You are currently browsing the tag archive for the ‘The Stone Tape’ tag.

alt. titel: Alla helgons blodiga natt 3, Halloween III – ondskans natt, Halloween III: Natten ingen kommer hjem

Silver Shamrock Novelties är världens roligaste företag. Det kan också vara världens mest skrämmande. Utan tvekan är det företaget som producerat världens mest irriterande reklamjingel. Ingen som sett Halloween III kan undkomma den eviga loopen som lirkar sig in i hörselgången likt en tvestjärt: ”Happy, happy Halloween, Halloween. Happy, happy Halloween – Silver Shamrock!”

Den hjärnblödningsframkallande slingan är dock inte det enda som gör att läkaren Dan Challis och Ellie Grimbridge tycker att det är något skumt med Silver Shamrock. Ellies far Harry blev mördad medan han befann sig i Dans vård men inte innan han meddelat läkaren ”They’re going to kill us all!” samtidigt som han vägrade släppa taget om en latex-Halloween-mask i form av en pumpa. Och vem kan ha producerat den masken, tror ni?

Dan bekräftar sin tidigare antydda status som deadbeat-dad genom att hoppa över umgänge med kidsen för att istället åka till Silver Shamrock-fabriken i Santa Mira tillsammans med Ellie och ett sexpack öl. Som en ren pragmatisk åtgärd låtsas han och Ellie vara äkta makar, vilket är lika med ett enda motel-rum, vilket är lika med en enda säng. Först efter att denna oundvikliga ekvation nått sitt förutsägbara slut kommer Dan sig för med att fråga: ”How old are you?”

Men Dans eventuella utnyttjande av minderårig är inte det skummaste som pågår i Santa Mira. Mitt i natten kommer plötsligt en massa vitklädda män till motellet för att ta hand om en av gästerna. Dans erbjudande om hjälp avvisas vänligt men bestämt av storbossen och företagsledaren himself, Conal Cochran. Vilket förstås bara gör honom och Ellie än mer övertygade om att alla svar finns någonstans i Silver Shamrock-fabriken.

Vill man hitta argument eller förklaringar till att dagens filmindustri ibland tycks en smula räddhågsen för att satsa på nya koncept går det alldeles utmärkt att rikta ett darrande, anklagande pekfinger mot Halloween III. Fansen hade hittills fått en ikonisk och en helt ok uppföljare med en maskbeklädd, obeveklig mördare som klampade omkring på förortsgator och i sjukhuskorridorer. Nu fick de en megalomanisk irländare som ville återuppliva uråldriga, keltiska traditioner. En Nigel Kneale-typisk blandning av hich tech och uråldrig magi. Istället för killer-o-vision tillhandahåller dagens film övervakningskameror.

Som för att vrida om kniven riktigt ordentligt visas dessutom John Carpenters original på TV i Halloween III, vilket sannolikt bara påminde publiken om det de egentligen ville ha. Istället för att servera ytterligare en allvarligt menad slasher att försjunka i, bekräftar Halloween III snarare att de älskade föregångarna ”bara” är en vanlig film som rullar på TV lite nu och då. Inte konstigt att den ansågs som en flopp med inkomster på futtiga 14 mille. Att jämföra med exempelvis Friday the 13th Part III som hade premiär samma år och drog in 34 mille genom att inte avvika en millimeter från sitt etablerade slasher-koncept.

Jag nämnde Nigel Kneale ovan. Upplösningen påminner nämligen en hel del om den brittiska TV-filmen The Stone Tape som Kneale skrev manus till. Kanske inte så konstigt med tanke på att Kneale var inblandad även här, men blev vred när producenterna krävde ändringar som han inte ville ställa upp på. Det känns inte helt osannolikt att de erfarenheterna spelade in när han gjort sina välkänt magsura uttalanden om Carpenters version av eller hyllning till The Stone TapePrince of Darkness.

Den uppmärksamme läsaren har kanske redan snappat upp ytterligare en film som Halloween III tagit en hel del inspiration från: The Invasion of the Body Snatchers från 1956 som också utspelas i den fiktiva Californiska småstaden Santa Mira. Denna tredje Halloween-film bjussar nämligen på ett antal nollställda pod-people (fast androider i det här fallet) och slutet är norpat mer eller mindre rakt av från föregångaren.

