Baskin (2015)

Den lilla polispatrullen har i sanning inget lätt nattpass. Sedvanlige chauffören Seyfi mår inte alls bra och lyckas köra dem vilse på utryckningen till Inceagac. En stad som omges av illavarslande rykten, men mer exakt än så vill Seyfi (vilken verkar vara den ende som känner till dem) inte vara. Och efter att Seyfi tycker sig ha kört på en människa kör han den lilla polisbussen rakt ned i ett vattendrag.

Men inget trafikoffer kan återfinnas när de kravlat upp ur vattnet, däremot högvis med grodor som tycks ha dykt upp från ingenstans. Så småningom tar sig poliserna dock fram till Inceagac och byggnaden som för hundra år sedan var en polisstation, men som nu rymmer obegripliga fasor.

Av någon anledning tyckte jag mig känna igen titeln Baskin och en skräckfilm med turkiskt ursprung passade ju perfekt i årets tema. Vad jag till slut fick var dock långt ifrån vad jag kunnat förutse eller förvänta mig. Baskin befinner sig konstant i ett slags surrealistiskt (mar)drömstadium (i och för sig tydligt signalerat av inledningen där en liten pojke med ett ryck vaknar från en mardröm) där i princip vad som helst kan hända.

Det är ett drömstadium som successivt övergår i något slags halvreligiöst mumbojumbo där en satanisk sektledare får kläcka ur sig snömosiga djupsinnigheter om smärta, lidande och acceptans. I den bemärkelsen inte helt olik temats tidigare Martyrs. Men där franske Pascal Laugier byggde en hyfsat strikt logisk tankeram kring sina martyrer, väljer turkiske debutanten Can Evrenol mer av en Hellraiser-vibb. Tyvärr upplever jag att Evrenol tar stämningen som intäkt för att kunna slänga in både det ena och det andra utan att behöva anstränga sig särskilt mycket för att få de olika bitarna att passa ihop.

Sektledaren lägger exempelvis ut texten om hur Helvetet inte är en plats som man kommer till. Nej, Helvetet är något vi bär inom oss, med oss, hela tiden. Den mänskliga själen är korrupt och endast han kan leda den till frihet. Den tankelinjen håller så länge det handlar om rövhålspolisen Yavuz, vars ”frigörelse” åkallar något han berättat om sig själv tidigare i filmen. Don efter person med andra ord.

Men detta stämmer sedan inte in på någon av de andra poliserna. Istället börjar sektledaren nu tala om att både den äldre Remzi och den yngre Arda (vilken också visar sig vara pojken i inledningen) på något sätt är utvalda. På vilket sätt är dock högst oklart, bortsett från att Remzi tidigare i filmen sagt till Arda att detta är en speciell natt, att de är kallade av något, till något. Varför han tror det är dock också högst oklart. Remzi talar också om dörrar och nycklar och i slutänden ska Ardas frigörelse ligga i en nyckel. Men den dyker upp så hastigt och lustigt samt har en så pass omedelbar effekt att det närmar sig en Deus Ex Machina.

Baskin visar upp en otvetydigt Hellraiser-inspirerad estetik, berättelse och teman samt en förkärlek för blåljus som till och med överträffar Michael Manns Manhunter. Över denna grundstomme har filmen dock dragit på sig en kostym vilken verkat hämta inspiration från modernare och mer hårdföra företeelser som exempelvis The Blair Witch Project och New French Extremity. Tycker man att detta låter spännande och inte har allt för höga krav på att en historia ska hänga ihop eller en någorlunda rimlig händelseutveckling kan Baskin absolut vara värd ett försök.

Land:
Turkiet

Kulturprägel:
Att pojkar primärt är hänvisade till sina religionslärare för sexfrågor

Annons