Som av en ren händelse kom jag att se två filmer som tycktes ha mer och mer gemensamt, ju mer jag tänkte på dem. Den ena är regisserad av Steven Soderbergh och den andra skulle mycket väl kunna ha varit det. Dessutom blev jag sugen på att se icke-Soderbergh-filmen tack vare titten på äkta Soderbergh-filmen Magic Mike från 2012.
I Magic Mike spelar Matthew McConaughey strippbossen Dallas, en man som tack vare sitt yrke visar upp en synnerligen vältränad kropp för att uttrycka det milt. Fyra år senare har han först svultit sig för rollen som Ron Woodroof i Dallas Buyers Club, för att sedan gå vidare till gruventreprenören Kenny Wells kulmage i BOATS-dramat Gold (icke att förväxlas med filmen Fool’s Gold från 2008 där han också hade en roll). Ingen ska längre kunna säga att Matthew McC bara är ett pretty face.
Kenny är också en roll som känns igen från skådisens senare karriär – den intill hjärtinfarkten och besatthetens gräns intensive mannen (Dallas Buyers Club, True Detective). I Gold går han från konkursmässig loser till att vara ägare av en världens mest lovande guldfyndigheter i Indonesien.
En liten läsning på utmärkta sajten History vs Hollywood gör det snart klart att Gold, och regissören Stephen Gaghan, emellertid tagit sig väldigt stora friheter med sanningen. En film som däremot ligger något närmare sitt verkliga ursprung är den som verkligen är regisserad av Steven Soderbergh. Dessutom något av en klassiker vid det här laget: Erin Brockovich.
Jag har sett Erin Brockovich många gånger sedan premiären men hinner av någon anledning alltid glömma bort mellan varven vilken otroligt bra prestation Julia Roberts gör. Hennes Erin är nyanserad och mångsidig, en kvinna som är snabb att slå tillbaka om hon upplever den minsta ringaktning från sin omgivning men också rolig, smart, slagkraftig, generös och med ett närmast overkligt driv när det gäller.
Det är väl sannolikt BOATS-historien i Gold som gör att jag associerar filmen med Steven Soderbergh, men manusmässigt är det stor skillnad mellan i alla fall dessa två. Gold lyckas inte riktigt få till vare sig tempo, förväntan eller spänning medan Erin Brockovich på sina ställen fortfarande gör att jag sitter och håller andan. Den senare är också avväpnande i sin humor medan Gold, likt Kenny Wells själv, känns lite för svettigt desperat i sina försök att övertyga oss om sin förträfflighet.
Mycken möda ägnas åt vänskapsrelationen mellan Matthew McC och Édgar Ramirez geolog i Gold, men trots det känns den tidigare filmens rollfigurer betydligt mer vardagligt trovärdiga och därmed mer naturliga i sin dynamik. Det är kanske inte helt osannolikt att tänka sig att det finns en viss skillnad i kompetens och fingertoppskänsla mellan Soderbergh och Gold-regissören Stephen Gaghan (vilken dessutom följde upp Gold med ett av 2020 års största haverier: Dolittle).
Gold var sällan tråkig och jag kan tycka lite synd om Matthew McC som utan tvekan gick all in med viktuppgång och tunnårighet. Men det räcker inte för att göra en bra film, en film av Erin Brockovichs kvalitet.
Erin Brockovich (2000)
Gold (2016)
Rörliga bilder och tryckta ord 