Jag var på väg att skriva att Halloween III faktiskt inte är så dum, men det stämmer inte. Sanningen att säga, är den rejält dum men på ett ganska underhållande sätt. Eftersom jag var helt beredd på att inte få ett nytt äventyr med den vitmenade Michael Myers hade jag inga problem att köpa treans upplägg, vilket fortfarande två tredjedelar in i speltiden snarare andas high tech-thriller än skräckfilm. Det ska dock sägas att även om den är rolig är det fortfarande en ganska klumpigt och övertydligt berättad historia, vars eventuellt anti-kommersiella budskap är lövtunt och med en hyfsat träig huvudrollsinnehavare i form av Tom Atkins.

Detta är ingen produktion som tar vare sig sig själv eller sin historia på allt för stort allvar men som bjussar på ett gott humör och en närmast oemotståndlig 80-talskänsla. De enorma logiska luckorna i Conal Cochrans djävulska plan, varav stölden av en Stonehenge-sten bara är första steget, är inte irriterande utan sådant jag sitter och fnissar lite åt. Men den platsar ju egentligen inte alls i årets Halloween-tema eftersom den inte på någon fläck är eller ens försöker vara en slasher.

Final girl: Icke applicerbart.

Historik/psykologi: Uråldrig keltisk mysticism. Hardcore!

Vapen: Ren handkraft från androidernas sida. Hardcore!

Killer-o-vision: In a fashion… Som sagt, övervakningskameror. Ja, och så lite extra blinkningar när Dr. Dan slänger en mask över en kamera så att bilden begränsas av de två ögonhålorna.

alt. titel: Ögon, Øjne, The Eyes of Laura Mars

Det är ingen större hemlighet att John Carpenters Prince of Darkness är starkt inspirerad av Nigel Kneales manus till TV-filmen The Stone Tape. Det är heller ingen hemlighet att Kneale hatade Prince of Darkness: ”With an homage like this, one might say, who needs insults?” Trots att det förstås måste svida att höra något sådant, kanske Carpenter ändå i någon mån kunde identifiera sig med Kneales känsla? Han skrev nämligen ett första utkast till Eyes of Laura Mars, vilket sedan togs över av bolaget Columbia och skrevs om innan det hamnade framför kameran. Carpenters omdöme? ”The original script was very good, I thought. But it got shat upon”.

Så då blir man förstås lite nyfiken på vad Carpenters ursprungliga manus kan ha innehållit. I nuläget är filmen inte minst en amerikaniserad och, hur märkligt det än kan låta, uppfiffad version av Michael Powell och Leo Marks Peeping Tom. Kanske Carpenter bara hade lagt sig närmare Peeping Toms djupt störda element?

För så länge man inte ställer Eyes… jämsides med sin brittiska förlaga kan den säkert uppfattas som både provokativ och exploaterande. Det är i alla fall så många ser på fotografen Laura Mars verk. Hon har gjort sig ett stort namn, genom att både använda sig av sex och död i sina flashiga reklamfotografier och aspirera på rent konstnärsskap med sina foton på 70-talsutmärglade modeller i fluffiga frisyrer och höfthållare.

Problemet för Lauras del är emellertid inte främst att hon blir ifrågasatt som reklamfotograf och konstnär, utan att hon börjat se syner av bestialiska mord på personer som står henne nära. Personer som icke minst tjänar pengar på Lauras sex- och dödsbilder. Snart kommer hon i kontakt med polisen John Neville, ansvarig för utredningen, och som inte verkar ha några större problem med att tro på Lauras minst sagt fantastiska historia. Nu är bara frågan hur länge det dröjer innan mördaren vänder sin kamerablick mot Laura själv.

