You are currently browsing the tag archive for the ‘Sjukhus’ tag.

Att upptäcka vem som är den Rätta när det är alldeles för sent var ett problem redan för Anne på Grönkulla. Som det paradoxalt uttrycks i The Big Sick: för att veta om du verkligen älska någon måste du vara otrogen först. Men har man tur går det som för komikern Kumail Nanjiani och terapeuten samt författaren Emily V. Gordon – man får en andra chans.

Läs hela inlägget här »

Don Mancini är, om inte annat, en ihärdig man. Såvitt jag kan se har han byggt i princip hela sin film-CV utifrån konceptet ”besatt docka”. Alltså Chucky, den rödhåriga Good Guy-dockan som aldrig drar sig för att be om en kram. Och det är väl ungefär så välgrundad min relation med Chucky är.

Jag hade i och för sig åldern inne när original Child’s Play kom till svenska biografer som Den onda dockan. Däremot inget intresse av skräckfilmer och därmed ingen möjlighet för Chucky att leta sig in i mitt tonårshjärta. Någon gång under årens lopp har jag nog sett första filmen från början till slut, men det blev som synes aldrig någon särskilt minnesvärd titt. Jag vet också att jag såg Bride of Chucky på någon filmfestival men det är också så långt som min franchise-kunskap sträcker sig.

Jag inser att jag därmed är helt fel målgrupp för Cult of Chucky. Inte minst för att filmen förlitar sig på en hel del självrefererande. Jag har alltså svårt att bedöma om vissa detaljer verkligen är nya i Cult of Chucky eller om filmen bara ägnar sig åt lite avancerade nickningar till sig själv.

Exempelvis att vi får börja med att hänga med Andy Barclay på en dejt. Greppet att återbesöka ett ungt skräckfilmsoffer i vuxen ålder kan ju knappast ses som nyskapande längre. Men jag vet som sagt inte heller om Andy är en stadigt återkommande gäst i Chucky-filmerna och alltid haft ett demolerat Chucky-huvud i ett skåp. Cult of Chucky gör dock tydligt att medan Andy inte sitter på hispan är hans främsta livskamrat Chucky.

En annan som däremot hamnat på hispan är Nica Pierce som anklagats för mord på sin familj som…you guessed it…Chucky egentligen har utfört. Hon har nu emellertid blivit så pass ”frisk” att Dr. Foley tycker att det är dags att förflytta henne till ett sjukhus med lägre säkerhet och färre restriktioner. Big mistake…

Förutom att vara ihärdig verkar Mr. Mancini också vara bra på att hålla kvar jobbrelationer (vem vet, kanske hänger de två ihop?). Cult of Chuckys förtexter avslöjar att det fortfarande är Brad Dourif som röstar Den Onda Dockan och att till och med Alex Vincent, som spelade lille Andy i första filmen, blivit indragen i det hela igen. Jennifer Tillys namn dyker upp och har inte huvudrollsinnehavaren Fiona Dourif ett väldigt välbekant efternamn?

Vore jag mer engagerad i antingen filmen eller franchisen som helhet skulle jag antagligen tycka att Cult of Chucky var betydligt roligare och smartare än jag nu gjorde. Det är alltid klurigt huruvida man som skräckfilmstittare blir underhållen eller uppgiven inför klassiska grepp eller troper. Exempelvis är mentalsjukhuset Harrogate förstås inget verkligt eller normalt sjukhus. Nurse Ashley har en sådan där liten vit hatt och en ännu mindre rock – knappast en arbetsuniform man ser på någon svensk vårdinrättning. Dr. Foley uppfyller alla krav på oansvarig och sliskig psyk-doktor som tänkas kan – att droga en hysterisk patient så att hen är fullt medveten utan att kunna röra en muskel verkar i mina ögon inte vara en särskilt smart metod för att få hen att lugna ned sig.

Det där med att ha missat tidigare filmer gör också att jag inte kan avgöra om frågorna jag nu fick rörande Chucky-mytologin besvaras eller om det är lika luddigt som jag uppfattade det. I mina ögon blev Cult of Chucky en tekniskt sett kompetent genomförd slasher, men en ganska tråkig sådan. Som vanligt är större delen av persongalleriet på plats enbart för att agera kanonmat och ju mindre som sägs om beskrivningarna av deras respektive psykiska ohälsa, dess bättre.

Det Cult of Chucky ändå lyckades uppnå var ett visst sug att se om originalet. Kanske back-to-back med remaken som kom 2019? Lite nyfiken blir jag ändå på det faktum att Brad Dourif där är utbytt mot…wait for it…Mark Hamill!

Omtitten:
Förvirrad text? Absolut. Fast inte om man tar i beräkningen att jag såg Cult of Chucky innan jag bestämde mig för att återbesöka franschisen i den mån jag hade möjlighet. Alltså omtitt på originalet och Bride of Chucky samt nytitt på Curse of Chucky.

Därför känns både närvaron av Andy Barclay (introducerad via post credit-scener i Curse…) och Nica Pierce klart mindre överraskande den här gången. Jag uppfattar också att den stereotypa mentalsjukhusmiljön främst är vald för att kontrastera mot Pierce-familjens gotiska kråkslott i Curse…

Men nej, jag vet inte om jag hittade så mycket mer i de tidigare filmerna (som jag nu hade i färskt minne) som gjorde Cult… till en bättre film. Jag kan uppskatta att den storymässigt knyter ihop Chucky och Nicas relation som ju lämnades oavslutad i Curse… Men på det hela taget är den allt för själlös, repetitiv och tar sig själv på för stort allvar för att bli samma positiva överraskning som Curse… Märkligt att Don Mancini regisserat och skrivit manus till bägge två, det går inte ihop för mig. Alltnog, mitt första betyg får kvarstå.

alt. titel: Mordet på Will Willys, Ingen vet at jeg er her, Nobody Knows I’m Here

På något sätt förstår vi att den lätt mullige, men skönsjungande, grabben med det truliga utseendet som syns på gryniga VHS-band nu vuxit upp till en gravt överviktig karl som lever eremitliv på sin farbrors fårfarm. Frågan är bara hur. Vad är det som får Memo att ta sin tillflykt på en liten ö och knappt ens föra en konversation med sin farbror?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Rob Zombie’s Halloween II, Halloween II: El diablo camina entre nosotros

Rob Zombie nöjde sig inte med att bara göra en remake på Carpenters original, han skulle tyvärr prompt ge sig på att göra en uppföljar-remake också.

Därför får vi ett omtag även på Rick Rosenthals Halloween II, vilken som ni kanske minns utspelades på Haddonfields sjukhus samma Halloween-natt som inleddes med att Michael Myers gick lös på både barnvakter och deras pojkvänner.

Meeeeeeen, riktigt så fantasilös har Zombie inte varit med sin Halloween II, vilket så här i backspegeln kanske var synd. Sjukhusscenerna är bara en upptakt och, ska det visa sig, en av Lauries återkommande mardrömmar. Vi möter henne två år efter det som hände i första filmen och även om hon inte sitter inspärrad på mentalsjukhus är det banne mig inte långt ifrån.

Hon har flyttat in hos Annie Brackett (som också överlevde skräcknatten) och hennes sheriff-pappa men kämpar hela tiden mot panikångest, mardrömmar och allmänt uselt mående. Knaprar piller som en hel karl. Samtidigt finns det ute på den dimmiga (men tjusigt upplysta) landsbygden en skepnad som, längs en väg kantat av döda kroppar, lufsar allt närmare Haddonfield. Allt medan Dr. Sam Loomis blivit tidernas största kändishora och med alla medel försöker slå mynt av sin, Michael och Lauries historia.

Jo, jag säger att det var synd att Rob Zombie inte rakt av gjorde en remake av den gamla Halloween II för söte Jesus vilken soppa det här blev! Hela filmen är en enda röra av drömhallucinationer som eventuellt har fäste i verkligheten och eventuellt kan ta fysisk form, eventuell telepatisk kontakt mellan bror och syster, ännu mer psykisk ohälsa, ännu äckligare white trash, ännu mer skakig handkamera, ännu mer utdragna scener och ännu grisigare mord. I första Halloween var det brutalt, inte tu tal om den saken, men här blir det direkt snaskigt vilket per automatik gör att det också känns meningslöst. Tortyrporr i ordets sämsta bemärkelse.

Och jag vet inte om frugan Sheri Moon Zombie bestämde att hon faktiskt ville ha lite speltid den här gången också eller om det var makens idé. Oavsett vilket, borde den som kom på att låta Moon Zombie uppenbara sig som en vitsminkad spöksyn genom hela filmen, få spöstraff. Det gör framställningen oredig och pretto-fjantig. Särskilt som det kompletteras med en helt ny, och sämre, skådis än Daeg Faerch i rollen som tioårige Michael.

Tjejtrion Laurie-Annie-Lynda i Zombies första film tyckte jag rätt bra om. Annie är ju fortfarande kvar men Laurie har i sitt nya liv skaffat två nya kompisar där jag särskilt ogillade Harley, spelad av Angela Trimbur. Hon är en outhärdligt överdriven on-the-edge-tjej och verkar ha fått rollen enbart på meriten att hon kan fladdra med tungan snabbare än en kolibri. Inte heller Scout Taylor-Compton gör lika bra ifrån sig den här gången som Laurie, men det kan möjligen hänga på att nya grunge-Laurie blir sviken rent manusmässigt.

Fanns det då verkligen inget att glädjas åt i Halloween II? Jo, jag tycker ändå att filmen glimtade till en smula när det gäller relationen mellan Laurie och Annie. Händelserna för två år sedan har knutit dem ännu närmare varandra, på gott och ont. Annies ärrade ansikte ger Laurie skuldkänslor vareviga dag medan Lauries trasiga psyke verkligen inte är en söndagspromenad för Annies del att hantera. Och medan jag i och för sig har klagat på den rent fysiska grisigheten tyckte jag att den tidiga scenen med Laurie på akutmottagningen blev en ganska bra illustration av vad en klassisk slasher-final girl faktiskt får med sig i bagaget.

