Long to reign over us, God save the king! #2

Jag förstår att ni knappt kunnat hålla er av otålighet att komma till vägs ände med Stephen King och 2021 års Halloween-tema efter gårdagens första avslutningsdel. Mycket nöje!

***

Så lite religionsöverrumplad av temats innehåll med andra ord, men ett element som jag inte haft några större problem att leva med. Då blev jag mer besviken över att genus-o-metern började ge negativt utslag för ganska många av Halloweentemats produktioner. Lika lite som detta med kristenheten har jag tidigare tänkt på King som en primärt manlig författare. Visst, han är förtjust i sina monstermorsor, det är ju ingen större hemlighet; från Carries Margaret White till Mr. Mercedes Deborah Ann Hartsfield. Men nu började det dessutom kännas som jag satt igenom tittning efter tittning av manly men som besegrar monstret medan kvinnsen fick vara damsels in distress eller stå vid spisen och föda barn. Inte mycket till egen agens, om jag inte ska räkna in Paul Sheldons no 1 fan, Annie Wilkes.

Jag tror att det till viss del kan bero på temats urval (slumpmässigt som det nu var). Silver Bullet och Maximum Overdrive istället för Cujo eller The Shining. Men när jag rannsakar mig själv måste jag också erkänna att det är många manly men i exempelvis The Stand eller The Mist. För att inte tala om fängelseberättelserna The Shawshank Redemption och The Green Mile.

Jag tror emellertid att det här perspektivet flugit under åtminstone min radar av två anledningar. King skrev tidigt böcker som ändå innehöll kvinnliga protagonister, exempelvis Carrie, Firestarter och Cujo. Och i romanen The Stand är det inga större problem att, utöver alla manly men, uppfatta både Frannie Goldsmith och Nadine Cross som självständiga personer med agens. Den detaljen är emellertid tyvärr något som definitivt gått förlorat i överföringen från bok till film eller TV. Det är notoriskt svårt att hinna visa upp den psykologiska komplexitet som King ändå är kapabel till i sina böcker. Inte minst om huvudpoängen med filmen eller miniserien är att beskriva en händelseutveckling eller skapa en skräckfilm, snarare än ett eftertänksamt drama. Så i fallet genus förvandlas jag trots allt en King-apologet: jag är benägen att skylla adaptionerna, men inte författarskapet, för ett något enögt genusperspektiv.

Men psykologiska insikter är som sagt inte det enda som fått stryka på foten när det gäller steget från bok till film eller TV. På det hela taget är jag överraskad av hur få av Kings styrkor som författare som lyckats hänga sig kvar in i adaptionerna. I allt för många fall är produkterna i årets Halloweentema platta och rätt trista affärer. I sedvanlig ordning är det inte mycket till skräckfilmer jag har sett (det kanske ändå skulle vara dags för asiatisk skräck som Halloweentema?). Det jag däremot lyckats uppskatta på ett nytt sätt är det tidiga 90-talets kackiga datoranimerade effekter. När jag fått tänka lite på dem (VSB: The Langoliers) antar de nästan samma nostalgiska skimmer som 70- och 80-talseffekterna från Salem’s Lot och Silver Bullet. Men bara nästan.

Skådismässigt är det förstås svårt att överbrygga ett svagt manus, så det är kanske inte så förvånande att de mest minnesvärda rollprestationerna kommer från produktioner där manuset antingen höjer sig över King-mängden eller där rollen i sig är tydligt definierad. Det är liksom svårt att missa Piper Lauries Margaret White, Kathy Bates Annie Wilkes eller Marcia Gay Hardens Mrs. Carmody. Lika lite som man missar Tim Currys Pennywise eller Michael Clarke Duncans John Coffey. Skådisar som istället fått bevisa sig genom upprepade framträdanden är exempelvis Thomas Jane (Dreamcatcher, The Mist och 1922) och Miguel Ferrer (The Night Flier och The Stand).

På hedersplats skulle jag dock vilja placera två personer som jag innan årets tema aldrig reflekterat särskilt mycket över, men som blivit skådisar jag blir glad av att se på rollistan: Frances Sternhagen (Misery, Golden Years och The Mist) samt Jeffery DeMunn (Storm of the Century, The Shawshank Redemption, The Green Mile och The Mist). Mig veterligt interagerar de dock aldrig med varandra i The Mist.

Betygsmässigt är det utan tvekan och föga förvånande Mr. Frank Darabont som går vinnande ur striden. Han ståtar med tre filmer i årets tema, vilket förvisso lika många som Mr. Mick Garris. Men då ställer vi alltså The Shawshank Redemption, The Green Mile och The Mist mot minserien The Stand samt filmerna Desperation och Riding the Bullet. En annan vanligt förekommande TV-King-profil är Craig R. Baxley men han är mer ambivalent i sin kvalitet. Å ena sidan Rose Red, å den andra Storm of the Century (och så kanske Kingdom Hospital någonstans mittemellan). Storm of the Century ändå får sägas vara en av temats positiva överraskningar, tillsammans med filmer som Silver Bullet, Gerald’s Game och 1922 samt TV-serier som 11.22.63 och Mr. Mercedes. Plus att jag blev påmind om hur fruktansvärt bra både The Green Mile och The Mist är.

Sett till alla King-adaptioner eller TV-produktioner som jag sett (Halloweentema eller ej) sällar jag mig föga förvånande till mängden. Om du vill ha en riktigt bra Stephen King-film ska du satsa på Frank Darabont, Stanley Kubrick eller Rob Reiner. Skräckmässigt kan man då ändå välja mellan The Mist, The Shining eller Misery, annars är det ju icke-skräck-King för hela slanten (The Shawshank Redemption, The Green Mile och Stand By Me). Är du ute efter mer av ren underhållning skulle jag satsa en tia på Silver Bullet, Maximum Overdrive och…The Lawnmower Man. Allt enligt credot ”hellre en dålig film än en tråkig film”.

Tack för att ni hängt med under den här dryga månaden! På onsdag den 10 november återupptar bloggen sin vanliga, blandade stil medan jag funderar på vad jag kan gräva fram till nästa års Halloweentema.

Long to reign over us, God save the King! #1

Ännu ett Halloween-tema till ända, ännu ett gäng halvdana eller direkt undermåliga skräckfilmer. Men också några guldkorn, varav många tyvärr stärker regeln om att icke-skräck-King blir betydligt bättre filmer än skräck-King.

Ett antal välkända rollfigurer och teman har föga förvånande återkommit i utbudet. Författaren är exempelvis väldigt förtjust i sina vanliga, hederliga snubbar. Ibland arbetargrabbar, ibland collegeutbildade, men alltid sansade, fulla av sunt förnuft och mod när nöden kräver. Detta är inte män som går upp i affekt, däremot kan de ibland göra ett felsteg eller två. Det är också utan undantag känslomässiga män, ofta hängivna familjemän. Relationsmässigt skulle jag säga att majoriteten av Kings 30-somethingprotagonister med få undantag antingen är söner till mödrar eller själva fäder. Mödrarelationerna ger upphov till konflikter och skuldkänslor eftersom de gärna ter sig som antingen en förbannelse (monstermorsorna) eller en välsignelse (gärna hårt arbetande och ensamstående, som Kings egen mor). Det där med skuldkänslorna görs exempelvis nästan väl övertydligt i Riding the Bullet. Relationen till de egna barnen rymmer däremot nästan uteslutande oro och stress eftersom Kings protagonister sällan är så goda fäder som de önskar att de vore.

Dessa 30-somethingprotagonister bistås emellertid ofta av en lite äldre surrogatfadersfigur som inte sällan varit exakt en sådan där rekorderlig karl i sina unga år men som på äldre dar kan betrakta sina handlingar i backspegeln med viss nykterhet. Protagonisten kan spegla sig i den äldre mannen som i kraft av sin ålder sällan drar sig för att säga en obekväm sanning eller två. För alla älskar ju en cynisk och lite tjurskallig gubbe, eller hur? Ibland kan dessa äldre män själva få spela rollen av protagonist, exempelvis före detta polisen Bill Hodges i Mr. Mercedes.

Skillnaden mellan mödrar och fäder, ur ett Kingskt protagonistperspektiv, kan alltså grovt sägas bestå i att mödrar (på ont och gott) är av naturen givna medan fäder kan väljas.

Jag skulle gärna vilja säga att King också gör dessa vanliga, men förnuftiga, män till författare men det är ju inte riktigt sant. Under temat har vi förvisso träffat Ben Mears (Salem’s Lot), Bill Denborough (It) och Bob Jenkins (The Langoliers). Men vi har samtidigt fått stifta bekantskap med icke-rekorderliga herrar som Richard Dees (The Night Flier) och Paul Sheldon (Misery). Eftersom Misery i stor utsträckning är en bok om skrivande och författande skulle Sheldon mycket väl kunna vara en författarkaraktär som ligger nära sanningen. I alla fall våndas han mycket över sitt skrivande (vilket i och för sig även 1408s Mike Enslin hemfaller åt). Det är inget som bara kommer av sig självt och något Sheldon brottas med vad gäller ambition och status. Är det ok att skriva vad som i vissas ögon är skräplitteratur? Är det ok att skriva vad som i ens egna ögon är skräplitteratur? Och vad händer i mötet mellan författare och läsare av denna förmenta skräplitteratur?

Författande är utan tvekan ett angeläget tema för Stephen King men han gillar också att framhålla betydelsen av Gruppen eller varför inte Samhället. I exempelvis It, The Stand, Kingdom Hospital eller Dreamcatcher görs det tydligt att gruppens helhet är starkare än dess enskilda delar och det är just gruppsammanhållningen som ger tillräcklig styrka att besegra ondskan. Samtidigt skulle man kunna se Storm of the Century och Under the Dome som en något tillnyktrad syn på en sådan sammanhållning. Dels medför den sina särskilda problem, dels är den faktiskt inte är så himla lätt att uppnå som de tidigare nämnda exemplen kanske vill göra gällande.

Storm of the Century utgör samtidigt exempel på en annan bärande tanke hos King som också blir tydlig i bland andra The Stand och Desperation. Ondskan är enklare men inte per definition alltid starkare. Ondskans realism eller materialisering är när allt kommer omkring inget mer än en illusion och i förlängningen kan den därmed besegras av Godhetens ogripbarhet.

För en författare som är så pass förtjust i detaljer och bakgrund som King är, är det inte så konstigt att han också fångas av ett arv eller en historia. Redan i sin andra och tredje roman, Salem’s Lot och The Shining, använder han historiken för att skapa rädslan. Både genom att beskriva något otäckt som redan har hänt, men också för att introducera möjligheten att detta otäcka på något sätt kan dröja sig kvar och påverka nutiden på ett sätt som är svårt att skydda sig mot. Mot vampyrer kan du beväpna dig med kors, vigvatten och träpålar men vad biter på Hubie Marstens gengångare? Inom ramen för årets Halloweentema är detta element bärande även i senare berättelser som It, Rose Red och Kingdom Hospital.

När jag drog igenom en del av Dean R. Koontz romaner störde jag mig på att författaren så pass ofta framställde personer med autism som begåvande med en särskild kontakt till övernaturliga fenomen. Det gjorde jag emellertid utan att reflektera över att King faktiskt också använder samma grepp. Med de exempel vi har för ögonen i Halloweentemat är det i och för sig bara Rose Reds Annie Wheaton som tycks ha någon form av autism, om vi nu ska vara petiga. Men vad hittar vi i The Stand och Dreamcatcher om inte Tom Cullen och Duddits Cavell, två personer med uttalad intellektuell funktionsnedsättning? The Langoliers innehåller den blinda Dinah Bellman medan den dödsdömde John Coffey i The Green Mile är ett mer tvetydigt exempel.

Jag vill gärna berömma mig med att ha ganska god koll på Kings berättelser, så förutom det ovanstående var det två andra överraskningar som tog mig lite på sängen. Så klart att jag inte hade glömt bort de skräckinjagande gestalterna från Carrie och The Mist, Margaret White och Mrs. Carmody. Så klart att jag inte hade glömt bort att en stor del av deras hotfullhet utgjordes av deras fanatiska religiositet. Men ändå hade jag aldrig förr tänkt på King som en religiös eller kristen författare.

Kanske för att jag alltid upplevt att King lägger mer fokus på det han redan i Salem’s Lot definierar som ”whatever moved the greatest wheels of the universe” och som kan uppfylla hans protagonister när nöden kräver. En godhet och säkerhet som går utöver alla mänskliga påfund som religion. Vill jag vara King-apologet i detta avseende skulle jag också kunna hävda att närhelst författaren drar in välvillig religion i mixen är det egentligen bara en omskrivning för den här större kraften.

Samtidigt är det svårt att bortse från så uttalat kristna gestalter som The Stands Mother Abigail och Desperations David Carver (här ska jag förstås heller inte underskatta behovet av att proklamera ett kristet budskap i amerikanska TV-produktioner). Samtidigt skulle jag eventuellt kunna hävda att King vänder en smula på kuttingen i The Green Mile där ett uppenbart kristet budskap görs mer allmängiltigt eller allegoriskt, på samma sätt som i exempelvis C.S. Lewis Narnia-böcker.

***

Som vanligt blev detta avslutande inlägg så pass voluminöst att jag var tvungen att hugga det mitt itu som en annan Paul Bunyan. Så…

…to be continued…

1408 (2007)

I nådens år 1408 kvästes slutligen revolten som initierats av den siste prinsen av Wales, Owain Glyndŵr. Drottning Margareta tvingades betala 9 000 guldmynt till Tyska orden för Gotlands lösen och möjligen lades grunden till all världens litterära vampyrer i och med att Sigismund av Ungern grundade Drakens orden (vilken inte bara kom att innehålla Vlad II, utan också medlemmar av släkten Báthory).

Fortsätt läsa ”1408 (2007)”

The Night Flier (1997)

alt. titel: Stephen King’s The Night Flier

Journalisten Richard Dees är en cynisk jävel. Å andra sidan torde det vara nära nog ett anställningskrav när man jobbar på en tabloidblaska som Inside View. Grällt färgglada omslag lockar läsare med rubriker som ”’Possessed’ girl turns parents into killers” eller ”’I put Satan’s child in the freezer’ cries killer mom”.

Fortsätt läsa ”The Night Flier (1997)”