Peeping Tom är en ganska kall, dyster och illusionslös historia, dels eftersom dess huvudperson mördar unga kvinnor, dels eftersom filmen också beskriver en reell sexhandel (både prostitution och pin-up-fotografering). I det avseendet känns Eyes… som en betydligt vanligare standard-thriller i det att vi ganska snabbt får bekräftat att det absolut inte kan vara Laura själv som är förövaren och att filmens ”sexhandel” består av fotomodeller som poserar för reklam- och konstfotografier. Laura Mars, spelad av Faye Dunaway, påstår att hon bara skildrar världen såsom hon ser den. Den världen är i och för sig ett sent 70-tals-New York och alltså absolut ingen lekpark. Men de “mord” hon refererar till och försöker representera är enligt henne själv främst av moralisk, andlig eller känslomässig natur och alltså inte faktiska, fysiska sådana.

Eyes… försöker ställa frågor om både konstens natur, kommersialism, kamerans exploaterande blick och dödens besudlande. Men det blir mest filosofi light eftersom filmen samtidigt också vill vara en spännande thriller med klara giallo-vibbar. Eftersom vi bara får se morden genom Lauras skuggiga hågkomster eller blackouter eller vad hon nu drabbas av, blir just de aldrig särskilt gruvliga (men jag blir nyfiken på om Brian de Palma här fick idén att hotta upp saker och ting till Dressed To Kill?). På det hela taget ligger det som sagt en fernissa över hela produkten – morden skyls över, modellbranschen är i sig en enda stor chimär, fotoateljén har tagit över och stajlat upp ett gammalt hamnmagasin och Lauras grottlika lägenhet är både enorm och luxuös (om än dödligt trist med sina lerfärgade väggar och soffor).

Nu är jag emellertid inget större fan av Peeping Tom och tycker därför att dess amerikanska kusin faktiskt var ganska underhållande. Manuset tål dock inte att synas i sömmarna allt för mycket, det är en hel del som vi aldrig får förklarat för oss eller som filmen bara släpper, likt en bit kall, kokt och slemmig potatis. Hur får Laura egentligen sina syner? Vem är det som jagar henne någonstans i mitten av filmen och som vi aldrig får se? Vad hände egentligen med hennes alkade ex-make (för övrigt spelad av Raúl Juliá)?

Jag vet inte heller om jag tycker att filmen någon gång blir genuint spännande, sådär så man sitter och biter på naglarna, men Irvin Kershner vet förstås vad han ska göra i regissörsstolen. Eyes… känns på det hela taget välgjord och jag gillade nog både Faye Dunaway som Laura och Tommy Lee Jones som John Neville. Han är en ganska cool polis som till och med fixar att tassa omkring i strumpfötter och utsvängda jeans. Möjligen framstår han som lite väl ung för att bossa runt med sina kollegor. Till skådisskaran ska också räknas en rejält skäggig Brad Dourif i sin andra, större roll sedan Gökboet. Inledningsvis får han kanske vara lite väl skum, stissig och stressrökande men när det verkligen gäller blänker han till.

Dagens film är möjligen en proto-slasher i den meningen att den som sagt försöker vara något av en amerikaniserad giallo. Samtidigt tycker jag nog att Brian De Palma fixade den biffen bättre i Dressed To Kill (själva giallo-biten, alltså) som kom bara ett par år senare. Eller varför inte Alfred Soles Alice, Sweet Alice som kom två år tidigare?

Med sitt tydliga thriller-anslag skulle jag säga att Eyes… egentligen faller utanför ramen på årets Halloween-tema (Barbra Streisands powerballad Prisoner på soundtracket hjälper inte till, den heller). Å andra sidan: Eyes… var som sagt ganska underhållande, välgjord och bjussade på en del oefterhärmliga New York-miljöer.

Final girl: Antar att man får räkna Laura Mars till skaran

Historik/psykologi: En traumatiserande barndom med föräldramord, knark och prostitution. Därmed blir Lauras bilder en utmärkt trigger

Vapen: Ispik vad det verkar

Killer-o-vision: Hell, yeah!

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

Japp, det är dags att avsluta årets brittiska Halloween-tema. It was jolly fun while it lasted, but all good things must come to an end och allt det där. Bloggen tar lite ledigt imorgon, så tusen tack till alla tappra läsare som än en gång hängt med på mina exkursioner in i skräckfilmsterritoriet. På återseende onsdagen den 6 november med sedvanlig inläggsfrekvens samt vilda genreblandning.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Angie Sage, Magyk
Dean R. Koontz
, Breathless
Mo Yan, Det röda fältet
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg