inte med souvenirshoppens sannolikt välfyllda dagskassa eller Darwins Beagle-samling. Vad som däremot gapar tom är en nio meter lång tank fylld med formalin, tidigare hemvist för ett inlagt exemplar av Architeuthis dux, en tioaramad jättebläckfisk.
That’s what HE said!