You are currently browsing the tag archive for the ‘Labyrinth’ tag.
alt. titel: Terror på Elm Street 2 – Freddys hämnd, Morderisk mareridt 2
Vad ska Jesses stackars föräldrar ta sig till med sin son? Han vaknar skrikande av mardrömmar, badande i svett. Han råkar i trubbel med skolans coach för halvnakna improviserade brottningsmatcher. Han smyger sig in i sin lillasysters rum om nätterna. Just det, han drar omkring i staden under regniga nätter och beställer öl på sjaskiga barer också.
Dessutom tycks det som om det nyköpta huset på Elm Street (nummer 1428, icke att förglömma), som till en början framstod som ett sådant kap, uppvisar oroväckande många grisen i säcken-kvaliteter. Exempelvis måste det vara något fel på gasen. Hur skulle annars en stackars pippi helt plötsligt förvandlas till en liten fjäderbemängd eldboll?
Freddy’s Revenge skulle möjligen kunna vara ett av världens bästa exempel på hur omöjligt det är att blinka bort en skärva när den väl har satt sig i ögat. Jag minns inte när jag såg filmen första gången men både jag och tidsandan var definitivt tillräckligt oskyldiga för att inte alls reflektera över eventuella gay-vibbar. När de väl börjar synas är de dock så övertydliga att det hela blir ganska rart på något sätt. Samt också mer begripliga om man bara tänker sig en Jessie i Jesses roll. Exempelvis scenen där han rockar loss med några sköna moves på rummet och kameran liksom bara råkar zooma in på en jeansklädd bak som successivt guppande stänger en låda.
Mycket tack vare den vinkeln och svårartad 80-talsnostalgi kan jag inte låta bli att tycka att Freddy’s Revenge är en ganska kul rulle. Men som en del i ANoES-serien är den rätt apart.
Bästa effekt
Ahhhh, jag vet inte om det finns någon! Allt är så beyond kackigt och daterat. Nej, ok, scenen där Freddy ömsar Jesse som ett gammalt ormskinn i kompisen Gradys rum är inledningsvis fullt godkänd. Jag tror vi får nöja oss med det.
Sämsta effekt
Föga förvånande blir det ohyggligt svårt att välja bara EN dålig effekt. Men jag måste ändå gå på helveteshundarna som vaktar ingången till det gamla kraftverket. Det är rottisar med typ varsin Nixon-mask på sig. Scary…
Föräldrar/Vuxna
Det känns som om Freddy’s Revenge inte riktigt kunnat bestämma sig för vilken linje den ska ta med föräldraskapet. Jesses mamma är normalt orolig för sin labile son medan pappan helt plötsligt och omotiverat anklagar sina länders frukt för att elda upp familjens fåglar. Han väljer att inte alls överväga något övernaturligt element i sonens problem utan går direkt på drogvinkeln, men då inte i syfte att hjälpa Jesse till rehab eller något liknande utan bara anklaga honom.
Det blir också otydligt huruvida man ska uppfatta Lisas föräldrar som slappa laissez faire-rikingar vilka hellre smuttar whiskey i den äktenskapliga sängen istället för att sätta polisbevakning på dotterns pool party. Hur som helst är vi långt ifrån den tydliga avgrund som skilde vuxna från ungdomar i originalet.
Drömmar
Filmen gör avsteg från drömlogiken på ett sätt som signalerar att all bets are off. Ibland måste Jesse sova för att komma i kontakt med Freddy (och då kan Freddy ibland agera helt på egen hand men måste ibland använda sig av Jesse) men ibland tycks Freddy kunna tränga fram ändå. För inte har väl Jesse somnat där i gymduschen? Och hur passar egentligen skolbussinledningen (vilken dessutom andas mer Labyrinth och Willow än drömslasher) in i all det här? Jag vet inte om den här oklarheten understryks av att det sällan blir någon större förändring i exempelvis ljus eller stämning eller om det är ett medvetet val för att skapa en större osäkerhet om vad som är dröm och verklighet.
Freddy
Kanske får jag svar i den kommande dokumentären om Robert Englund hade annat på gång vid den här inspelningen, för Freddy syns till förvånansvärt lite. (Och det fick jag ju, sort of. Man ville verkligen försöka byta stil på filmen, vilket bland annat innebar att man helt kort bytte ut Robban mot en stuntman. De säger väl sig självt hur pass bra idé det var…). Vi har egentligen bara tre större sekvenser – mordet på Grady, pool partyt och avslutningen i kraftverket. Frågan är om man hade någon slags tanke kring att Freddy skulle bli mer av ett hemsökelse- och besättarmonster? Nå, eftersom hela uppbyggnaden fram till de här scenerna är så pass lökig blir Freddy aldrig särskilt otrevlig utan reduceras närmast till att tjäna rollen av Jasons machete eller Cropsys häcksax.
Protagonisten
Jesse. Jesse, Jesse, Jesse… I ett slags queerperspektiv blir han onekligen till en intressant rollfigur eftersom han är så pass flytande. Samtidigt resulterar det i en problematisk mellanmänsklig dynamik eftersom han verkar ha ett klart bättre utbyte med Grady än flickvännen Lisa. Inte för att det fanns särskilt mycket kemi mellan Nancy och grann-jocken Glen men i Freddy’s Revenge blir det nästan jobbigt att se hur obekväma alla Mark Patton och Kim Myers utbyten är. Hennes försök till innerliga försäkranden om ”Come back to me, Jesse. I love you” skulle inte övertyga ett svältande lejon om de så iklädde sig köttkostym.
Historien ger heller inte Jesse tillräckligt med bakgrund för att vi ska bry oss särskilt mycket om hans eventuella öde som Freddys nickedocka. På samma sätt som Freddy blir historiens machete blir Jesse aldrig mycket mer än Freddys dito.
En bit in i årets Halloween-tema insåg jag att det glappade rejält rent tidsmässigt: mellan The Company of Wolves (1984) till Dog Soldiers (2002) hade jag inte lyckats skrämma upp en endaste liten film. Efter idogt sökande på den världsvida webben var det bara att konstatera att det verkligen inte fanns särskilt många välsedda eller välkända brittiska skräckfilmer från slutet av 80- och större delen av 90-talet. En konsekvens av, såvitt jag kan förstå, allmänt konservativa vindar och en påföljande hårdhänt censur.
Jag törs tippa att de flesta av mina generationskamrater har någon slags relation till Grottbjörnens folk, boken om hur cro-magnon-flickan Ayla växte upp hos en grupp neanderthalare. Jean M. Auel var kvinnan som, tack vare idén att förlägga sina romaner till den senaste istiden, lyckades smyga in kittlande sexskildringar på bibliotekshyllorna.
Listdags! Idag tar vi oss tillbaka till det anrika årtalet 1986 men trots att jag var 14 hade jag ännu inte hunnit börja bli någon större filmkonsument, varför utbudet av sedda filmer känns lite magert. Men den övre halvan av min lista bedömer jag ändå som pålitligt stark. Men vad har vi innan vi kommer dit, då? Det är bara att börja scrolla…
För ett par veckor sedan dök det plötsligt upp en massa filmtopplistor över året 2009. De var kul att ta del av och jämföra, så det är klart att jag ville haka på nästa gång tillfälle gavs. Och det gjorde det i form av året 1988. Jag har tidigare skrivit om lite olika filmer som kom det här året för ett par år sedan, men det här är en mer renodlad topplista. Mycket nöje! Läs hela inlägget här »
En kvinna sitter framför en spegel och målar läpparna. Hon går runt i rummet och tycks leta efter något, allt mer upprörd. Hon sätter sig igen framför spegeln och målar på ännu mer läppstift och nu vet vi: hon är Galen, för inget säger knäppgök som att måla på för mycket läppstift. Klipp. Nu är hon i sin psykologs kontor och i ett anfall av bottenlöst självförakt kastar hon sig ut genom fönstret. Det är långt till marken. Klipp. Psykologen David Capa kan inte komma över sina skuldkänslor över patientens självmord och bestämmer sig för att starta på ny kula i L.A.
That’s what HE said!