You are currently browsing the tag archive for the ‘X-Files’ tag.

alt. titel: Nightmares & Dreamscapes, Rêves et cauchemars, Stephen King’s Alpträume, Incubi e deliri, Pesadillas y alucinaciones de las historias de Stephen King

En lönnmördare får ett oväntat paket med ovälkommet innehåll. Ett gift par förlorar sig i en av Londons obehagligare stadsdelar. En privatdetektiv får hela sin tillvaro vänd upp och ned. Ett brödrapar försöker frälsa hela världen. En författare ångrar sitt konstinköp. En brottsling försöker sko sig på andra brottslingar. En paralyserad man försöker förgäves fånga patologernas uppmärksamhet innan de börjar obducera honom. Ytterligare ett gift par förlorar sig i en av USA:s obehagligare småstäder.

Sedär, ännu en miniserie som baserar sig på Kings författarskap. Den här gången är det bolaget TNT som står för fiolerna och de har valt att omvandla åtta av de Kingska novellerna (från samlingarna Night Shift, Everything’s Eventual samt den som delar seriens titel) till knappt timslånga avsnitt. Den vane läsaren känner säkert igen ett par av dem enbart på de korta meningarna ovan och som i alla antologier finns här både rått och ruttet. Heaven and hell.

När det gäller just Kings noveller blir det ganska tydligt hur pass mycket det kan skilja sig mellan något som funkar i text och något som funkar i bild. Eller också är det ”bara” själva framställningen som avgör om slutresultatet blir lyckat eller inte. En novell bygger oftast antingen på ett koncept (berättad via en enklare historia) eller en stämningsbild. I inget av fallen är det helt enkelt att överföra exakt samma koncept eller stämning till rörliga bilder. Överraskningen måste byggas upp på rätt sätt, detsamma gäller stämningen. Nightmares… bjussar i mitt tycke på nära nog alla fyra olika varianterna, det vill säga såväl lyckade som misslyckade versioner av både koncept och stämningar.

”Battleground”, ”Umney’s Last Case” och ”The End of the Whole Mess” är konceptnoveller som också blivit ganska lyckade avsnitt. I ”Battleground” skulle jag säga att det beror på att man hållit framställningen enkel, lyckats åkalla en del underhållande krigsfilmsklichéer, låtit hela speltiden vara fullkomligt dialoglös (William Hurt får trots det verkligen göra skäl för sitt efternamn) och fixat till riktigt bra effekter (sannolikt tack vare regissören Brian Henson). ”Umney’s Last Case” bygger nästan uteslutande på William H. Macys prestation som privatsnokaren Clyde Umney och hans upphovsman Sam Landry. Avsnittet kommer otroligt långt på det men har tyvärr fått för sig att skriva om särskilt avslutningen till den avgjort sämre. ”The End…” får fortfarande sin enorma styrka från Kings bistert hopplösa historia som man lyckligtvis inte ändrat allt för mycket i.

”You Know They Got a Hell of a Band” rymmer i sin tur en fruktansvärt rolig och samtidigt skrämmande idé men jag tycker inte att avsnittet gör den rättvisa. Kanske hänger det på uppbyggnaden, kanske på det faktum att de få effekter som förekommer är redigt fula? På samma sätt känns det som om ”Autopsy Room Four” funkar betydligt bättre i skriven form trots att manusförfattarna valt att inkludera händelser som i novellen sker så att säga ”off camera”. Det blir ändå lite segt att följa Richard Thomas tankebanor på ett sätt som jag inte minns från läsningen.

”The Road Virus Heads North” ligger någonstans mitt emellan koncept och stämning. Visst, det finns en ondsint eller besatt tavla men jag uppfattar att novellen också ägnar en del text åt Kings favorittema – författarskap – vilket inte fått hänga med in i avsnittet (TNT kanske tyckte att de fixat det i ”Umney’s Last Case”?). Allt som återstår är då en så pass välbekant historia att den som sagt närmar sig en stämning. Och det är en stämning som avsnittet inte lyckats åkalla. Eventuellt beroende på att det är lättare att skriva om en tavla som är så vedervärdigt ful att folk ryggar tillbaka när de ser den, än det är att försöka visa denna tavla. I nuläget ser den mest ut som något en glad men relativt talanglös tonårsamatör, som överdoserat på skräckserier, skulle ha kunnat åstadkomma.

”Crouch End” är ett av Kings försök att göra en Lovecraft och i skriven form måste jag säga att novellen funkar riktigt bra. Den är både obehaglig och skrämmande. I detta avsnitt funkar samma upplägg inte alls och jag är benägen att lägga en stor del av skulden på utseendet, vilket tampas med dels DV-looken, dels effekter. Bägge är lika hiskeligt fula. Men det finns problem även med både manus och rolltolkningar (från, för mig hyfsat obekanta, Claire Forlani och Eion Bailey). Tyvärr ett utmärkt exempel på att halvkvädna visor och antydningar inte per definition resulterar i varken Lovecraft-vibbar eller skräck.

Så det vi saknar är alltså en lyckad stämningsbild. Den räkneflinke bloggläsaren har kanske observerat att jag hittills listat sju avsnitt. Det åttonde (men del sex i serien) är ”The Fifth Quarter” som snarare visar upp en rakt upp och ned, samt kort, kriminalhistoria. Den råkar vara regisserad av Rob Bowman som stod bakom en hel del X-Files-avsnitt när det begav sig och jag inbillar mig att det märks, särskilt på ljussättningen. Berättelsen är rejält omskriven jämfört med novellen på ett sätt som funkar ganska bra bortsett från slutet.

Nightmares… är kanske inget att springa benen av sig för när det gäller King-adaptioner men skulle du komma över serien skulle jag absolut rekommendera en titt på de tre avsnitten jag nämnde först. ”The Fifth Quarter” och ”Autopsy Room Four” är helt ok underhållning och därmed landar nog hela alltet på ett ganska beigt helt ok-betyg. Snackar vi läsning skulle jag absolut lyfta ”Umney’s Last Case”, ”The End…” och ”You Know…”.

Förlagor:
”Battleground” (Cavalier 1972, Night Shift 1978)
”Crouch End” (New Tales of the Cthulhu Mythos 1980, Nightmares & Dreamscapes 1993)
”Umney’s Last Case” (Nightmares & Dreamscapes 1993)
”The End of the Whole Mess” (Omni 1986, Nightmares & Dreamscapes 1993)
”The Road Virus Heads North” (999 1999, Everything’s Eventual 2002)
”The Fifth Quarter” (Cavalier 1972, Nightmares & Dreamscapes 1993)
”Autopsy Room Four” (Six Stories 1997, Everything’s Eventual 2002)
”You Know They Got a Hell of a Band” (Shock Rock 1992, Nightmares & Dreamscapes 1993)

Cameo: –

Filmitch val för dagen hade mycket väl kunnat passa in som hand i handske med tanke på att Richard Matheson skrev en jäkla massa noveller. Men idag gäller det istället en filmatisering av en av Mathesons romaner.

Texten publicerades för första gången på bloggen i december 2013.

alt. titel: Legender från Övärlden, Tales from Earthsea

Det var evigheter sedan jag sist besökte Ursula Le Guins Övärld och det visar sig att den inte har klarat sig så bra under den här perioden. Världens jämvikt håller på att rubbas, torka grasserar, magin håller på att försvinna och för en tid sedan såg en vädermagiker två drakar i dödlig kamp med varandra.

Läs hela inlägget här »

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Cowboy Bebop: The Movie, Cowboy Bebop: Knockin’ on Heavens Door

Ett udda gäng prisjägare i ett slitet rymdskepp som kuskar runt och tar vilka påhugg som än kommer i deras väg, låter det bekant? Med en dos cynicism som ändå aldrig ligger mer än ett tuppfjät från motvillig solidaritet och humanism inslängd i mixen?

Läs hela inlägget här »

När jag flyttade upp till Umeå för att börja på universitetet var jag i många avseenden en TV-mässig oskuld, uppväxt på ettan, tvåan och, under en mycket kort period, fyran. Det var dock en situation som snabbt kunde åtgärdas med hjälp av korridorsboende och en gemensam TV som fick in både trean, femman och ZTV.

Läs hela inlägget här »

Carl-Ove Molin, CeO kallad, är en man som vant sig vid att ha stil och smak och järnkoll. Firad föreläsare. Uppskattad essäist och på väg att bli utgiven av Atlantis förlag. En liten, men lukurativ, boksmuggelbusiness vid sidan av anställningen vid Kungliga biblioteket. Men när det lackar mot jul anno 2011 börjar det så sakteliga gå åt helvete för CeO.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The X-Files: Fight the Future

Säsong 5 av serien The X-Files sade farväl till Mulder och Scully i den rykande askhög som fanns kvar efter att deras evige nemesis, Cigarette Man, lämnat en avskedspresent i arkivskåpen. Det var den 17 maj men fansen behövde lyckligtvis inte vänta särskilt länge på sitt nästa äventyr i det okända. Blott en månad efteråt dök nämligen en liten film upp på biograferna.

Läs hela inlägget här »

När vi lämnade familjen Lambert i Insidious var det med en återerövrad son men också ett oroväckande foto i digitalkameran samt en strypt gammal dam i fåtöljen. I Insidious 2 har det hunnit gå kanske 12 timmar sedan dess och Renai sitter i polisförhör där hon med emfas hävdar att hennes Josh minsann inte är kapabel till några mediummord. Men är verkligen mannen som befinner sig mitt ibland dem Josh?

Läs hela inlägget här »

Tales from Earthseaalt. titel: Legender från Övärlden, Tales from Earthsea

Det var evigheter sedan jag sist besökte Ursula Le Guins Övärld och det visar sig att den inte har klarat sig så bra under den här perioden. Världens jämvikt håller på att rubbas, torka grasserar, magin håller på att försvinna och för en tid sedan såg en vädermagiker två drakar i dödlig kamp med varandra.

Ärkemagikern Sparvhök är på resande fot för att försöka lösa problemet och stöter på den unge prinsen Arren, vilken flyr undan ett hemskt brott som han har begått utan att riktigt veta hur det gick till. Arren visar sig vara nyckeln till den onde furst Cob som bland annat kontrollerar den lukrativa slavhandeln i Hortstad.

Läs hela inlägget här »

Vertical limit”Du kan glömma dina ensamma stunder/Du kan lita på teknikens under”

Nisse Hellbergs ord från 1988 har knappast blivit mindre aktuella. För egen del ställde teknikens under upp på ett alldeles ypperligt sätt när jag för första gången testade att se strömmad film på TV:n.

Jag vet, jag vet, jag är hopplöst efter även i detta avseende. Och det hade nog kunnat dröja ännu längre om det inte hade varit för att ett stort inköp på CDON resulterade i en gratis-strömning. Och allt gratis är ju gott även om smaken kanske surnade lite när jag insåg att erbjudandet givetvis inte gällde alla deras filmer.

Jag valde Vertical Limit eftersom jag hade för mig att det var titeln på den där bergsklättringsfilmen som låtit tala så mycket om sig. När jag insåg att Vertical Limit inte alls var Toutching the Void var det alldeles för sent. Dessutom är jag inte säker på att någon av de andra filmerna som CDON gav en att välja på hade varit så värst mycket bättre…

Läs hela inlägget här »