Och så får vi dessutom lite mer birollsgodis att mumsa i oss. Alla huvudsakliga skådisar återkommer i sina roller (om än inte i samma fina form) men utöver dem bjussar Halloween II också på Octavia Spencer, Mark Boone Jr, Margot Kidder och, den mest osannolike av dem alla, Weird Al Yankovic.

När allt detta elände var över fick jag emellertid en oväntad överraskning. Jag hyrde filmen på SF Anytime utan några större konstigheter, såg den och irriterades. Det var först när jag läste Wikipedias synopsis som jag insåg att ”min” film hade ett till vissa delar annat slut. Uppenbarligen ska det finnas en theatrical cut och en ”unrated director’s cut” av Halloween II. Jag har ingen aning om vilken version SF Anytime stod till tjänst med men slutet på ”min” film tas upp som ett alternativt slut som filmades för att förleda snokande ögon och öron från att lista ut det hela i förtid (vilket sannolikt skulle antyda att jag därmed sett director’s cut). Spelar ju knappast någon roll i det stora hela, men lite överraskad blev jag allt.

Slutsatsen måste ändå bli att Zombie för min del tyvärr pissar bort i princip all Halloween-cred som han samlade på sig i första filmen genom denna uppföljare.

Final girl: Återigen Laurie, but with a twist. Som inte alls kändes särskilt spännande om jag ska vara ärlig. Och medan jag kanske inte direkt älskade TCM-vibbarna hos Laurie i slutet i Zombies första Halloween får Psycho-ditot mig den här gången att bara sucka trött.

Historik/psykologi: Ingen utveckling här whatsoever. Ingen förklaring ges heller till var Michael har befunnit sig under de senaste två åren eller varför han kommer tillbaka just nu. Och varför ska han helt plötsligt börja prata i den absolut sista scenen?!

Vapen: Åh, jag blir less bara av att tänka på det – vad använder Michael inte som ett vapen?

Killer-o-vision: Jaha, NU väljer Zombie helt plötsligt att plocka in det greppet?!

alt. titel: Alla helgons blodiga natt 2

Om man nu skulle ha grunnat på det, får man raskt en ledtråd till staden Haddonfields storlek eller betydelse i Halloween II. I närheten finns nämligen inte bara rehabiliteringskliniken Smith’s Grove utan staden härbärgerar också sjukhuset Haddonfield Memorial. Hit förs Laurie Strode i ilfart efter sina traumatiserande barnvaktserfarenheter tidigare under halloween-kvällen.

Läs hela inlägget här »

Samtidigt som dagens Miyazaki-film hade premiär släppte Studio Ghibli också Isao Takahatas Hotaru no haka eller Eldflugornas grav. Svårt val där — grina först och skratta sedan eller tvärtom? Eldflugornas grav är den enda av Ghiblis filmer som inte inkluderats i Netflix utbud men jag tidigare skrivit om den här.

***

alt. titel: Min granne Totoro, Magiska äventyr med Totoro, Min nabo Totoro, My Neighbor Totoro, My Neighbour Totoro

Även om man inte vet ett skvatt om Min granne Totoro gör Hayao Miyazaki strax klart att vi den här gången inte kommer att ägna tid åt vare sig slemma skurkar, krigiska monster, luftskepp eller post-apo. Förtexterna är förtjusande naivistiska, bjärt kolorerade och visar upp en slags tidig ”hampster dance” med rader av småflickor och katter.

Läs hela inlägget här »

Egentligen borde jag väl ha klämt alla Friday the 13th-filmerna också innan jag tog mig an Freddy vs. Jason men det får vara någon måtta på hängivenheten till filmprojekt. Jag vet på ett ungefär vad Jason går ut på och det jag inte hänger med på i referensväg saknar jag ju knappast.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Terror på Elm Street 7, Terror på Elm Street 7 – Wes Craven’s New Nightmare

Wes Craven tog inte sin hand helt från Elm Street-serien efter originalet, utan var också inblandad i manuset för Dream Warriors. Då var hans första förslag att låta Freddy invadera den verkliga världen, alltså en slags fortsättning på det som ju faktiskt händer i första filmen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Terror på Elm Street 3, Terror på Elm Street 3 – Freddys återkomst, Morderisk mareridt 3, Mareridt på Elm Street: Dream Warriors

Uppföljarna fortsätter i stadig takt. Här har man dock lika abrupt som mellan originalet och Freddy’s Revenge bytt spår. Vi är förvisso fortfarande kvar på Elm Street men nu i form av ”the last of the Elm Street children”, det vill säga de olyckliga avkommorna till de blodtörstiga föräldrarna som futtade på Freddy Kreuger.

Läs hela inlägget här »

Man who knew infinityVem lämnar ett varmt och välbekant sydöstra Indien för ett svinkallt, fuktigt och främmande Storbritannien? Särskilt som resan i sig och kosthållet i det nya landet blir problematiska ur ett religiöst perspektiv.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Selling Hitler
Hilary Mantel
, Wolf Hall

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg